Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor
Det fanns en gumma i Flatåsen, som kunde trolla. Hon hade blivit ovän med en granne. Så skulle hon gå och trolla så att det inte skulle växa grönt strå på hans marker. Hon klädde av sig naken och klättrade baklänges upp i ett träd. Men innan hon hann trolla färdigt, så datt hon ner
Tomtar
Att det skulle vara tomtar på Ratsjöberg hör- de jag talas om, när jag var liten pojke. Det bodde en de kallade "Häcken" på det stället. Han skulle ha kommit från Finnland. Det var en trollkarl, så då hade han väl trollat dessa små gubbarna med sig. I Vägsjöfors hade de en tomte som var halt. Denne halte tomten hörde jag så myc- ket talas om. Var gång som husbonden gav häs- ten om kvällen, så kom denna tomten haltan- de å gick upp i spiltan till hästen. Där blev han osynlig. Han hade stora, röda händer å stort huvud med långt hår och skägg. På huvu- det hade han en lång, röd mössa. Rocken var lång, så att han räckte ned till knäna. Det var den nyttan de hade med den tomten att han / ställde med att det blev drygt i ladan. Det var aldrig farligt att korna blev sjuka. Å en gång så hade en av korna kalvat på natten. På morgonen när pigan kom å skulle mjölka, så stod kon å åt å kalven var i kätten. Om det fanns tomtgubbe på gården, så gick det inte an att hugga ved på kvällen eller snickra eller slå med något så att det blev buller. För då fanns inte fred att få på natten. Då packa- de han å bullrade precis som en annan hade gjort. Far brukade säga att tomtarna hade gång- ar i jorden som de gömde sig i, fast en kunde aldrig få reda på en sådan gång eller var de gick ned. Men det var på ett ställe uppe på skogen som käringen stod vid spisen å kokade på kvällen. Då kom det en liten gubbe in genom dör- ren å bad henne att hon skulle följa med, för han ville ha hjälp åt käringen sin. Han var en- veten, å hon var pocka att följa med. Han gick under stugan med henne. Men där tyckte hon / att hon kom in i ett stort, grant rum. I en säng låg en liten käring å var sjuk. Då förstod den andra kä- ringen, att hon skulle få en unge. Hon hjälpte hen- ne tillrätta med allt. När det var gjort, så följde tomten med käringen tillbaka. Men se'n kunde hon aldrig minnas var det var de gick ned eller kom ut. Men under stugan hade de varit.
Blodet och dess användning
De tog alltid vara på blodet när de slaktade och det gör de väl än idag. Svinblodet satte de mest värde på. Förr använde de inte så många sorters blodmat som nu, utan det var mest paltbröd. Det bakade de som vanligt bröd och gömde. Då de använde det var det som sten och då kokade de det i vatten. De brukade slå åder mycket förr. Ibland blir en del av blodet tjockt och svart och det är inte nyttigt utan när de fick så slog de åder och tappade ur tills det blev tunt och rött det som var kvar. Det var en gubbe i Tönnet som brukade slå åder på sig ibland. Då tog han och slog åder på överarmen och så satte han munnen för och drack upp det så länge han kunde få något. Annars var det alltid vanligt att de drack blod t.ex. när de hade skjutit en älg. De trodde visst att de skulle få bättre jaktlycka då, men annars är det ju inte underligt att de drack blodet när de hade sprungit länge och var uttröttade. Om de skulle sätta skott eller så på någon så redde de sig med hår, naglar och trådar ur kläderna men om de fick blod utav den som de ville trolla på så var det ändå mycket säkrare. Om man tyckte om någon som inte brydde sig om en, så kunde man vända kärleken till sig genom att ta tre droppar blod ur vänstra namnlösen (pekfingret) och ställa så att den andra fick dricka det. Det kunde ju gå genom att ha det i kaffe eller så. Nog har jag hört om att blod efter trollkäringar skulle vara nyttigt att ha till trolldom, men jag vet inte hur de använde det. När de skulle svära sig under djävulen så fick de skriva kontrakt med honom och där lovade de att han skulle få ta dem efter döden om han bara hjälpte dem medan de levde så att de lyckades i allt vad de gjorde. Och så skulle de sätta namnet under, men det dugde inte med bläck utan det skulle vara blod och vänstra namnlösen. Och när det var underskrivet så skulle de gå en ed. Då skulle den som svar ha ett svart kläde för ansiktet och så var det en som förestavade eden. Det skulle vara en som hade svurit sig under djävulen förut som gjorde det. Eden hade samma innehåll som kontraktet. När det var färdigt så hade de makt att uträtta allt både ont och gott i djävulens namn. Men den som hade svurit sig under djävulen miste sin skugga. Den tog han i pant.
