Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara' red på dom. En skräddare vi hade sa': "Ja' ä så usel i da', för mara har reet mäk hela natta." Han trodde la rakt att dä va Skam. Ibland fick oxa' mara, så de kunde inte ta ut dom. Nej, jag vet inte något botemedel. (Åhman har ej hört talas om varulv eller manulv).
Slakt
Om flåtten är förut omtalat och sändt till arkivet från T. Flåtten har nog ingen syssla havt i T. sedan första hälften av förra århundradet. Svin slaktades för det mästa vid luciatiden. Vid denna tid kunde man höra svin skrika rundt omkring om morgonen i bygden om man var tidigt uppe. Grisen lades på venstre sidan på en slaktbänk sedan han med en snara var ledd från svinhuset.-- I min barndom stog svinet i en svinstia som är nämnt i Kareby, innan det skulle slaktas, för att bli fet – Vid 5 a 6 tiden fm. börja merendels slaktet. Slaktarn skulle ha en kaffegök innan arbetet börja likaså hanses två biträden som skulle hålla grisen. Sedan fick dem var sin snapps medan lögvattnet värmde sig ifall detta ej var varmt. snappsen verka i alla fall. En kvinna rörde i blodet med en visp ell. slev. Att något slogs i blodet för levringen är icke känt för berätt. men torde ha gjorts på en del ställen. Sedan grisen var död lades han i ett s.k. lögtråg med hett vatten uti. Sedan lyftes grisen på slaktbänken (farsammet) och skållningen tog vid. I levern gjordes det vanliga korset. Likaså när fötterna skars utav slog man till svinläggen för varje fot. Varför detta gjordes blev alldrig omtalat. Jag hade tillfälle vara med 4 a 5 olika slaktare vid grisslakt, dessa voro ofta bönder även arbetare. Alla begick samma ceremoni. Om lamöra och hundtunga hörde jag icke talas om, men nog för att de skar bort en del på inelvorna ävenså halva svansen (rompen) som alltsammans slängdes bort till kråkor och skator även vid svansens avkortning slog slaktarn till den biten som var kvar med den bit som sedan kastades. Fanns det en bäck ell. å i närheten gick man dit med fjälstren för att få dem väl rena. Fannasdet snö gnoddes de även med denna. Man fick vara ytterst noga med att icke gallblåsan gick hål på. Då fick hela innanmätet smak av detta. Grisen hängdes sedan upp, genom att en stark tvärslå stacks genom grisens senor på bakbenen och hängdes upp i något uthus der grisen fick svalna. På kvällen kom slaktarn igen och skar ner grisen som det hette, stycka den i lagom bitar samtidigt som det lades ner i saltbaljor. Endast det grövsta saltet användes för kött användes även saltpeter. I speke var fläsket i Mars mån. då man fick höra masrskråkan. Kråkan bruka dra sig till slättbygden och städerna vintertiden der det alltid fanns mera matnyttigt för henne i de stora gödselhögar som alltid fanns i äldre tid på städernas gärden. Kråkan kom sedan igen i mars mån. då gärdena börja bli rena för snö derav namnet marskråkan. När kreatur slaktades, var på hösten sedan de släppts in från betet men även senare. I äldre tid var det vanligt att en bonde slakta en ko ell. större tjurkalv och två svin för nedsaltning. Detta skulle räcka till nästa höst ell. jul, under tiden kunde slaktas någon kalv ell. får. Man sålde sällan något slaktfall då. Kons slakt känner jag litet till. Man slog kon i skallen mellan hornen då hon domna av. Sedan stacks den i halsen med en kniv. En tjur kunde de få slå många slag innan han stupa, ett grymt djurplågeri men de gamla viste ej något annat sätt att slakta. uppt. anm. Av kons innanmäte tog man särskilt vara på ”löpert” som fick hänga i kökstaket till ostystningen börja. Hade inte en bondgumma något ”löpe” gick hon till en annan och lånte ett sådant, när hon skulle ysta. Kalvar var svåra att få dö på. Det hände att de till slut fick skära hela huvet av kalven innan han dog. Sedan blåstes skinnet upp med ihåliga rör för att lättare lossa från köttet. Detta är nu förbjudet.
