Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Trollen bodde i Mulabjärsbacken i Ålstorp, Ränneslövs socken. Under jul- natten stod backen på guldstätter, och då dansade trollen inne i backen. I Perstorp såg man inga troll utan talade endast om mulabjärstrollen.
Bergtroll.
Denna lilla uppgift lämnades på begäran redan 1886 till en av mina lärare, dåvarande seminariadjunkten hr Albrekt Segerstedt i Karlstad, och torde sål. vara bevarad i hans samlingar. Strax norr om Torsby slutar en från norr kommande bergås med en till 211 m.ö.h. uppstigande ändknöl, som kallas Val- berget (Vårdkasberget). Sluttningarna äro stupande branta, särskilt den östra, som vänder sig mot herrgården Skalleby och och byn Bergeby. Berget med omgivningar har i alla tider varit ett omtyckt tillhåll för jaktbara djur, i gamla dagar för stora rovdjur, varpå även namnet Skalleby synes tyda. I senare tider har där jagats räv, och en gammal absolut trovärdig jägare har för mig berättat, att räv och hund van- ligen försvunno vid bergets östra fot samt kommo fram på bergets topp. Han trodde fullt och fast på förekomsten av en liten underjordisk gång dit upp, men den hade han och hans sällskap aldrig lyckats finna. / En del av folket på östsidan berget trodde också på en ingång i detsamma, men de togo det ej så realistiskt som min gamle jaktkamrat Nils Persson från Utterbyn utan menade, att det var en av människor ej anträffbar ingång, som trollen för långa tider tillbaka använt. Den där rävhistorien har av andra mina jaktkamrater blivit uppklarad. Rävarna kröpo in i de stora kumlen nedanför östra branten, smögo från kummel till kummel och fingo försprång, spatserade sedan den vanliga stigen från söder upp på klinten. En av mina bekanta, kamrer Halfdan Meurle i Torsby, satt en gång under en jakt i själva turisttornet och skjöt därifrån en dylik uppklättrande räv- pälsad "turist". Jaktdjuren ha tiderna igenom i regel en viss drift att hålla gamla stråk i skogen. – Själv har jag aldrig jagat i Valberget. / Valberget med åsen norrut spelade en viss roll för bergeby- borna: det skymde för tidigt aftonsolen höst och vinter samt skilde dem från byarna väster därom och var nog därför inte omtyckt av dem. En av dem, Jon Jonsson vid Grinna yttrade en gång år 1880: "Om jag hade en halv miljon riks- daler, skulle jag ställa till arbete åt folk – de skulle få ta bort Valberget." Klart är sål. att denna bergås sen gamla tider mycket sysselsatt deras tanke och fantasi. Man berättade sålunda en fornsägen, att där en gång bott troll. Dessa hade haft hundar, kor och getter samt tillrett vissa matvaror på samma sätt som bönderna själva. En gång hade en trollkvinna en kväll ropat till byns dåv. största gård, "Mellan-Bergby": "Käre grannemora mi, får jä lån fjôckedôcka di (kärnkäppen), fjôcke litta stönn (kärna en liten stund)! Du ska få e kärngås på hôr kloa. (Kärnkäppen var en rund trästav, ca 1 m. lång och 3/10 dm i diam. / I nedre änden var ett litet kors påfästat. Detta fördes upp och ned i kärnan, tills där blev smör.) Mor i gården satte ut kärn- käppen. Om morgonen stod den i gången (annan version: på bordet i stugan) med ett skålpund smör på varje korsarm="klo". En annan gång ropade trollkvinnan åter en kväll: "Käre grannemora mi, lätt mej få bjällekoa di! Du ska få sju getter å en sprônt fôr a (=för henne). Om morgonen var bjällerkon borta, men i stället hade man fått de sju getterna och en "trejäring" (treårig) bock för den. Men så blev det kyrka vid Fryken, och trollen tålde ej höra klockan utan flyttade till Hökåsberget, ett litet stycke i nordväst. Men då klockan hördes ända dit, bar det åter av åt norr, till det vilda och rätt stora björnbergsområdet, som vidtager ungefär en halv mil norr om Hökåsberget. Här fanns vanligen om somrarna folk, säterfolk, och från dessa har man ingen annan sägen om dem än följande: / Det sista trollet, här, kom springande för livet över en sätervall och tvärs genom en fårhop. Hon var förföljd av en eller flera vargar. Trollkvinnan ropade till "fegôssen" (=vallgossen), att han skulle stämma vargen på fåren (han var väl trollkunnig), så skulle han få en hel tunna guld. Gossen brydde sig inte om det, och så blev trollkvinnan uppäten. Man trodde nämligen här, att vargarna kunde taga trollen.
