Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Blommor och löv satte de in överallt på midsommar var de kunde komma åt. Men när det blev skräpigt tog de ut det, de gömde det inte.
Trollkarlar och häxor
Rant-Jan kunde göra en person sjuklig el. ta dö- på personen genom att skjuta på bilden. Han hade blivit ovän med brukspatron Lyrholm. Å han me- nade att han skulle göra vid brukspatronen. Lyrholm var rädd. En dag kom Rant-Jan fram till gården å träf- fade Lyrholm å sade: "I dag var det nära ögat på patron Jag hade ritat upp patrons bild på en björk i mor- se å hade lagt ögat till bössan å skulle skjuta, men så tyckte jag att det var synd den gången." Ef- ter den dagen blev de goda vänner igen å Rant- Jan fick som han ville. Den största trollkarlen på orten var väl Tinglöv i Ekshärad. Han gick omkr, å ställde med kloc- kor. På Sandbacken hade de en klocka, som han ha- de gjort. Något år efter som han lämnat klockan, så / kom han till Sandbacken. "Nu behöver väl klockan re- pareras", sade han. "Nej", svarade de, "hon går bra å ha aldrig varit fel med henne." Han stampade till i golvet, då stannade klockan, å det var inte möj- ligt att få henne igång. Då måtte de anlita ho- nom. På samma vis hade han stannat klockan i Ekshärads kyrka. De fick henne inte att gå förrän han fick så mycket han ville ha, för att han skul- le reparera henne. Tinglöv kunde trolla fram ha- rar å fåglar, när han ville. En gång hade han varit till Norge å skaffat sig fästmö, men han for från hen- ne. En vacker dag så kom hon efter till Ekshärad. Hon kom in där han bodde, å hon hörde att flera arbe- tade å packade i rummet å hade så brått, men hon såg inte till människa. Då blev hon rädd å for tillbaka. Tinglöv hade gjort sig osynlig. Han ha- de "smådjävlar" till hjälp om nätterna. De fick arbeta medan Tinglöv sov.
Häxor och trollkarlar
Häcken i Rattsjöberg kunde skaffa vind när han ville, så att han kunde fälla skogen med vinden. Han dog i Rattsjöberg 1669. Det skulle vara av de första fin- narna. Den gubben skulle vara så hård och elak och full med trolldom. På gamla dagar miste han synen. Vid den tiden hände det att de hade ett gille i en stuga. Sonen till Häcken red dit. Då fick de honom mellan bordet och en bänk å klämde ihjäl honom. Häckefall hette stugan som han bodde i. - Ett år hade Kollerudsgubben bråtat sitt fall före Häcken. Häcken lovade "Kollern" råg, om han skulle vänta. Men Kollerudsgubben trotsade. Då kom en del att brän- na i Häckens fall. Men då gick Häcken å skar tre kors i ryggen på Kollern och saltade i såren. Vid Bruket hade de en bruksbyggmästare som kunde / ett och annat med trolldom. Så hade han byggt en kvarn. När brukspatronen kom å skulle mala å pro- va kvarnen, så fick han henne inte i gång. Han hade flera att försöka, men det gick inte. Då bjöd han bygg- mästaren till sig en dag på kalas, och menade, att han nog hade fått för litet för att sätta upp kvarnen, men brukspatronen skulle öka på. När kalaset var fär- digt, så sade byggmästaren att de kunde gå å dra på kvarnen. De gick, å kvarnen sattes igång. Se'n gick den så länge byggmästaren ville. Det var en pojke nol från socknen å ställde med fallråg. Han fick se kreatur komma på fallet, då ställde han sig på knä, genast kom björnen å slog ned korna. Björnen var alldeles vild, för han blev så, när han blev ställd att slå ned boskap. Det var synd om björnen, för han ville inte det, men han hade blivit ställd i den ondes tjänst. En gång bröt det ut skogseld. Då var samme poj- ke vid den gården. "Om ni ger mig en tobakspalt, så skall jag släcka elden åt er", sade han. / Han sprang runt å rökte. Överallt där han sprung- it, slutade elden att brinna. En annan gång var han i Åtodalen. Då blev det eld i ladugården. Då stämde han elden mellan ladugården och logen. Han tog en våt skjorta på sig å sprang genom elden mitt mel- lan ladugården och logen. Å där sattes gränsen för el- den. Den tog sig inte längre. Min farfars farfar var så pass, att när han gick ut å gjorde några konster med kniven, så delade han molnen, så att inte regn föll. Han var inte finne. Denne gubben hette Nils Olsson å var född i förra hälften av 1700-talet.