Då fåglar och träd kunde tala
Skogsduvan säger så här! Syster mi fru: Satt i gruva (spisen) koka gröt. Sjelv äter ho uppen! Det fanns en man i Vänersnäs socken i äldre tid på hemmanet Grytet som icke var så noga med mitt och ditt. Då han gick förbi någon skogsbacke der taltrasten hölt till: sade den senare. Petter på Gryet! Petter på Gryet! Din tjuv! Din tjuv! Det fanns en gammal hästslaktare i Flo socken som hette Värner förr i tid. Mycket affall från slakten fanns vid hans gård som bland andra djur även kråkorna kalasa på. På våren sutto dessa senare i träden och längs järdesgårdarna och skrek. Tack Värner! Tack Värner! Då Räven kunde tala sade han: Nordan vind och sunna sol Är det bästa väder som finns på jord. Då katten i mars mån. går förbi något hus der katta finnes: säger han. Är Mali inne bra, bra gå ut. Han säger även! Ja har ont! Ja har ont! Dessemellan jäklar anammat. Mjölkar du o.s.v. Hur harens kluvna läpp kommit till. Jag vill ej skriva oförskämdheter om det kan undvikas. men här kan det ej ifrånkommas. Björnen gick i skogen och besåg sig. Träffar så en piga som låg och sov av en ell. annan ordsak hade skjorlarna blivit uppdragna något för högt på pigan. På ett visst ställe hade en del flugor samlat sig. Detta tyckte björnen som har ett gott vett illa vara. Samtidigt kom en hare till plattsen. Björnen sa det var bra du kom! Du skall ta en lövkvist och vifta bort de näsvisa flugorna från flickan. Björnen gick. Då haren hållit på en stund släppte flickan ut väder. Då sprang haren till björnen igen och sa: Det kan icke tusan vifta der nu sprack det ett hål nedanför det andra. En annan version är att haren skratta så läppen sprack vid det nya händelseförloppet.
Djur
Det var en gubbe, som gjorde så att vargen kom bort och blev landsförvist. Jag har sett flera vargar i min da, det var gott om sådana norr om Mariestad. De var aldra värst mot sådana kvinnor som var med barn. Det var en kvinna som var ute en gång och en varg kom efter henne. Hon hade färskt ba- kebröd med sig och började nappa sönder och kasta. Brökaka räkte tills hon kom hem så hon klarade sig. Mor och ändå mera mormor kunde knappt se en fogel förrän hon började tala om vad det betydde. Göken och skata sysslade de mäst med, om gö- ken gol i öster så "gol han för ogifta kvinnor", om de då räknade galandet så fick de reda på hur många år de skulle få gå ensamma. Om de härmade göken då dog han och hans / Anna Greta Johansson Leksberg Kajsa Svensson Djur 2. blod frustade ut på den gren han satt. Om göken gal på bar kvist så skall korna kom- ma att få det svårt med torka, när han får se den första höstaken då ger han sig iväg. Då man sett sin första kråka i mars, kunde man gå hem och börja äta spekefläsk, för då var det genomsalt. Den som rev ett svalebo i en ladugården, drog olycka över djuren och den släppte inte, förrän det kom ett nytt svalbo dit. När koleran gick höll skatorna fullständig cirkus om kvällen på den gård där en sjuk skulle dö. Döda skator skulle jordas, för om ett djur nosade på den, så blev det sjukt, och om man tog i en död skata fick man skabb, som inte gick bort förrän man tvättat händerna tre gånger i en bäck och använt kyrkelim som tvål. Om man såg någon fågel eller djur bakifrån / Anna Greta Johansson Leksberg Kajsa Svensson Djur 3. på dess årsdag, så bebådade det otur under ett år, men såg man det först frammifrån blev det årslycka. Om en häst hängde med huvudet framför ett hus, skulle det snart bli lik där. Den som slår ihjäl en plogärla skall mista en oxe. Om korpar flyga över en lakeplats, då går det ej att få tvätten vit. Om man vill ha tur med höns, då skall man lägga ut kycklingarna under hönan antingen med 11, 13 eller 17 ägg.
Folkmedicin.
