Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Människor, djur, redskap förtrollas.
En karl, som friat till en flicka men blivit tillbakavisad, lät hästen, med vilken brudparet for hem från vigseln, hoppa och stegra sig, så att man icke kunde komma förbi den försmåddes hem. Genom att slå eld omintetgjorde man denna trolldom.
Kloka
Finka Lotta gick omkring i bygden. Hon hade sin trolldom. Hon sa' till mej att jag skulle bli mycket gammal och få mycket tråkigt, och det har slagit in. Hon stal; "dä ä ingen synn", sa' hon. "Sånt vädret är bönesöndag, sånt blir det hela året," sa' hon - och det har slagit in. Hon satte ner folk, om hon blev arg på dom. Hon var inne i Backgården och bad om rugel, men kvinnan där hade inget att ge henne. Då fördärva hon henne, så hon blev sned i ansiktet, stackars Sofi, och hon blev så sjuk och ögona rann jämt - och hon hade varit så grann för- ut. Hon var från Finland är klart, när hon kunde så mycke'. Men det var flera som kunde sätta ned folk. Fick di ett havreskål av en människa och satte ned det i jorden, skulle den (=människan) tåras bort. Var di fästefolk och han blev arg på henne, så kunde han sätta ner henne, då blev hon så modstulen och ängslig och kunde inte tala och inte arbeta.
Trolldom.
När min mor var barn, hände det ofta att kreatur dogo på hennes hem. Det troddes vara en gumma som kunde trolla, som hade förgjort husdjuren. Gumman bodde där i närheten. En gång när åter en ko hade dött, hittade man på att gå till en spåkvinna och fråga råd. Spåkvinnan bodde i Grimmareds dalar och när hon blev tillfrågad följde hon med budet tillbaka. Hon ordinerade att de skulle bryta upp golvet under den största kon och gräva ett djupt hål och i det hålet, skulle de finna ett knyte. På samma gång som de grävde stod spåkvinnan och högg etn täljkniv i träet vid hans huvud. När de hade grävt en stund hittade de knytet. Det var fullt med hår och blod och spåkvinnans täljkniv hade även kommit dit. Sen skulle det hjälpa så att inte nöt- kreaturen längre skulle när detta kom bort ha ont av trolldom.
Död och begravning
Det var på Piansåsen som en hade dött. Den som skulle göra kistan var där och skulle mäta den döde. Han såg att lakanet rörde sig. När lakanet kom av, så låg den döde och lipade. Det var den onde som hade gått in i den döde. Jag vet på ett annat ställe en käring som hade dött. Den käringen hade inte varit riktigt säker för trolldom. Jämt som hon hade sagt upp anden så kom det fullt med harar och hoppade under sängen och över den döde. Det gick inte att ha dörren stängd. Så fort den stängdes så knäppte det till i henne och dörren small upp. Vi måtte efter presten att han fick läsa. Det var på ett ställe en gubbe hade dött. På begravningsdagen, när de hade rest till kyrkogården med den döde, så tog husmodern kvasten och sopade alla golven så väl. Så tog hon de soporna och gick långt på den väg, som de hade fraktat gubben, och slängde soporna. Det var för att han inte skulle kunna visa sig där mer.
Häxorna mötas.
När personer i forntiden misstänktes för trolldom, tvingades de på sträckbänken till bekännelse av de orimligaste saker, såsom att de ridit genom luften på något kreatur, kvast eller annat, vilket skedde under påsknätterna, när de varit till Bockens berg eller Blåkullen kallad för att därstädes leverera den ull de under fastlagstiden samlat, för att därmed taga nyttan av andras kreatur. Avenså ha de där hållit kalas hos den nämnda Bocken. Och skola tvenne sådana kvinnor ha funnits här i Vörå socken, vilka kallades Storogdon och Lillogdon, och ha de bägge på en gång blivit avrättade och å båle brända på den s. k. Gallkullåkern. Då de bortfördes till avrättningsplatsen blevo de genast bundna för ögonen, emedan folket fruktade, att om dessa kvinnor fingo se på någonting, så kunde det bli förtrollat, vare sig det var människor eller växterna på åkern.
En kvinna botas från sin margång genom att jordfästas av prästen.