häxor å trollkarlar
Finnarna troddes för att kunna mer än andra. Och det gick så många fattiga finnar uppifrån socknarna på dessa trakter å tiggde. Särskilt vid jultiden. Det var värst vid "lintia", ulltia" å "slakttia". Då kom de. Om de då inte fick som de ville ha, så trollade de å hotade att de skulle få kött å fläsk å allt. Det var bönder här som kunde ha fyra fem fårskultar hängande för att ha å ge finnarna när de kom, så att de skulle stå på god fot med dem, å inte få djuren för- trollade, skämda eller döda. Finnskogarna var själ- va "trollhôla". Om någon annan än finne kunde trollkonster, så fick han inte heta finne. Om en häxa kom in i en ladugård och fick stjäla några hårstrå av djuren, ladugårdslimmen el. annat som fanns i ladugården så kunde hon få makt / att ta andras mjölktur. Det gick då bra för henne att ta mjölken från grannarna, om hon tog strumpe- banden sina å knöt i en vägg å mjölkade. Så hör- de jag att de talade på. "Vemler" var inte bra. En skulle hålla sig under dem, för de kunde ta en med upp i luften. Det kunde vara all slags farlighet i dem. Gumman som kärnade smör i en bäck har jag inte hört talas om. Men det skulle vara en gubbe i Kristine fors, som skulle gå ut å provskjuta bössan en påsk- kväll, å då råkade han att hålla bössan uppåt luf- ten. Då sköt han ner en påskkäring. Det skulle vara en käring från grantrakten. Hon hade fått skottet i benet. Hon bad att få smörja ur bössan å smörja på såret så skulle hon bli bra.
häxor och trollkarlar
Vet ingenting om lövjerska. Finnarna var det som kun- de trolla. Det var inte så många andra som kunde det. Här norr i socknen fanns finnar å de sades kunna trol- la. Somliga andra fick lära av finnarna. Inte varje per- son, som kunde trolla, kallades finne. Men det het- tes att han kunde med "finnkônster". Om man kunde komma åt att slå den som trollade eller skämde, så att näsblodet kom, så skulle han inte ha makt sedan. Trollkäringar tog mjölken från an- dra, om de knöt av sig ett strumpeband å mjöl- kade det.
årsgång
Det skulle vara på torsdagsnätter eller på mid- sommarnatten, som en skulle gå till korsvägar. Sådana som gärna ville bli gifta gick på det viset, å skulle försöka få se, om de skulle få någon eller inte. Om en möt- te något styggt efter vägen, så skulle en inte bry sig om att vara rädd för det, för det kunde inte göra något farligt vid en. Om en gick ensam, så skulle en ställa sig mitt i korsvägen å vänta. Det skulle en göra i tre torsdagskväl- lar i rad. Tredje kvällen så skulle det bli någon uppen- barelse av den en skulle få. En skulle gå alldeles tyst vägen fram å tillbaka. Om en såg sig tillbaka, så var det förfelat. Om midsommarnatten plockades 9 sorters blomster av de finaste som fanns. De lades under lakanet. Den en då drömde om, skulle bli ens tillkommande.