Bållgången var en magsjukdom. Det hände att folk dog av den. Människor lade förr salt på vänstra knäet och slicka i sig det. Det skulle hjälpa mot denna sjukdom. Anna Brita Andersson, Bönhult x 1844. Det var en, som fått utslag på kroppen. Han blev lärd, att han skulle gå till en plats, där det fanns ormer i mars månad, samt infånga sådana. Dessa skulle kokas levande, och den sjuke skulle bestryka utslagen med spadet. Ville han dricka av vattnet också, var det ändå bättre. Anders Börjesson, Vilg x 1845. Mot guvudvärk och även mot tandvärk bar man föns- terblyringen i öronen. Om någon hade fallandesjuka skulle en person, som / inte sett anfallen, sprätta kläderna av kroppen på honom och bränna dem. Därefter skulle den sjuke taga in askan, som blev efter kläderna. Marsormar skulle vara bot för alla sorters sjukdomar. De infångades med eldtång, ty den skulle kokas levande. Det var spadet som utgjorde läkemedlet. Sofi Persson, Grimsmossen, Tostared x 1860. Onde bettet består i att benen värker ut. Den sjukdomen skulle man få genom att förtära källvatten, som innehåller långa vita trådar. Johan Börjesson, Bönhult, x 1873 Finnarna kunde förlama en människa genom att klappa till henne på huvudet. Kunde personen i fråga endast kvickt ge finnen ett slag på munnen, så verkade det inte. Andreas Johansson, Höga x 1863 En gubbe gick omkring och botade barn, som hade skiver, genom att låta dem dricka ur en människas / huvudskål. Jag träffade honom själv en gång för längesedan och hade sällskap med honom. - Ett barn kunde få skiver ge- nom en lösaktig människa, som inte hade några barn, tittade på det. Om kvinnan samtidigt hade tagit i barnet, hade det inte varit farligt. Sjukdomen botades genom att man tog en klut från personen i fråga, brände denna samt gav barnet askan. Anna Maria Andersson, Guthult x 1849 Karl i Skattegården kokade vitlöker, vitsippor, samt späd- de dekokten med brännvin. Den användes för onda ben. Ett annat läkemedel för utvärtes bruk var kokt horsablom, slåttergubbe. Röllekablom kokade man och drack, när man hade ont i brö- tet. Älvabläxter, gråa skålar medfrön i, som växte på norra sidan av stenen, skulle man röka sig med, om man fick kulor på kroppen.
Slakt
Slakten verkställdes i nov. och mars, däremellan hade de lite smaslakt men det gjorde de själva. Slakten började tidigt i ottan med en eller två grisar, de släptes ut på gården där de trynades och stacks varvid blodet togs tillvara av ett fruntimmer. Hon fick absolut ej vara med barn I kärlet där blodet togs skulle vara 1/2 stop vatten samt 3 nyper salt till var gris. Far min som också var slaktare sade alltid "Med Guds hjälp ska du nu få glädja husbon på annat sätt än förut", eller och sa han "Hit är du kommen och här skall du bli". Gamla ornar togs ej blodet tillvara på utan som han stod stacks han och sen fick han gå och ruffa och rota i blodet tills han sjack ner. Mellangärdet skars alltid bort, det var inte rent, det och mjälten grävde den som slak- tade ner i gödselstaden. Lungspetsen skars också bort / Kyrk Slakt 2 men det var för att blodet skulle rinna bättre ur lungan. Pisse blåsan blev ärteskramla när hon blev torr. Skorna- karlen kom ofta och fick ett par nävar borst innan djuret stacks. Hornen efter kreaturen kom skedmakare Jonsson från Klyftamon och hämtade, annars användes dom till målare borstar som skaft, liaknaggar, klädhängare m.m. Tjurapesen torkades till piskskaft. Om inte hustrun ville ta sej med barn skulle hon ha stryk av en sådan. Om en piga hade råkat illa ut sade man att hon hade ramlat på tjurapesen. Slaktkniven skulle vara med genomgående tånge (trallkniv). Kniven skulle före slakt brynas på ett bryne från en kvarnsten som var ustliten. Det skulle då inte fattas bröd till suglet. Vid slaktegillet för slaktarn var grannarna inbjudna där äts slaktemat och söps, två saker skulle alltid själv ha rumpen och ärtorna på grisen. Om en kvinna som hade månadsreglering sysslade med sugel surnade det i saltbaljan. / Kyrk Slakt 3. Drickan som bjöds på till gillet var hembrygget öl och råbränvin. Juvret fick havande kvinna om sådan fanns ta vara på. Hon saltade och kokte det. Det skulle vara bra för henne och ge henne riklig mjölk samt stora vårtor. I Efter slakten skulle prov på allt sändas till slaktarn annars blev det ingen drygsel med suglet.
