Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Bergväsen
En gång var jag i skogen. Det led på kvällen, å då hörde jag "berghunden" skälla. Han var så grov i målet. Det dröjde en stund mellan vart varv han skäll- de. Tre skällande i vart varv. Det var "bergfolkets" hund. På V. Björknäs hade folket hört att bergfolket drev sina kor upp och ned på en väg på heden. En bonde här i Ambjörby kom öst åt skogen. Han hörde berg- folkets bjälla där. När han gick hem se reste de om honom med pinglan. Han hörde både bergfol- ket å korna, men han såg dem inte. På ett stäl- le tog de en ko från bergfolket. De kastade stål över henne. De hade nytta av henne, för de kor som blev efter den hade fet och mycken mjölk. Jag vet inte vad sanning det var, men det skulle vara på ett ställe här sör i socknen som de var / sams med "bergfolke". En kväll hade "bergkäringen" kommit ned till stugan å bett att hon skulle få lå- na kärnkäppen, för hennes hade gått sönder. När hon kom tillbaka med den, så var det fullt med smör kring korset på käppen. Men de trode sig in- te att äta av det smöret, för de var rädda för att bergfolket skulle få makt med dem. Om en inte hann hem med korna i ordentlig tid om kväl- len så kunde det hända att en kom ilag med berg- folket. Då skulle korna pocka sig på att vara kvar i skogen. – När det dumpade i berget om kvällar å nätter, så gick trollen ut å in med sin bo- skap.
Bergväsen
Efter som de gamla talade om, så var det fullt med "bergfolk" i bergen, för det var inte lönt att nå- gon stack sig ut om kvällen å uppåt skogen än "berg- folket" blev hörda. Särskilda namn hade de inte, u- tan det var rätt å slätt "bergfolk". De var ### som vi, för det fanns både kvinnfolk och karar hos dem. Det var "bergkäringar" å "berggubbar". Mest var det käringarna som det var tal om, för de brukade att vara ute med boskapen å valla å vatt- na, när det led på kvällen. Jag vet inte om de bodde i bergen, men de höll sig bortefter ber- gen, å kreatur hade de. På den tiden, när de var mer närgångna, så kunde visa sig ibland. Det var en käring som skulle vattna kreaturen vid älven. Det hade blivit sent, innan de kom från / skogen. Käringen hann inte ner förrän hon fick se att det var fullt med kor vid älven. Det dröjde inte länge förrän de var borta, så att hon kun- de komma ned med sina. Det var bjällra på var- enda ko. De hade finare klang i bjällan. Det lät som det skulle vara silver. Det var mycket tal om att kreaturen vart berg- tagna. Om en ko stannade i skogen över natten så hade hon varit bergtagen. Det var på ett ställe i Dalby, som en piga hade kommit ut för bergfolk. Hon fick komma med in i berget å hon slapp inte lös förrän hon orkade be till Gud en gång. Hon talade om att de inte hade annat än grodor å ormar till mat. "Berghun" skällde om nätterna. Han var med berg- folket å "väckte", så att folk skulle veta var bergfolket höll till.
Jättar
Jag har hört en saga, som mor talade om, att det var på ett ställe som jätten byggde en kyrka. Men jätten fick aldrig kyrkan färdig, för det kom en präst å kallade honom i namn, å då blev jätten så rädd, så han trillade ned å slog ihjäl sig. Då hade han inte tornet färdigt. Det fanns inte någon människa som kun- de bygga på det tornet, så att det kunde bli färdigt, för om de byggde på, så revs det ned, när det blev natt. Jättar var det inte mycket tal om här.
Troll
"Trôll", det var allt slags ont som kom från skogen. Om inte ett barn var som det skulle vara, så hade "trôll" varit framme å bytt sig till å lämnat en "trôllonge" i stället. Annars vet jag inte något särskilt om troll.
Troll
"Troll" var sådana osynliga som fanns i skogarna å bergen. "Trôlla" i skogen, "trôlla" i bergen. "Bergfôlk" var troll det också.
Vättar
Uppåt N. Finnskoga har det funnits "vetter", å det var någon som hade det ordet här också. Men det var detsamma som tomt- gubbar.
Älvor
Det var om midsommarnatten som en kunde få se älvor. Det var små fina varelser. De skulle vara som små vita fina dockor. Det påstod mina förfäder att det skulle vara prinsessor som var förtrollade. Om det var nå- gon som kunde komma till dem å väcka dem om midsommarnatten, så skulle de bli som prinsessor igen.