Läkekonst
Fick en människa "gulsot", så skulle en klippa av ett gammalt gult kläde som gått i arv å koka det. Se'n skul- le den sjuke förtära det. "Engelska sjukan" skulle botes, om en drog barnet tre gånger genom ett hål i en grind el. genom en torva som grävts i backen. Bölder kom bort, om en tog å stack en speta i dem å slog den i ett träd sedan. "Skôt" var det många slag i. Det var spik, söm, nag- lar, blodtraser å allt slags vasst. Det skulle va- ra 9 olika slag i det. Det var som ett "nöst". Den som skickade ut det fick det att gå i luften. Lôns- Jan hörde när ett "skôt" kom till kon. Det fräste i luften. När de slaktade kon så fann de "skôte" i i "vama" på henne.
Svartkonst
Om någon förstörde sig, så var det att skicka bud på eller gå till käringen i Vålberga. Hon sade något, å då stannade blodet på en gång. Det var en kam- rat till mig som hade slagit ett hål på benet, När hon tittade på det å mumlade, så blev såret krit vitt på en gång, å inte bloddroppe kom mer. Men detta var en äkta finnkäring. Bara hon gick ut på backen om kvällen å gjorde några slag med en käpp så kom korna hem så brått som om de var besatta. Hon kunde ta reda på tjuvar, bara hon fick veta vid vilken tid det hade blivit stulet. Hon tog fram ett vassfat, å visade fram tjuven i det. Vårshultgubben (Ola Bergstrand) botade för sjuk- dom som en hade fått i vatten. Han kunde ta reda på var en hade fått sjukdomen. Han tog reda / på sjukdomen genom att den sjuke fick lägga sig på en halsduk i tre nätter. Då kunde han se på halsduken varifrån sjukdomen hade kommit. Se'n gjorde han av med den på samma ställe som han kommit från. Det var en bekant till mig som blivit sjuk, å han fick vårs- hultgubben till sig. När han hade haft halsduken under sig i tre nätter, så fick han gå upp. Han skul- le gå mot dörren. Som han hade vänt ryggen till, så hoppade vårshultgubben fram å skulle bryta ho- nom bakåt. Den sjuke blev förskräckt. Men det var på det viset han skulle botas, för han hade blivit rädd för något, så att han fått sjukdomen, å då skul- le sjukdomen skrämmas ur kroppen på honom. Krype-Kersti kunde ställa bort vägglöss. Hon brände sängen med hett vatten. Men först hade hon eldstic- kor i vassgrytan, å det var det som skulle komma vägglössen att sky huset.
Svartkonst
Erik på Smacktorp var skyld för, att han hade svart- konstbok. Bokstäverna var skrivna av blod. Den gub- ben skulle kunna trôlla. Han kunde stämma blod å ta reda på en tjuv å det som tjuven hade stulit. I Åsteby fanns en som kunde trolla. Å en käring i Snarberg - Halvers-Aneka i Snarberg. Hos henne var många å fick veta om tjuvar å allt ont. Jag var med mormor till henne en gång. Mormor skulle ha reda på en kalv som sprungit bort. Aneka tog ett fat med vatten å tittade i, så talade hon om vart n' skulle gå efter kalven. Å han fanns där hon sade. Den käringen kunde med mycket. "Lôns-Jan" var i stugorna å botade kreatur. Ingen fick se på när han botade. Det skulle vara hem- ligt. Fick han inte vara ensam, så gick det inte.
Vårarbete
[ Harvningen började när jorden var tjänlig. Sådden skulle börja när ärlan var kommen till orten. Haversådden skul- le vara färdig till Urbanus. Julbröd åts vid vårarbe- tets början. Då skulle "såkakan" ätas. Den bakades till julen av årets skörd och i form av en bock – "julbock" kallades den för. Kakan förvarades i haverbingen till våren. Det var för att det skulle bli god skörd. Ker- stin Gravlund i Kårbol (f. 1849) brukar denna sed än- nu. Dragarna fick havre. Om det skulle bli bra skörd vid sådden skulle vinden komma från norr. ] Det kommer jag ihåg flera gubbar som hade det för sig. Ingen viss klädsel för såningsmannen. Det var bäst att så på ny. Den ordningen hade morfar. Det vita i gödselstaden var inte bra att ta. Det skulle vara något kvar åt de "underjordiska". De kunde inte / trivas om allt togs undan. Om en fläck i åkern blev obesådd så var det en likkista. Någon i den går- den var feg å skulle dö det året. Linet såddes sist av allt för att inte frosten skulle komma å ta det. Fyra stenar lades i kors i åkern, för att inte någon skulle kunna skämma den. De grävdes ned, för att de inte skulle vara synliga. När hästen hade spänts från harven el. plogen, lades skaklarna i kors. Ingen ond makt skulle få använ- da redskapet. När plöjningen eller harvningen be- gynte så fick dragarna pusta titt å tätt, för då skulle det bli bra "årväg".