Djur
När jag var hemma och var barn, var vi så rädda för var- gar. Var vi ute och gick, så gick vi på tårna; vi tordes inte trå på en sten så det slämde. Vi var torpare under en bonde, som bodde i Hasslerås i Landvetter. För honom tog vargarna en ko, som gick och betade på skogen. Det var då jag gick och läste. Jag gick valle med kräk en hel sommar, då jag var 14 år. Det var en sjö nära intill, och det var en, som varit efter ett lakekar. Det kom vargar. Han kröp under lakeka- ret och tog en yx med sig. En varg stack tårna under kan- ten på karet, men då högg karlen av dem. Då åt de and- ra vargarna upp den vargen. Vet inte hur vargarna kom härifrån. Göken skall komma den 8 maj. Gal han förr, är det / inte bra. Man skall inte härma honom, för då blöder hans tunga. Man kan se det blir så rött på björkelöv. Sörgök är sorgegök, östagök är tröstagök, västagök är bästagök, men vad nolagök var, hågar jag inte. De gamle trodde, att göken blev hök. Han slutar gala, när han får syn på den första höstacken. Det är en ärla, som kläckt ut honom. Leaknarren flög i luften. Kasta en något på’n kom han ner. Det är på höstkvällarna. Nattmyskan är detsam- ma. De kom en hel flock. De hade bo på mossar. Kattugglan kom sällan fram; bara då det skulle bli lik. Jöpa tog inte några kreatur, men kalvar och får (!). Hon var i skogen. låg uppe i ett träd och kastade sig ner på den. Marskråkan duger inte att äta, men det var så härligt att få höra henne, för på den tiden fanns här aldrig några kråkor på vintern. De kom i mitten av mars (från Göteborg och Mölndal! C. M. B-d) Messeter kom fram då det skulle bli vinter. De är / mycket lika ärlorna på färgen. Sen var de framme jämnt. Tasse skulle de säga. Varg sa de sällan. Om man fick se en gul sommarfågel (fjäril) det allra första, fick man äta mycket smör det året. Fick man se en svart sommarfågel först, fick man sorg. Skatorna hämnas. River man deras bon, händer det en alltid något tråkigt, kräka blir sjuka. En kråka sköt en del och hängde i taket i fähu- set. Regnpipen, det är hackespetten. Om grågässen och svänera (svanorna) flyger söderut tidigt på hösten, blir det en sträng vinter.
Maran
Förr i tiden var det många, både människor och djur som blevo ridna av maran. Folk som ”redos” av maran när de lågo och sovo, kände liksom det legat en stor sten, eller annan tyngd, över bröstet på dem. De hade svårt för att andas och kunde icke röra sig, icke skrika eller nånting, och när sedan det släppte efter, voro de utmattade och orkeslösa, vilket kunde hålla i för lång tid framåt. Likadant förhöll det sig med djur, särskilt hästar och hundar. Om morgnarna kunde hästarna vara svettiga och flämta som om de sprungit i det vildaste sken. Hundarna kunde också ridas av maran så de icke kunde röra sig, men däremot morra de och voro ilskna då man kom till dem. Maran kom vanligen kl. 12 på natten och blev till morgonen. För att skydda sig mot maran borde man först och främst se till att alla fönster, dörrar och spjäll voro väl stängda, samt att det icke fanns några andra hål eller springor som maran kunde / komma in genom t. ex. spikhål o.d. Vidare borde man hänga eggjern över sängen och på ställen där maran kunde komma in. En lie hängdes vanligen i stalldörren. Det är icke värst många år sedan jag såg detta skyddsmedel över en stalldörr och varför den hängde där visste jag mycket väl. Ett annat medel att skydda för maran var att hänga en laddad bössa över dörren, bränna krut på sängstammen, då man lade sig, samt ställa sina skor framför sängen med tårna vända utåt rummet. Maran trodde då att personen i fråga var vaken och börja göra sig beredd att stiga upp. Maran kunde ibland komma mycket långväga ifrån, men ibland kunde det vara från samma hus eller från en granngård som maran kom. Kunde man hålla fast maran tills solen gick upp, eller, om man misstänkte någon känd person, ropa dennes namn, kunde ej maran komma därifrån på samma sätt som hon kommit dit, hon blev då människa, och fick gå till fots eller taga sig hem på annat sätt, om maran visste var hon var kommen ifrån, men det var inte alltid hon visste. Mara blev en sådan person som föddes under så svåra förhållanden att ”konster” måste tillgripas. Om man t. ex. gick efter en ”klok gumma” som hjälpte barnföderskan medelst ”konster,” läsning, besvärjelse, e.d. då blev barnet en mara.