Svartkonst
”Lage te skôt”. Fylpes-Ola var till Strana å lagade till ”skôt”. När han lagade till så hade han en tråd som man hade mätt alla lederna på ett lik med, så hade han av den dödes naglar, hår och kläder. Detta gjorde han ”skôte” av. Det gjorde han så det blev som en liten kula. Själv ville han inte skjuta, utan det skulle vara en annan. ”Fylpes-Ola laga te skôt å morigubben [?] sköt.” Han sköt hästen på Balkåstorp. Fylkes-Ola ritade ut hästben på väggen å läste: ”Så sant som nu detta skôt går fram, så skall min själ ned i brända helvetet brinna.” Se’n var det färdigt att skjuta. Fylpesgubben lärde ut valls en skulle bära sig åt om hästen eller kreatur gick bort. Då skall en sopa ladugården å ta de soporna på dyngspaden å gå runt ladugården tre gånger. En skulle börja vid dynggluggen å sluta vid dynggluggen. Tredje gången en kom till dynggluggen, så skulle en kasta in soporna å spaden genom gluggen i ladugården å säga: ”Så sant som detta här går in här så skall det komma att gå in det som borta är, i Guds etc.” Man kunde ta ladugårdskvasten. Det gick lika bra. Men det skulle vara ett don ur ladugården. Om inte djuret kommer ändå, så skall en gå å lyfta på tre stenar. Om det då finns något levande under stenarna, så är djuret vid liv, men om det finns ett dött djur så har djuret gått ned sig eller gått under på annat sätt. Detsamma kunde en använda om folk hade kommit bort. Den som kunde konsten, kunde se mycket, när han lyfte å tittade under tre jordfasta stenar. Han kunde se varåt det försvunna fanns, om troll å bergfolk hade tagit det, om det var vid liv, o.s.v. Blåsman var trollgubbe. En gång så var han på myren å slog. Han hade drängen med sig. ”Nu skall jag kalle björn på mäj”, sa Blåsman. Så tog han tag i bössan å läste. ”Sju djävlar från alla sju vära.” Detta gällde ett område 7 mil i fyrkant. Om det fanns björn på det området, så skulle han komma. Men jag minns inte hela bönen. Rätt som det var så small det. ”Dä gjorde go smak i min mun”, sa Blåsman, när de kom till den döde björnen. Det gick bra att binda björnen, om han kom å skulle slå en häst eller ett kreatur. Då läste en så här: ”Du din store, svartbrune fôle som i skogen går. Jä stilla ditt huvud, jä drar tand, jä stiller din ram såsom Jesus stillte, då du intågade i Noaks ark. Du lovde ut att du inte med tand skulle bita eller ram skulle riva.” Det var en trollgubbe på Strana. Han gjorde doter si tokiter. Han gjorde fel, när han skull troll, så hon blev tokit. 4 till gjorde han tokite. Blåsman i Skylbäck ”gjorde ôt en häst”. Hästen hade gått bort å kom inte hem. Men när Blåsman tog till, så kom hästen så att ”skomen” valt av honom. I en säter kom en kalv bort. Blåsman skulle ta reda på honom. Kalven kom. Då satte sig Blåsman på hästryggen å red som en kung å kalven sprang efter som en fölunge. Han gjorde några ritande på kreken [?] å mumlade för sig själv. En annan gång var också på en säter. Märren hade gått bort. Blåsman kom dit. Han