Slåtter, skörd och tröskning
Om det bär iväg norrut med isen så blir det gott skördeår. Vet inte att skördearbetet skulle börjas el. avslutas en bestämd dag. När Kerstin Gravlund i Kårbol skall en liten del läm- nas oslaget i slutet på åkern. Det är för att en inte skall ta bort all kraft ur åkern. Så har de brukat där i all tid. Hon talade om att flera brukat detta. Att strån lämnades kvar på åkern vet jag, för det var med detta som med höet. De sista stråna bands ihop till en nek. Den neken kallades för "löktenek" el. "skördenek". Denna nek bands med lika många band som man hade krea- tur till. Om julkvällen skulle vart kreatur ha sin del – inte tjuren att förglömma. Stråna / gavs med följande ord: "Första kväll i jule, vår Herres kväll i kväll, ät väl å trivs väl". Alla skulle som sagt ha, t. o. m. fåren. En liten vilstund togs på åkern innan man läm- nade den. Det var för att kraften skulle stanna kvar. Har inte hört särskild benämning på den som vid sädens införande arbetade i ladan å på logen.
fiske
Själv fick jag lära av en gubbe från Stället, att om jag ville skämma andras fiskredskap å få god tur själv, så skulle jag gå å ta jord på kyrkogården å strö på fisk- redskapen för de andra. Det gick an att bota dem om en gick å lade dem i en bäck som rann norrut. Om en skulle få fisklycka för egen del, så skulle en sätta fina knappar el. sådant som blänkte på fiskredskapen. Det fick jag lära av samma gubbe. (Agnet, som sattes på kroken, spottades på tre gånger. Går inte an att nämna något ont ord på fiske. Det skall vara tyst. Nordlig vind var inte bra. På Kristi himmelsfärds- dag skulle en börja meta. Började man inte den dagen så fick en ingen tur. Den första fisken skulle en ge åt katten.)
Påsk
Namnen på dymmelveckans dagar: "dömelmån- dan, asktisdan, fläskonsdan, skärtorsdan, lång- fredan, påsklördan." På skärtorsdagen skulle en inte befatta sig med egg- järn, sjuk eller sådant som var vasst. Det var mor å far så rädd för. Då gömdes knivar å allt som var vasst. Om sådant brukades den dagen så blev krea- turen sjuka på sommaren. Påskkvällen å påsknatten var farligast, för då var "troll- käringarna" ute. De gjorde mycket ofog då. De gick in i fähusen å klippte fåren på käken el. vänstra ho- gen. Det var för att ta makten från dem. Det var en hustru i Dalen som sydde en skjorta åt pojken sin på långfredag. Pojken kom bort för hen- ne. Flera år därefter hittade de honom död under / en gran. Det var så stor synd att arbeta på lång- fredagen, att hon fick detta till straff. Vet inte att ungdomen gått i bygden å tiggt ägg. Om påskkvällen el. påskafton gjordes ett kors på ladu- gårdsdörren av tjära. Det var en ring med ett kors i. Sådana fanns här på gamla dörrar i mitt minne. [Symbol] - Det var till skydd mot trollkäringar. Påskkvällen laddades bössan med silverkula å så sköt man tvärs genom ladugården med den kulan. Då bru- kades att skjuta upp mot luften. Det hade jag också fått lära att göra. Och så länge jag inte hade bättre förstånd, så gjorde jag det. Om påskkvällen kom "påskgubbar" och "påskkäringar" som var vitklädda. De kastade påskbrev. Det har fortsatt ännu.