Vårhalvåret och Djur
Mars kommer med sin luva, och körer barnen in i gruva När han kommer med sitt skägg, så lockar han barnen utom vägg. April våt och maj kall fyller bondens lador all. Mars, april har knopp i håret, maj och juni blommar mest. _ _ _ _ _ _ _ _ / Själv har jag inte sett bodrag. Det var sällan det visa- de sig. Gamla talade om det. Det var som ett band eller lång mask. Det kröp på backen. Skatan var Satans kreatur. På våren så noppade Sa- tan skatan på vänster sida, så hon blev närapå bar på den sidan. Sedan parades skatan. Det blev två och två skator till vart hushåll. Så det är alltid ett skatpar till vart hushåll. De skator, som blev över, dödades av andra skator. Det gick inte an att skju- ta skator till annat än om man skulle hänga upp dem över ladugårdsdörren, för att kreaturen skulle trivas bra. Skatan hade det med sig, att om det var osämja i en familj, så satte skatan sig på skorstenen. Det var på ett ställe i Slöta som de bru- kade vara ovänner. Och det slog aldrig fel än att / gubben och gumman hade slagits, när skatan satt på skorstenen. Om skatan skrattade, så kom det dålig främmande. Hon hade ingen tur med sig. Flädermusen hade inte mer än tre droppar blod. Göken kom i början på maj månad. Ramsan om göken: Öster gök är dyster gök, väster gök är bäster gök, nol gök är god gök, sör gök är döer gök. Om man fick höra göken första gången från öster, så betydde det, att en skulle få ledsamt på något vis. Det kunde bli sorg efter släkt eller vänner el- ler något annat ledsamt. Fick man höra göken från söder så, var det tecken till, att en själv skul- le dö eller någon av ens närmaste. Om en hann att ställa sig under det träd, där göken gal, och hinna räkna till tio, så skulle ens ön- skan gå i uppfyllelse. Det betydde också att en skul- le bli gift det året. / Fick han se en hösåta så slutade han att gala. Han flög bort. Om en kom ut och fick höra göken på fastande mage, så blev en sjuk. Så många fläckar som gullhönan hade på ryg- gen så många kronor skulle rågtunnan kosta för året. När en fick henne på handen, så märk- te hon till handskar. Gullhöna flyg, så blir det vackert väder i morgon, sade man till henne. Satt hon kvar, så blev det regn. Kornknarren kallades för ackerknarren. Han höll sig i gräset. Inemot det slåttern började fick en höra honom om kvällarna. x) Vischlan var giftig. x) Vessla.