En elak gumma brukade varje natt »gå i mar». När hon skulle utöva sin onda trolldom, kröp hon under ett stort baktråg. Här föll hon i en dödslik sömn och låg liksom avsvimmad i ett par timmars tid, varunder hennes själ strövade omkring och plågade kreaturen. Gumman hade tvenne söner, vilka icke tyckte om hennes konster, utan på allt sätt sökte förmå henne att upphöra med margången. Ingenting hjälpte dock. Slutligen gingo sönerna till prästen och omtalade för honom sin moders ondska. Prästen gav dem då det rådet, att de skulle förfärdiga en likkista samt, så snart gumman gick i mar, lägga henne i kistan och bära den till prästen. Sönerna gjorde, som prästen sagt, och hämtade kistan med den sovande gumman till honom. Han jordfäste nu kvinnan, varefter hon upphörde med sin elaka konst.
"Hobergsgubben"
Det var en trollgubbe uppe på landet. De kallade honom Hobergsgubben. De bad honom förstöra kreaturen för andra. "Ja ska la ge dom ett skott," sa han och när de som rådde om dem kom hem, låg kreaturen döda i lagår'n. Far kände och talade med en, som hade varit med när de slog ihjäl Hobergsgubben. Han talade om det för far. Då samlade hela socknen sig ihop. De slog honom, men de kunde inte få död på'n, förrän de hade fått blod av ho- nom. Då var det en, som slog honom i huvudet med en ### (stång i ett ### [= öppning i en gärdsgård med stänger, som skjutas för i stället för grind]) och de fick blod, och då fick de livet av honom. Men det fick de straff för. Ingen fick livstids straffarbete. Den, som slagit blod av / gubben, fick mest. Men för trolldom får de inget straff, det drar de aldrig inför domstol.
Husdjur
När de klippte fåren, skulle de alltid lämna en liten sudd av ullen kvar. Men jag vet ej varför det var. Farmor sa' alltid, när vi klippte fåren: "Räven tar sitt osaltat." Men jag vet ej, vad hon menade. De skulle baka ett bröd till jul, som kallades "julaleven". Och den skulle de gömma till våren, och då skulle alla husdjuren ha av den, korna skulle ha, när de släpptes ut, så att ingen trolldom bet på dem. Jag såg på ett ställe här, där de baka en sådan, det var en stor, rund kaka, och så trillade de opp degen runt / om, så att det blev som öron runt kanten. Och sedan skulle korna ha varsitt av de öronen, när de släpptes vall. Det var en käring, som vi köpte mjölk av hemma i mitt föräldrahem. Innan vi fick mjöl- ken, så släppte hon i litet salt i den och ett litet eldkol. Vi hade en bäck att gå över på vägen dit, och detta var särskilt farligt, det skulle hennes kor kunna ta skada av.
Spökeri
Det var en gumma häruppe i skogen som inte var säker utan hon hade trolldom för sig. Mamma brukade tala om henne. När hon hade dött, så spökade det ef- ter henne vid stugan. Di påstod att hon skulle ha ben från de döda som hon hade trollat med. Flera ha- de sett gumman, sedan hon var död. Hon var väl där och tog tillvara benen, som hon hade fraktat dit från kyrkogården. Osaliga människor gick och spökade. Det var allt många som spökade. Jag var rädd för spö- ken, så jag ville inte gå ut ensam om kvällarna, när det var mörkt. Jo, de gamle lärde allt bort, att en skulle tala till en död, om en fick se ho- nom, så skulle en slippa att se honom. Då skul- le vi säga: "Du skall ligga still där du är i Jesu namn". / Om inte graven sjönk något vidare, så ville inte den döda ruttna. Det hörde jag talas om att det var en del, som inte ruttnade. Det var sådana som spö- kade. Det gick inte an att ta något olovligt från kyrko- gården. En fick inte vara i fred för de döda.
Spå-Herr-Olas kyrkskrud
Då Spå-Herr-Ola var död, var det nå kläder kvar efter honom i kyrkan. Dom var först i sakristian, men det var så ofredigt (oroligt) där, så dom ville inte ha dom där, utan då blev dom rakt hävd opp på kyrkvalvet, och där låg dom mycke länge. Men det var som om det skulle ha varit någon trolldom i dom, för alla präster här blev så supig. Det var en utav dom som söp så, att då folk kom och skulle gå till kyrkan, så låg han full på Backinge, så dom fick vända om och gå hem. Så var det då några karlar som tog och skulle bränna opp det där eländet, men dom ville inte röra det, utan dom tog stänger och tog det på. Och det lär ha spöktes där på alla vis, då dom skulle ta det. Dom såg svin och hästskallar och rakt gubbar som hade horn. Men dom fick ut det och hävde det rakt på ett bål. Och det lär ha väst på bålet, och det rakt gnall och skrek där. Men sen vart det fredligt.