Svartkonst? Husdjur
En gång var jag med en gubbe som skulle trol- la hem en ko, som han trodde hade blivit ”berg- toga”. Han stod på ladugårdsbacken å ritade ett kors med en käpp på backen. Så satte han ned käp- pen vid ena korsändan å sade: ”Kommer du dit så möter ja’ däj där” - sen satte han käppen vid nästa korsända å sade: ”å kommer du dit så möter ja’ däj där” och lika vid de båda andra korsändarna, så band han ihop alla fyra korsändarna, sedan gjorde han en rita inifrån korset å ut åt ladugårdsdörren å sa- de: ”I Guds namn ska’ du löses å gå in i båset”. Så trodde han att kon skulle komma hem. (Ungefär likn. uppgift från Gräsmark. Uppt. anm). När kreaturen släpptes ut första gången, så skulle det inte gå an att de fick gå någon vägen förrän / de hade varit i närheten av elden. Det var att ta eld i en trasa och gå runt dem med tre gånger. Det skulle göras med var och en ko. Så skulle de ha ”slek” in bjällan för att de skulle bli villiga att gå hem om kvällarna - för de släpptes till skogen på bete. När kon hade kalvat, så började man mjölka henne tre gånger om dagen. En liten ulltapp lämnades kvar vid huvudet på få- ret när det klipptes. Det var för att en skulle få lång och grann ull nästa gång det klipptes.
Häxor och trollkarlar.
Det var på senare tiden så gick en lapp omkring i Älvdalen. Han var här i Nyskoga också, men här hördes inte till att han gjorde något ont. I N. Ny kom han in på ett ställe å bad att få kött. Matmodern svarade att de intet kött hade att ge bort. "Då skall jag ställa så att ni snart får kött", sade lappen. Så gick han därifrån. Strax efter blev en ko alldeles blind så att hon måste slaktas. I S. Finnskoga kom han in på ett ställe å bad om kött. Men det svarades att det inte fanns något kött att ge bort. "Det skall inte dröja länge förrän ni skall ha gott om kött", sade han. Ett par da- gar efter kom en björn å "slog ned" två kor. Björnen kom med stor fart och var alldeles ursinnig. Strax han hade dödat kreaturen, så sprang han tillbaka till skogen. Folk i Älvdalen var så rädd för lappen. Han / var så stygg. Det skulle vara en riktig trollgub- be. Lapparna kunde vara värre att trolla än finnar. Så finnarna var rädda för lapparna. Strax intill här ligger en myr. Allt gammalt folk påstod att en gubbe från Kärnberg hade råkat att stämma björnen på sina egna kor på den myren. Vallhjonet, en släkting till honom, hade betat olovligt på myren. När den gubben "stämde blod" så blåste han på såret. Så tog han mossa å lade över.
Svartkonst
Det var så mycken "trolling" förr i världen, för det fanns så många finnar på skogen. De kunde trol- la på allt. Men det värsta var, att de kunde stäm- ma björnen på kreatur. Det var en här väst på sko- gen som kunde det. Men en gång, när han stämde björ- nen, så blev han lurad. Han hade en vallpojk som in- te ville tala om vems kor som hade varit inne i ha- gen. Då stämde han dit björnen. Björnen slog ned fyra av hans egna kreatur. Så gick det en finne från Lappland här nere å tigg- de kött. På vart ställe som han inte fick något så kom björnen å slog ihjäl kreatur. När han gick ut, sade han: "Ni har inte kött men ni skall snart få". Vargen hörde jag inte talas om att de hade någon makt att stämma. Det var ett lag som höll på att hugga här öst på skogen. / Då föll det en av dem in att de skulle göra konster med en kamrats yxa. Så att hon inte skulle bita. Den som hade hittat på med detta, fick sin yxa i benet sitt innan kvällen. Kamraten hade "stämt" yxan så att hon skulle gå in i benet. Anika kunde stämma blod. Det gjorde hon med ögonen. Strax hon kom så slutade blodet rinna. Hon tog med fingret motsols tre gånger, å sen kom inte så mycket som en droppa. Ibland så behövde hon in- te se den hon skulle hjälpa. Hon "stämde" blodet ändå. Hon kunde stämma hem kreaturen när hon ville. Hon gick bara ut på ladugårdsbacken å gjorde några hojtande å slog med handen, å då kom de var de då höll till.
