Transkriberad uppteckning

På en sten efter vägen till Malung var det som ett spår efter jättar. Det syntes att jätten hade suttet på stenen. Han hade lagt käppen bredvid sig, för den hade va- rit så tung att den hade sjunkit in i stenen ett stycke alldeles som jättens bakända hade gjort. Den stenen kal- lades för "jättestenen". Det var ett "jättekast". För det hörde jag de gamle tala om, att det bodde jättar på vardera sidan älven, men de kunde inte kom- ma över älven till varandra, när de skulle slåss. När de inte kunde det, så tog de stora stenblock å kastade på varandra. Men varken jättar el. annat bergfolk kunde trivas i åsarna sedan det blev kyrka, å de fick höra att det ringde i den. Mor brukade säga att nu för tiden var det inte farligt att gå var som helst i skogen, för nu hade / Guds ord blivit så spritt att de inte kunde finnas till. Å om det fanns något, så kunde det inte göra var- ken människor eller kreatur skada. Det kunde nog finnas, menade hon, men det hade inte makt att vi- sa sig längre. En jätte kom flyttande till Kårbolsberget, men när han fick höra att det ringde i kyrkklockan, blev han borta.