drack kaffe å menas [?] så hade de att han skulle hjälpa dem att få tillbaka märren. Han bara ”pôttra” litet, å gick ut å pekade. Då kom märren så att hon vart vit av svett. Medel att väcka kärlek. En skulle köpa en karamellstrut, så skulle en bära den under vänstra armen i tre dygn. Se’n skulle en bjuda den en ville ha på karamellerna. Först skulle en bjuda bara en i taget, men se’n skulle en ge bort hela struten. Se’n var det färdigt. Det var en käring i Dalby som ville ha måg åt dotern sin. Men hon tog av doterns månadsblod å hade i en sup å gav karlen. Han blev som tokig efter henne. Men detta är med det värsta en kan göra, för det blir inte bra mellan dem. Om en ville ha ett par oense, så skulle en passa på å gå mellan dem, eller också skulle en sätta sig mellan dem. Om en stack en jänta med en nål, så fick hon kärlek till en. Det var inte någon bra kärlek det heller. Kvicksilver var bra att lägga i stocken på bössan å sådana saker en ville ha skyddade mot trolldom. Tobaksdosan var bra, för den var det kvicksilver i.
elden.
"Eldfis" kallades en brand som låg å kolade å inte ville brinna på allvar. "Nöeld" var sådan eld som "tok eld å säj sjôl." Uttryck för att det sjunger i skorstenen, när det brinner med starkt drag: "dôner". Jag mins inte annat än när de gjorde eld med stål å flinta. Det hade en med sig när en var ute. On- da väsen var rädda för eld å stål. - Om kvällen kunde man aska över glöden, för att de skulle hålla sig till morgonen. Det var så besvärligt att få eld. Bara det fanns någon gnista kvar på mor- gonen, så var en räddad. För då hade en fnös- ke intill den å blåste eld. Så nöra en på med torra stickor eller töre. - Om inte kvinnfol- ken kunde få eld fort, så hade de dåligt med kärlek. Å ville det inte brinna så troddes det / att någon hade trollat på elden eller veden. Till julbrasan användes torr björkved. Den lades upp i spisen i en "resel". Det var någon gammal som fick sitta vid spisen å hålla elden vid makt. Hade en en rotkäring eller rotgubbe i huset, så fick de sköta om att det brann. Ordet "tura" betyder här fästa om. Vara ute och "tura" = supa å fästa. Om det tog soteld kastade man salt i spisen. Kvinnomjölk var bra att släcka vådeld med. Rönn var bra att ha i närheten av husen, för den skyddade mot eld. Det enda som skulle kunna ha något med el- den att göra var tomten. För det hörde en, att de gamla talade om att tomten var på omen å vid spisen om nätterna. Veden "fiser", sade man å "dä fiser i aska". - Om en råkade att ta i något som en var rädd för att en skulle få sjukdom utav, så tog en å höll händerna / över elden. Det var inte farligt att något ont kunde ta en, så länge brasan sken på en. Om det brann i sotet på grytan skulle det bli oväder. Detsamma om sot föll ned. Om röken gick i backen blev det "lenväder". Talesätt och liknelser om elden. Dä svei som eld i mäj. - Ha eld i râva /om en person är orolig å inte kan sitta stilla/. Som eld å vatten. Som te å kare eld ur smör.