Bergväsen
Jon Larsson i Kärnberg gick vall. Han kom gåen- de efter ett berg å där fick han se "bergfôlk". Det var en karl och ett kvinnfolk. De satt på en hall på ett gammalt vilställe. Hunden låg bredvid och kreaturen låg å vilade som andra kreatur. Trollen var stora å tjocka. Pojken drog sig tillbaka, å sen fick han höra en grann bjälla som strök förbi, men då såg han inte till "bergfolket" el. "bergkorna". De gamle påstod att "bergfolket" var fram till går- darna å lånade kärnstaven. I Lövåsen bodde "bergfolk". Dessa var fram till Kvällsåa å låna kärnstaven en gång i veckan. När de kom till- baka med staven så hade de så mycket smör med sig, som kunde hänga fast på kärnstavens trissa. Dessa var ute å vallade korna / om nätterna. Endera kunde en få höra dem sent på kvällen eller också tidigt på morgonen. I Viggen hade ett vallhjon kommit in i trollens kreatur med sina. Då kom bergfolkets tjur å hoppade på en av vallhjonets kor. När han hade gjort sitt, så blev han borta. Men den kon tog sig aldrig med kalv. I Flatåsen hade en ko kommit bort. De skickade efter en trollgubbe som skulle ta henne tillbaka. Han sköt tre skott genom ladugården. När kon kom tillbaka, tog han två knivar å kastade i kors över henne. Så hörde jag berättas.
Puke
Jag hörde talas om för längesedan att det var några småpojkar i Västanvik som var tillsammans. Då var det en som tog en tvaga (kvast av granris) och hyfsade till och satte ben i utav träpinnar. Sedan tul- lade (lindade) han något omkring och skröt med att han skulle göra en puke. Men han fick inte liv i honom. Då kom det en äldre och frågade var han hade lärt sig det. "Så gör mamma", sade pojken. När jag var lagårdspiga på Berga i Lysvik, så hade jag en hjälp- piga, som berättade om en jämnårig kamrat till henne, som hade en gam- mal farmor, som de påstod kunde trolla. Flickan hade en bror också, och en gång, när de var ensamma med gumman, så bad hon dem gå ut och leka. Det gjorde de också och när de kom ut så började de leka häst. Pojken sprang på alla fyra och flickan satt på ryggen på honom. När det hade gått en stund skulle de gå in och visa farmodern hur bra det gick. När de kom in fick de se att det var tomt i "stugan" men de hörde något inne i kammaren och därför gick de dit. När de fick upp dörren så fick de se att gumman satt där inne med mjölk- / spannen mellan knäna, och så hade hon flyttat in hugg- stabben och omkring den hade hon bundit ett slags hårband som de använde på den tiden och dem satt hon och drog i precis som när man mjölkar. Och hon hade mjölk i spannen också. Men när hon fick se, att ungarna kom in, blev hon så ond, så att hon for upp med en sådan fart, att hon slog ut mjölken.
Häxor och trollkarlar
Det var en vid Lundsberg, en slak- tare som hette Gustav, han kunde lite. Det var en "ful" gubbe, han såg om de "skämt bort" kreaturen för andra. Sådana som hade "avie öge" kunde skicka iväg "skott". En pojke vid Storfors fick ett sådant skott i ett ben. Vi miste en kalv här, e "avi" käring hade varit inne i lagårn med mor, o hon hade "messunna" mor. Det var hår o naglar i de "skôta" o sånt som rev. Men denne Gustav kunde / "ji igen" när de gjort nåt så- dant, men jag vet inte riktigt hur han gjorde. Vid påsk klippte trollkä- ringarna rumporna på fåren. Jag såg när "rômpännera" va åklippte på dem, det gjordes om påsknatten. Det var en påsknatt som käringar hade samlats i en kvarn. Och när de samlats, så drog mjöl- narn på kvarnen. Men jag vet ej om detta var här. Bror min o jag kom från Storfors en midsommarnatt. Vid ett ställe här blev vi stående o titta, gubben där var på grannens egendom o drog ett lakan i daggen. Sen vred han ur den daggen, o så tog de den o baka in den i / bröd som de gav sina kreatur. Men de hade granna kor där också. Det var en gubbe här i Lung- sund som var ful, han skulle kunna trolla. Varenda torsdags- kväll gick han till körrgårn i solnedgången. Men detta var när jag var barn. Det var så mycket avigheter med kreaturen i grann- stugan så länge han levde. De påstod, att om de slog ihjäl kattungar o grov ner på andras ställen, skall det bli avig- het med kreaturen där.