Vårhalvåret
På lusse skulle di upp och ha stekt fläsk och god mat, och sedan skulle di sova på det. Kreaturen och hästarna skulle ha 'lussebete' di med tidigt på morgonen. På ottan kom di och hade tagit på sig vrängda och trasiga kläder, och då fick di nog bjuda dem på något, när di kom. Julen varade från julafton till Knut. Tjugondedag Knut, då dansas julen ut. Di skulle alltid gå tidigare på morgonen på juldagen och ge kreaturen litet bättre än vanligt. På annandagen om morgonen var di ute och måka' i ladugårdarna åt folk. Di red Staffan på annandagen på morgonen, och då skulle di ha 'fägna': brännvin. Det var före dager di skulle ut och rida. På somliga ställen red di in i stugorna med hästarna. Di klädde ut sig om jularna förr. Di gick stora foror utklädda efter tretton- de. Lyckans stjärna kom di med om trettonde. Julkärven skulle di plocka och göra så grann. Den skulle stå vid / portstolparna. Det högg di av, så det var bara några grenar kvar på trädet, som di satte fast 'en på. Di skulle gömma en kaka julbröd, till di skulle ut och våra. Då skulle di äta utav det allihop, när folket var ute första dagen. Kyndelsmässa var lilla julen, eljest har jag inget hört om det. Halvliden mars, då skulle tranan bära ljus i säng, en fågel, som for på mossarna. Om sommarn är det tranor här nere på mossarna. 'Vafferdagen' var förste sommardagen, sade di alltid. I dömme- veckan före påsk fick di inte spinna. Om jul spann di aldrig heller. Om Kristihimmelsfärdsafton och påskafton elda' di. Di elda tjärtunnor och stockar och halm. Jag hågar, att när vi var små, så såg vi ett par tjog eldar ifrån vårt berg här uppe. Di dansa' omkring eldarna och hoppa tvärsöver elden med. Den förste maj skulle di äta stark mat, ägg och sådant, och så skulle di ha brännvin. Om di sådde på Erik-dagen, då skulle det bli mycket lort i 'böra'. Urbanus skulle di så hör. Di skullle ha litet uppsikt med majstången, så di inte / fick såga ned den. Det var sådana, som inte hade varit med och klätt stången, ifrån annat håll, som kunde försöka det. Det skulle vara ett sådant kap. Majstången var ett kors och så en krona uppi med glas- flingor och så äggskal till halskedja. Kanske hon hade ansikte, med det vet jag inte säkert. Majstången restes på någon backe, någon höjd här i socknen. Det var kransar i topparna på armarna. Och så var det musik och dans vid stången på midsommarafton.
Sägner om maran
Det var en gång en bonde som ibland om nätterna aldeles vådligt anfäktades av maran. Han fick råd av en annan person att försöka hålla fast den tills solen gick upp, nästa gång maran kom. Det gjorde bonden. Det låg som en tung sten över bröstet på honom och om denna grep han tag med båda händerna och sen kom inte maran loss. På morgonen låg han och kramma om en led gammal käring, ända från Lappland. Hon visste varifrån hon var kommen och fick nu lufsa och gå hem denna långa väg. Det var en dräng som reds av maran. Han tala om detta för sin matmor och hon rådde honom att nästa gång maran kom skulle han säga Mari, hon trodde nämligen att det var en granntös som var mara. Nästa gång maran hängde sig på drängen, sade han halvhôgt Mari: då låg den misstänkta flickan på knä, på bröstet på honom. Hon blev löst av marhamnen därigenom att drängen sade hennes namn. Det var på ett ställe som de hade skomakare att göra skor. / Det var en som var mästare och två gesäller. De hade bråttom och sutto uppe vid skotavlan långt efter sedan de andra hade lagt sig. De arbeta i köket och där hade pigan sin sovplats. Hon gick och lade sig, som det övriga husets folk. När hon väl hade somnat reste hon sig upp i bädden, ruska på sig och sade: ”Ysch va dä ä ruskit å gå i kålle sjön!” Då börja gesällerna på att fnissa och skratta. Flickan vaknade vid detta, kröp åter ned i sin bädd och drog täcket över huvudet. Skomakaren sade till sina gesäller att de få gå upp på loftet och lägga sig, vilket de gjorde, men själv blev han sittande kvar och arbeta. När pigan väl hade somnat reste hon åter på sig i sängen. ”Ysch va dä ä kållt i kålle sjön!” sade hon. Skomakaren teg och avvakta vad som sedan skulle hända. Då steg pigan upp, tog av sig linnet, rulla hop det och lade under täcket. Sedan gick hon naken fram till spisen, hoppa upp i denna och för- vann sedan genom skorstenen. Då hon väl försvunnit gick skomakaren fram till hennes bädd och tog linnet och gömde det i ett stövelskaft vilket han lade under