Djävulen
Det var mycket tro på djävulen och att han kunde visa sig. Men somliga trodde att han inte skulle visa sig förrän han blev lössläppt av Gud, å att det skul- le lida till domen. Men jag hörde talas om många gånger, att de hade sett honom "uppbar". Det var ett ställe här väst på skogen som han hörde hemma. Det var folk som kunde trolla, å då skulle han kom- ma till dem var julkväll, men då var han som en hund. Det var en granne som hade varit i den stugan en julkväll, å då hade de hållit på å supa. Fram på kvällen kom den onde. Men då blev husbonden i den stugan som nykter å sade att han skulle gå in i "kåven" en titt. Han blev länge där. Men när han kom tillbaka var han krit vit i ansiktet. Men den onde blev borta, / det var ingen som nämnde honom. Det skulle inte gå an att nämna något ont i namn om julkväl- len, å inga andra högtidskvällar heller. Det var en från finnskogarna som hade "sålt sig till den onde". Han hade gått å lagt ett papper under kyrkan, som det stod på, att den onde skulle få ta honom med "hull å hår". Det var inte farligt, att han kom till andra än de som hade med honom att göra. Det var mest sådana som fick se honom. Vissla skulle en inte få göra. Om söndagen skul- le en inte alls vissla. På kvällarna skulle en in- te vissla eller stoltsera, å inte tidigt på mor- gonen. Om en gick baklänges så narrade en fan till sig. Namn på djävulen: Hin håle, hin, fân, den lede, den onde, tusan, den svarte. Jag har inte hört att han dansade ihjäl någon mer än Pintorpafrun. Men om det var något frun- timmer som sprang över allt å ville dansa å / gärna hålla på med det, så skakade allt somliga på huvudet å sade att det inte var rätt med henne. Det var allt den onde som hade fått makt med henne. Di höll allt mycket för att dansen var en tillställning av den onde. "Lucifärs släkte" var ett vanhederligt släkte. Det talar ju bibeln om det. Det skulle inte bli någon nåd för det släktet. Många ville tro att tomt- gubbarna hörde dit.
Jättar
På en sten efter vägen till Malung var det som ett spår efter jättar. Det syntes att jätten hade suttet på stenen. Han hade lagt käppen bredvid sig, för den hade va- rit så tung att den hade sjunkit in i stenen ett stycke alldeles som jättens bakända hade gjort. Den stenen kal- lades för "jättestenen". Det var ett "jättekast". För det hörde jag de gamle tala om, att det bodde jättar på vardera sidan älven, men de kunde inte kom- ma över älven till varandra, när de skulle slåss. När de inte kunde det, så tog de stora stenblock å kastade på varandra. Men varken jättar el. annat bergfolk kunde trivas i åsarna sedan det blev kyrka, å de fick höra att det ringde i den. Mor brukade säga att nu för tiden var det inte farligt att gå var som helst i skogen, för nu hade / Guds ord blivit så spritt att de inte kunde finnas till. Å om det fanns något, så kunde det inte göra var- ken människor eller kreatur skada. Det kunde nog finnas, menade hon, men det hade inte makt att vi- sa sig längre. En jätte kom flyttande till Kårbolsberget, men när han fick höra att det ringde i kyrkklockan, blev han borta.
Mara
"Mara" sa di skulle vara ett kvinnfolk. "Ho va kuti å stygg som e gammel käring." De gamle hade haft mycket ont av henne. Hon kom in var som helst. Om det var aldrig så liten öppning, så var hon "goti" att komma igenom. Men det gick att stänga henne ute med kvicksilver, för om en strök aldrig så li- tet i springan, så hade hon inte makt att kom- ma igenom. Så fanns det "marbôsker" att ta. Det var som knutar på björk, som en tog. Såda- na var bra att ha i taket el över dörren i stal- let och ladugården. Det var ingen annan bot att ta till.
Mara
Far var illa ute för "mara". Han tyckte att det var ett kvinnfolk. Hon tryckte å klämde på bröstet, å det var alltid i sömnen. Han trodde att det var en särskild bröstsjuk### och att det var detta kvinn- folket som var själva sjukdomen. "Marbôskar" fanns i synnerhet på granar. Det var utväxter som likna- de ett klot. Sådana hade far inne för att stänga ute "mara". När hon kom så kunde hon inte gö- ra något, för "marbôsken" hindrade henne. "Ma- ra" räknades som en ond makt. Hon var rent farlig, för hon kunde göra folk svagsinta. De blev som vils- na, när hon kom för ofta.
Mara
Jag har inte hört annat än talas om "mara". "Le som mara", brukade de säga. Det var något tungt som kom på bröstet på folk, när de sov. Det skulle vara ett elakt fruntimmer. Fruntimmer som var elaka i livstiden fick bli "mara". De fick hålla på med att göra det som ont var.