Husdjur
[ Det gick inte an annat än att kobjällan skulle bindas på bjällkon om skärtorsdag. Om inte det- ta blev gjort, så skulle inte kreaturen stå emot trolldom. När fåren släpptes ut första gången om våren, så skulle den som skulle valla dem stå i dörröppningen å skreva i benen, så att fåren skulle krypa mel- lan benen. Det skulle bli tur med dem då. ] Om en tog "imten" från kon å sydde in i en påse å hade den påsen över kon i ladugården, så skul- le hon trå hem om kvällarna, var hon än var. På julkvällen fick vart krötter ett stycke av lök- teneka med orden: "Det är första kväll i jule, Her- rens kväll i kväll, ät väl å trivs väl. Om en inte hade en sådan nek att ge dem, så fick de / "sleke". Detsamma sades till dem även då. På sam- ma sätt var det om påskkvällen. Då skulle de ha sleke. Så lades en gammal kniv över ladugårdsdör- ren, när en gick ut ur ladugården sista gången om kvällen. Det var för att inte trollen skulle kom- ma in i ladugården. De kunde inte gå under stål. Både om julkvällen och påskkvällen förekom detta i mitt hem. Om inte korna skulle bli bergtagna under sommaren så skulle en skjuta genom ladugården nyårs- kvällen. Det gjorde ett folk här öst på skogen. Om korna blev magra å föll av, så skulle det vara bra att ge dem arsenik. Tjärvatten å svavel fick de ock- så för att de skulle vara kraftiga. Om kon blev trespänd, så hade "nô trôll" hållit i spenen. Se'n fick ingen människa någon mjölk ur den "pôppen". Om en ko var farlig att spänna när hon mjöl- kades, så kunde det botas om en tog av sig den vänstra skon å slog henne tre gånger på vart / låret. Om en fick se pukdynge i ladugården, skulle en ta vara på den å piska den å lägga henne i en mässing- dosa å lägga under golvet där kon stod. Då skulle hon inte bli av med mjölken. En käring i Dalby plockade blommor om midsommar- natten, som hon hängde upp i stugtaket och tor- kade. På vintern blandade hon dessa blommor i fod- ret, för att det skulle bli kraftigt, å korna mjöl- ka bra. När de hade bakat, så skrapades tråget. Av det skrapet bakades en särskild kaka. Sådant bröd gavs åt kor å svin, om en ville att de skulle bli tidiga.
Djur
På 1850-talet graserade vargarna i skogarna här De jagade å rev sönder alla slags djur. Så bar det sig, att Boll-Mattes i Björbysätra blev skyld för, att han hade trollat bort getter. Om jag inte mer kan, sa- de Boll-Mattes, så skall både den onde å vargarna bort från trakten. Så nu skall vargarna få springa så länge klorna håller på dem. Efter den betan kom vargarna bort. Man såg de sista vargarna år 1853. Det var allmän tro att Boll-Mättes hade stämt bort vargarna. Finnarna kunde sådant, om de ville. "Lekatten" var farlig. Om han bet så var det värre än om orm hade bitit. Han tog åt ådrorna. "Skrea" är en massa små maskar. Hon liknar ett långt band. Det är inte ofta man får se henne. Men det skulle inte vara något ont levande väsen. Tvärtom / hölls hon för att vara god. Om man fick se henne så skulle man lägga ut ett bjällband (band som man knöt bjällan på kon med), å så skulle skrea rinna över det. Om det gick att få henne över, så skulle det bli lycka för hem å kreatur. Det var ingen, som fick se skrea, som inte skyndade hem efter ett bjällband å lade ivägen för henne. Skatan är inte ansedd som lyckofågel. Det var just ingen som ville våldföra sig på henne el. hennes bo. Bäst om hon fick vara i fred. Hon för något ont med sig. Om en höll efter henne, så fick en so- ta på ett eller annat vis. Flädermusen ("läderlappen") hörde till den ondes anhang. Men om en kunde få fatt på en sådan å få ta reda på blodet, så skulle det gå an å få ett fruntim- mer som tokig efter en, om en fick det blodet i henne. Så hörde jag de gamle ackorderade. Göken kan förutsäga ens ålder. När en får hö- ra honom gala, så skall en fråga såhär: "Gök på kvist / säg för visst hur många år jag leva får, kuku, ett tu _ _" Göken slutar gala när han får se hösåtorna, el. "häjs- sorna". Om en går ut på morgonen med fastande mage å får höra göken så blir en sjuk. Kornknarren kallades för "rôgskerka". Det skall vara fruntimmer som inte har lyckats att få karl i livstiden. När de dör, så får de fara som "e rogskerke" å skrika på karl. Om hon var något särskilt för säden vet jag inte.