skotavlan (arbetsbordet) se- dan satte han sig för att avvakta flickans återkomst. Det dröjde ända tills fram mot morgonen innan hon återkom, åkande ned / genom skorsten. Hon gick fram till sängen och skulle draga på sig linnet, men då kunde hon ej hitta detta. Hon rev upp alla sängkläderna, t.o.m. bolstern och leta, men kunde icke hitta det ändå. Skomakarn såg att hon börja ”hôttla” och frysa och gick till henne med linnet och sade: ”Här ä sarken.” Då vakna flickan, skynda sig ned under täcket och börja gråta. Då sade skomakaren: ”Du har inte gjort nonting som du behöver skämmas för, men nu har ja gjort så mö så du behöver aldrig mer gå i kålle sjön.” Från den stunden upphörde flickan att gå mara om nätterna. Det var en gång en pojk som mycket svårt anfäktades av maran. Föräldrarna rådde honom att gå till en klok gubbe och få något medel att hindra den. Pojken gick och den ”kloke” följde med honom hem. Här undersökte han väggar, golv och tak för att se om det möjligen fanns något hål som maran kunde komma in genom. På ena väggen fann han ett spikhål. Gubben förklarade nu att maran kom in genom detta och för att hindra henne att komma ut igen skulle han sätta i en träpinne så hålet blev täppt. Detta skulle han likväl icke göra förrän han var säker på att maran kommit in i rummet. Han borde därför hålla sig / uppe till midnatt, ty vid den tiden var det säkert att maran var kommen. Pojken gjorde så, han var uppe till kl. 12, nästa natt och innan han lade sig gick han och slog i en ”rivepinne” i hålet där spiken suttit. Han hade inte väl hunnit lagt sig förrän maran var över honom och låg på bröstet som en tung sten. Efter ett par timmar släppte den sitt tag och pojken somna, aldeles utmattad. När han vakna på morgonen gick där en ung, vacker flicka, aldeles naken och grät. Hon visste icke var hon var, eller var hon var hemma. Både pojken och föräldrarna tyckte det var synd om henne, gåvo henne kläder samt lova att hon fick stanna hos dem. Pojken och flickan tyckte bra om varandra och efter en tid gifte de sig och övertogo gården. De fingo flera barn och voro mycket lyckliga. Efter många år kom hustrun att en gång tala om sitt barndomshem varav hon tyckte sig ha ett dunkelt minne, men omöjligen kunde minnas var det var och hon undra på vad sätt hon kommit hit. Mannen tala då om att hon kommit dit som mara, samt hur han fått det rådet att täppa igen ett spikhål i väggen. Han drog undan ett skåp och visade trä- pinnen och för att riktigt låta se att det var sant, ryckte han bort den. I samma ögonblick upplöster hustrun i rök / och försvann ut genom hålet. Mannen sökte sedan efter sin hustru över allt utan att finna henne och sörjde djupt över hennes försvinnande. Så hände det sig att han reste till en stor marknad i Upsala, som de kalla för ”distingsmarten” eller ”distingen”. Det var en stor hästmarknad och man reste dit från alla håll i landet för att köpa och sälja hästar och det skulle bonden också köpa. Då hände det sig, när han gick där på marknaden att han fick se sin hustru och skynda glad emot henne. Hon var således från Upsala eller trakten däromkring. Kvinnan följde med sin man hem och de levde sedan lika lyckliga som förut.
Sägner om maran
Det var på ett ställe de hade en häst som blev riden av maran. Bonden fick ett råd av en annan person, att han skulle hänga upp en lie över stalldörren, inne i stallet. Han gjorde detta och när han kom till stallet nästa morgon, låg hans hustru död där. Hon hade skurit sig i halsen, av lien, så illa att hon dog. Enligt en annan likadan historia, skulle det varit bondens dräng som varit mara och skurit ihjäl sig av lien. Det var en gång en dräng som hade ont av maran om nätterna. Hans husbonde sade till honom att han skulle slå armarna i kors över bröstet när han kände att maran kom, så blev den ”bunden” och kunde ej komma därifrån förrän, solen gick upp, och hon fick ”löfte” att gå. Drängen gjorde som han blivit lärd att göra och på morgonen låg han och ”kramma” om en stor, tjock käring, som var hemma långt upp i Lappland. Hon fick sedan traska och gå hem. Det var en karl som varit borta på besök och gick hem / sent på natten. Han gick förbi en s.k. ”marbjörk” som var full av ”marvasa” och han fick höra hur det ”rôssla å levde” upp i björken. Då stanna han och titta upp i björken, men i detsamma flög det något på honom som en tung börda och det var med ”nö å neppe” att han orka hem. Det