Diverse folktraditioner
En allmän tro i fordna dagar var denna, att vissa kunniga personer ägde förmåga att göra en bössa förgjord, så att det skjutna icke dog, om och skottet träffade. Det första remingtonsgeväret jag sett, var en sådan skämd bössa. Ägaren, en äldre man, försäkrade, att han med denna bössa skjutit både björn och älg, men nu får han skjuta på en fågel, att det genom kulhålet lyser igenom, så dör likväl icke fågeln utan likväl bortflyger. Jag sporde om han visste vem det var som hade skämt bössan. Det vet jag väl, blev svaret. Tidigt en vårmorgon gick jag, ty det var stark skare, på tjäderlek. I toppen på en stor fura satt en stor tjäder och spelte. Jag närmade mig och sköt och en diger tjäder föll ned. När jag med tjädern avlägsnade mig hörde jag steg, stannade och nedhukade mig mellan några buskar.
Kort beskrivning över fäbodstuga i Mussjöåsen, Ekshärad
På Mussjöåsen finnes en säterplats med tre sätervallar med tillhörande byggnader. Alla tre vallarna tillhöra hemmansägare i Tönnet, Ekshärad. Stugorna äro av samma typ, men den mellersta av dem står sedan lång tid tillbaka öde, och det var detta som föranledde mig att just förlägga mina observationer dit, då man kunde förutsätta att den därför skulle ha bevarat mera ålderdomliga drag än de övriga. Stugorna voro alla av "bastu"-typ d.v.s. kammaren med ryggåstak av runda stänger; långväggarna och taket utdragna ungefär en meter över ena gaveln, där ingångsdörren är placerad. På andra gaveln med ingång mitt emot ingångsdörren är mjölkkammaren eller "koven". Den öppna spisen i kammaren är placerad just i hörnet nära ingångsdörren. Fönstren äro ytterst små och försedda med två järnstänger i kors. Varför dessa stänger äro placerade där och varför de sitta i kors tål att tänka på ty fönstren äro så små att tjuvar knappast kunna ha kommit in där. Kanske både kors och stål mot trolldom. I de två nu bebodda stugorna äro kovens lufthål av den vanliga rektangulära typen, men i den nerlagda stugan äro de av / ett helt annat slag (se fig.). Det Det tillkommer icke mig att här söka förklara denna deras egendomliga form, men kan man månne icke tänka sig, att den korsform, som faktiskt finnes där [symbol] tillkommit fullt medvetet: Då hålet i sig självt hade korsform voro andra skyddsmedel mot trolldom överflödiga. Iskurna eller målade kors över eller på dörrarna finnas icke, men stocken närmast över dörren är grovt avtälgd i motsats till de andra, som äro runda varför man mycket väl kan tänka sig att kors funnits inristade där, men borttäljts i senare tid. (Så i alla tre stugorna) Inne i den nedlagda stugan funnos emellertid andra tecken inskurna vid dörren. Jag observerade särskilt sammanställningen [symbol+symbol] och [symbol+symbol]. Kanske gamla tromärken. Ekshärad i juli 1926 Olle Lindskog
Trolldom, huskurer m.m.
Trolldom, huskurer m.m. Uppt. i Ärtemark av Erik Gustafsson. Hade man ont i ett finger skulle man gå till någon som kunde trolla. Därvid tillgick på följande sätt: Det vär- kande fingret rätades ut varefter den trollkunnige bet över detsamma. Så skulle man tre gånger fråga: "Varför biter du mej?" varpå svarades: "Ja biter inte dej, utan den som dej ha bete." Om man blivit ormbiten skulle man ej gå in "under tak" ty då troddes det onda bli värre. Gröt kokad av stärkelse i mjölk, troddes vara ett bra medet för magknip. För huvudvärk var det bra att smörja sig med ättika i pannan. För tandvärk lades en påse med upphettad sand över kinden. Om en ko hade brutit av sig ett revben eller dyl. gick man till en smedja och tog från eldhärden s.k. "smisiner" som krossades och blandades tillsammans med mjöl och vatten till en deg som gavs åt kon som därav blev bra.