Husdjuren
Påskafton målades tjärkors på lagårdsdörrarna och svinhusdörrarna. När jag kom flyttande till denna gården i Näs så var dörrarna fulla med tjärkors. Jag hyvlade bort dem. Under "dömmelvecka" skulle det inte gå an att hugga el. "kôte". Kom kreaturen å trampade på sådana stickor, så blev de halta. Jag höll på med det en påskvecka, å då kom "fastra" å ville ge mig stryk för att jag tog mig före sådant som inte skulle gå an. "Du ställer te, så vi får varäveli ko fördârvad", sade hon. När en ko skulle kalva, breddes ett kläde på golvet mitt för bakändan på kon. Mor gjorde så. Det var allt för något särskilt. De "skämde" kreaturen för varandra. Det kunde de gö- ra med onda ögon, trollpåsar å genom att trolla på / kreaturen. När jag kom hit till Näs var det fullt med almanackor, "marbôsker", lieuddar, knivar, psalmböc- ker fastsatta i svinhuset, lagården å stallet. Det var för att skydda djuren mot "skämning", påsk- käringar å trolldom. Det var två gubbar, den ene hette "Kôlbring" å den andre "Krans", som gick å skämde å "gjorde ôt". Den ene av gubbarna gick före och skämde å den andre gick efter å "gjorde ôt". De skämde hästarna för varandra. Jag var med när Per på Tomta påstod att en annan hade skämt hästen för honom. Han for ut å åkte. Hästen var så villig att springa, men rätt som det var stan- nade han, å det var alldeles förbi med honom. Då kom han hem å var så ond å påstod att någon hade skämt hästen för honom. När jag disputera- de emot blev han ond å sa': "Ja' ska' skämme din häst, ska' du få se att dä går bra." "Dä ska du få", svarade jag, "men du får inte komma intill honom." Då var han bet. - Hästen ser mer än andra. / Han kan tvärstanna mitt på vägen ibland. Då ser han en likprocession. Om en då ser genom betslet så får en se detsamma som hästen ser. Det är alltid något övernaturligt i vägen för hästen, när han stannar på det viset. När en häst skoddes gjordes ett kors över hoven med kni- ven. Det var för att inte någon skulle kunna skäm- ma hovarna på hästen.