var maran som ”rumsterat” i björken tills hon nu fick någon att rida på. Sen hade han ont av maran jämt om nätterna. Sedan maran börjat rida en person, eller en häst, uppehöll hon sig här. Jag har hört talas om ett par personer, bröder förrästen, som dela sovplats och den ene av dem var riden av maran nästan var natt, men den andre hade aldrig ont av den. Men en natt var den marridne borta, då flög maran på den andre som förut var lämnad i fred, och från den natten blev det denne som blev ”riden”, under det att den förste blev lämnad i fred. Maran troddes komma in genom skortenen, därför borde spället noga stängas om kvällarna och skyddsmedlen hängdes vanligen i spisen. En gång var det en tös som ”reds av maran”. Någon lärde henne att vara ute en stund på natten, tills hon var säker att maran anlänt och innan hon gick in och lade sig skulle hon lägga på spjällnekan över skorsten så skulle hon sedan få se vem maran var, den kom nämligen / icke ut, utan måste stanna tills morgonen. Flickan var ute till midnatt och innan hon gick in lade hon noga på luckan över skorsten. Hon kände på sig att det var någon i rummet, men hade intet annat att göra än gå och lägga sig. Så fort hon somnat var maran över henne och hon orka inte röra sig. Efter ett par timmar ”släppte den etter” och när flickan förmådde röra händerna och ”ta ikring sek”, då kände hon att det låg någon bredvid henne. Förskräkt rusa hon opp och ”tände lyse” och då låg där en ung vacker pojk i sängen och sov. ”Märförtrollningen” hade blivit bruten och trött som han var hade han somnat, som hemma i sin egen säng. På morgonen undra han var han var, men det var ingen som ville tala om att han kommit som ”mara”. Han fick stanna i gården och tösen och han gifte sig med varandra.
Djur
Lärkan bådade god sommar om hon kom när marken var vit, före kyndelsmässodagen borde hon höras för att båda gott år. Om bönderna gjort dumma affärer sedan hon kom året förut, så fick di veta det. Såg man henne högt första gången kom molnen under sommaren att segla högt och flög hon lågt första gången man såg henne blev det mycket låga moln flög hon upp från marken blev det mycket morgon dimma I mars skulle man lägga ut talj, kom det mycket talgoxar fram ur skogen blev det än en hård vinter knäpp, drog skator taljen så kunde man vänta ljuvar. När tranan blev synlig på mossarna över / Oscar Larsson Lerdala Djur 2 Timmersdala, var det tid att sluta arbetet vid dags- ljus och ta mösketimmen i sängen. Kom hon se- nare än vårfrudagen blev det sent vårbruk. Fanns det fladdermöss på gården skulle de utrotas, för kom någon dålig kvinna åt en sådan kunde hon göra mjölkharar av blodet, de drog sen från den gården därifrån blodet var taget. Sädesärlan var mäst välkommen i början av april när bonden vårplöjde var det god tur om ärlan gick i plogfåran där bak och plocka- de mask, det blev då ingen röta i rotfrukterna Den fläck där man först ser ärlan skall man taga till linland. Göken borde höras första gången om kors- mässodagen och från väster då var det bäst, gökrop från norr bådade mycket död bland betesdjuren i skogen och hördes han från söder var det många människor i socknen det året som skulle dö. / Nils Sjöholm 1937. Oscar Larsson x 1877 Lerdala Djur 3 Om en kvinna som var havande härmade göken blev barnet stammande och den stamningen gick ej att häva förrän barnet blev så stort att det kunde härma själv, men ungens härmning skulle komma av sig själv han fick inte läras. Horsagöken öppnade grindarna till härstarnas beteshagar. När starflocken kan gömma sig i tornhäcken då är det full sommar När bonden hör att spillkråka skriker om bärgningsplatsen då blir det snart regn och skriker hon på vintern blir det snart tö. Hittade man en gullhöna skall man sätta den på handen och säga "Gullhöna Gullhöna flyg flyg, så får vi i morgon vackert väder" Den som river ett skatbo får skabb på händerna och otur kommer till gården. Om bonden själv river ett skatbo så kommer han un- der året att mista en ko. / Oscar Larsson Lerdala Djur 4 Orren var den sedlige väktaren han talade om för bonden när tjänstfolket friade eller när djuren var i skogen och skavde bark; då sa han: Dina drängar och dina pigor de ligga knä emot knä, dina getter och dina får de skava barken av dina trä". Skjutna rovfoglar skulle man spika upp över stalldörren, Ladugårdsdörren eller på en stång vid hönsgården det skyddade mot förgörelse och gav tur.