Blodet och dess användning
Det tog alltid vara på blodet, när de slaktade, och det gör de väl än idag. Svinblodet satte de mest värde på. Förr använde de inte så många sorters blod- mat som nu, utan det var mest paltbröd. Det bakade de som vanligt bröd och gömde. Då de använde det var det hårt som eken, och då kokade de det i vatten. De brukade slå åder mycket förr. Ibland blr en del av blodet tjockt och svart, och det är inte nyttigt utan när de fick så, så slog de åder och tappade ur till det blev tunnt och rätt det som var kvar. Det var en gubbe i Tönnet, som brukade slå åder på sig ibland. Då tog han och slog hål på en åder på över- armen, och så satte han munnen för och drack upp det så länge han kunde få något. Annars var det alltid vanligt att de drack blod t.ex. när de hade skjutit en älg. De trodde visst at de skulle få bättre jaktlycka då, men annars är det ju inte underligt att de drack blodet, när de hade sprungit länge och var uttröttade. Om de skulle sätta skott eller så på någon, så redde de sig med hår och naglar och trådar ur kläderna men om de fick blod utav den som de ville trol- la på, så var det ändå mycket säkrare. Om man tyckte om någon, som inte / brydde sig om en, så kunde man vända kärleken till sej genom att ta tre drop- par blod ur vänstra namnlösen (pekfingret) och ställa så att den andra fick dricka det. Det kunde ju gå genom att ha det i kaffe eller så. Då blev hon eller han kär i en. Nog har jag hört om att blod efter trollkärringar skulle vara nyttigt att ha till trolldom, men jag vet inte hur de använde det. När de skulle svära sig under djävulen så fick de skriva kontrakt med honom, och där lovade de att han skulle få ta dem efter döden, om han bara hjälpte dem medan de levde, så att de lyckades i allt vad de gjorde. Och så skulle de sätta namnet under, men det dugde inte med bläck utan det skulle vara blod ur västra namnlösen. Och när det var underskrivet så skulle de gå en ed. Då skulle den som svor ha ett svart kläde för ansiktet och så var det en som förestavade eden. Det skulle vara en som hade svurit sig under Djävulen förut, som gjorde det. Eden hade samma innehåll, som kontraktet. När det var färdigt så hade de makt att uträtta allt både ont och gott i djävulens namn. Men den som hade svurit under djävulen miste sin skugga. Den tog han i pant.
Tomtar. Egentligen Troll! Pan-motivet!
Det var på ett ställe som husfolket höll på så länge om kvällarna. Det tog så lång tid innan maten blev kokad. En kväll efter det de andra hade lagt sig, så stod tomten vid spisen å kokade å grät, för att han fick vänta så länge. Me- dan han stod å rörde i grytan, ropade det utom stugan: "Dôllsten i Hattersberget har dött." "Då har han dött av törst", skrek tomten, så sprang han från byttan. Den fick husbonden behålla. Den skulle vara av täljsten.
Skydd mot trolldom och verktyg att trolla med.
Förr i världen buro en del gubbar alltid en kvistfri pinne av rönn till skydd mot trolldom. En gubbe, "Hagtäppen", som bodde på Näs i Åsteby i Vitsand och som dog 1929, bar en sådan. Han hade också en käpp, som han slagit ihjäl en orm med. Med den käppen trodde han sig kunna uträtta nästan vad som helst, t.ex. ställa till ovänskap mellan gifta par. Han försökte det med sin son och dennes hustru. De blevo också ovänner och flyttade isär. Innan Hagtäppen företog något viktigt, gick han tre gånger kring en sten.
Skogsväsen
"Skogråa" var så fin. Hon hade långt ljusgult hår, blå blus å blå kjol. När hon sprang så seglade håret bak efter ryggen. Så hörde jag att många av de gamle hade sett henne. När hon ville vara ful så visade hon, att hon hade rumpa som ett kreatur å då var hon svart som en gammal käring. Mor såg henne på sätern. Å mor blev rädd när hon fick se henne. I detsamma blev "skogråa" som en torr gran med urgrävd stam. Bengtkäringen kastade kniven efter "skogråa", men kni- ven kom tillbaka och gick rätt genom klänningen så att det blev ett stort hål. Den kniven tog käringen vara på å läste en bön över. Sedan gick hon aldrig utan att ha den kniven på sig. Mor talade om att det var en kolare som hade träffat på en "skogrå" å blivit fast för henne. De bodde / ihop i en koja. Kolaren höll på med att kola en mi- la. Så kom det ett fint fruntimmer till honom. De bod- de ihop. Så skulle de riva milan. Under rivningen så skulle kolaren hem till sig ett slag. Medan skulle frun- timret riva. Men hon sade till honom att han fick inte komma fram till milan förrän han hade slagit med yxan två gånger i ett träd. Han kom tillba- ka, men han bryde sig inte om att slå i trädet utan han gick direkt fram. Då fick han se att det var en gammal stygg käring som gick å höll på med rivningen. Hon hade en lång rumpa, som hon skvät- te vatten med, å näsan var så krokig å lång, så hon hade den att lyfta bränderna med. Men då blev han rädd, å så gick han tillbaka å slog i ett träd, men då var "råa" som det grannaste kvinnfolk igen. Då visste han att det var "råa" som hade fått makt över honom. Detta talade också mor om, att det var en säterkulla som var på sätern, å när det led mot kvällen en dag så kom trollen å skulle ta henne. Somliga hade sagt / att det var en "skogsbuse". Men när hon fick se att det var av "de osynliga", så blev hon rädd, å då skickade hon hunden hem. Hon hade bundit sitt kläde omkring ho- nom. När hunden kom hem, så blev fadern orolig, så han red till sätern. Då var stugan full av "underjordis- ka", när han kom dit. Han tog bössan å sköt ett skott rätt över säterjäntan, å då blev hon fri från "de underjordiska". Det var farligt att en kunde träffa "skogråa" i korsvägar i skogen.
Tjuvmjölkning av andras kor
1. Benämning på det tjuvmjölkande vasendet /puke, trollhare/. Det var som en vanlig hare. 2. Det talade gamla om att elaka käringar, som inte stu- derade på annat än ont, att di kunde göra en puke av strumpebandet och en tvaga. Di hade konster för sig på kyrkogården också, och tog benflisor av de döda. Ba- ra de hade fått ihop nog med ont, så fick den onde makt över puken, och så gick han som den onde ville. Det var svartkonst alltihop. Ingen kristlig män- niska ville ta sig före med sådant eller hålla sig med puke. Det var stor synd. Guds straffdom kom över den som lånade sig åt sådant. Det vet jag att mor var så ond på sådant. Trollharen fick att skulden många gånger, när inte mor fick så mycket mjölk hon tyckte att hon skul- le ha. 3. Om en fick se pukdynga, så skulle en ta en käpp / och piska dyngan med, så att det blev smått, smått. Så skulle en ta vara på det och låsa in det inom tre lås. Då skulle käringen, som var ägare till haren komma in till en och tigga något. Men då skulle en akta sig för att ge hen- ne något. Se'n skulle en inte få ont av puken. 4-5. Det kändes på ljuvren, att korna var mjölkade. Det blev ingen mjölk heller. 6-7. Se ovan. 8. Moster hade sett en käring som stod vid stugväggen och höll en gärdesgårdshank över en mjölkbytta. Den käringen skulle vara farlig. Men det var ingen som fick veta varifrån hon fick mjölk och smör. Hon hade en get och en ko. Om midsommarnatten hade hon ett annat knep för sig. Då tog hon daggen på andras gräs. När hon trodde, att ingen såg henne, så tog hon ett lakan och en träbytta och gick på grannarnas marker och drog bort daggen på gräset. När hon hade fått full lakanet i dagg, så vred hon ur det i byttan. Folk påstod, att hon hade det till kon och geten, för att hon skulle få mycken mjölk. Men folk kunde ta mjölken från varandra på annat sätt. Om en / gick och missunnade någon, att han hade så mycket mjölk eller att en gick och avundades, så minskade korna mjölken. Minns en gubbe som aldrig kunde gå förbi kreatur, utan att han skulle stå och titta på dem. Om ingen såg honom så gick han och strök korna över ryggen, och det var säkert, att han kunde något med detta, för det blev mindre mjölk, när han hade kommit på det viset. Di sa att trollkäringar kunde ta till sig mjölk från an- dras ladugårdar för hela året. Det skulle vara på skärtors- dagsnatten de skulle ha makt med detta, om de kom in i ladugårdarna. Då stal de med sig nöthår, kodynga och så- dant, se'n hade de det att trolla med under året.