Bergväsen
På Valleberg hade de en stor hund. Den bru- ka att få vara med pigan, när hon vallade krea- turen. En kväll, så kom det in ett troll till pi- gan. Det kom så fort in och sade: "Innan må- nen går i nedan, så skall vi gifta oss". Pi- gan blev rädd, och hon knöt ett kläde om hal- sen på den stora hunden. Han sprang till Val- leberg. När de fick se hunden så kastade sig drängen på hästryggen, och han kom i sista minuten för att rädda pigan från trollet. Men än- nu hade inte månen hunnit i nedan. Drängen kastade yxan över trollet. Och sen hade det inte makt. När far min valla kora så hörde han , att det sjöng så grant inne i berget. Det var / "bergfolk" som sjöng. Det var en alldeles slät bergvägg och det var innanför den som det sjöng. En gång såg han en stor, brokig hund som sprang där, men han blev borta, när han kom till bergväggen. Ibland var "bergfôlke" ute med kora. Det hade far hört många gånger. När di kom, så var det som att hela skogen skul- le ha fått liv. Men de var inte synliga. Det bare brakade i kvistar. Så hördes skällor- na. Det ljudet var som när en slår ihop ett par små bräslappar. Den store bergtjurn tala far om. Den fick de passa korna för så att han inte betäckte dem. En ville inte ha nå- got med bergfolkets boskap att göra. Och så skulle den tjuren vara så stor, att han kun- de förstöra korna.
Bergväsen
På Valleberg hade de en stor hund. Den bruka att få vara med pigan, när hon vallade kreaturen. En kväll, så kom det in ett troll till pigan. Det kom så fort in och sade: "Innan månen går i nedan, så skall vi gifta oss." Pigan blev rädd, och hon knöt ett kläde om halsen på den stora hunden. Den sprang till Valleberg. När de fick se hunden så kastade sig drängen på hästryggen och han kom i sista minuten för att rädda pigan från trollet. Men ännu hade inte månen hunnit i nedan. Drängen kastade yxan över trollet. Och sen had det inte makt. När far min valla kora så hörde han att det sjöng så grant inne i berget. Det var "bergfolk" som sjöng. Det var alldeles slät bergvägg och det var innanför den som det sjöng. En gång så han en stor kuslig hund som sprang där, men han blev borta, när han kom till bergväggen. Ibland va "bergfôlke" ute med kora. Det hade far hört många gånger. När di kom så var det som att hela skogen skulle ha fått liv. Men de var inte synliga. Det bara brakade i kvistar. Så hördes skällerna. Det ljudet var som när en slår ihop ett par små brädlappar. – Den store bergtjuren tala far om. Dne fick de passa korna för så att han inte betäckte dem. En ville inte ha något med bergfolkets boskap att göra. Och så skulle den tjuren vara så stor att han kunde förstöra korna.
Frågor om tjuvmjölkning av andras kor genom tjänsteandar, av mjölkhare och bjära, eller på andra övernaturliga sätt
1) Det var så ille lite med mjölk i ljuvret på korna ibland och så kom det som blodtrasor i stället för mjölk. Då var det omöj- ligt att tro annat än att det hade varit något ont väsen eller troll- tyg framme. Och så var det käringar som inte voro säkra än de hade sitt hokus pokus med den onde. Dessa fick skulden för att de tog till sig mjölken. Di hade mjölkhare eller pukha- re, en hare som di hade trollat ihop. 2) Den haren kallades för mjölkhare eller pukhare. 3) Han var som en vanlig hare, men han skulle inte ha mer än tre ben, för det gick inte att skapa en hare som Gud hade skapat den. Det var det ondas makt som troll- käringar hade till hjälp, när de gjorde denna hare. 4) Det var alltid en hare. Jag har inte hört talas om annat. När gubbarna satt å tala om sina jakthistorier, så / pukharen att tala på - att den och den hade skjutit på honom, men det blev aldrig annat än bom. 5) Det var ju inte annat än skrock, men di tala på att en skulle kunna göra en sådan, om en hade svartkon- sterbok och kunde läsa den riktigt. Det skulle vara spetor, sölv, naglar, kvist ur en tvaga och sådant. Sen skulle en vara vid kyrkan i tre torsdagsnätter i rad. Och där skulle en titta in i nyckelhålet. Tredje torsdags- kvällen skulle det bli liv i haren. 6) Själva kunde inte käringarna trolla sig till hare utan di hade denna mjölkharen att skicka. Om käringen tog två skedar grädde ursitt fat och hade i ett tomt fat, så var haren till två kyrkosocknar och stal mjölken, tog hon tre skedar, så var han till tre socknar o.s.v. 7) Käringen hade haren osynlig inne hos sig under sängen eller i ett skåp. 8) Han drog hem mjölk. Annan tjänst lär han inte göra. Men så fanns det de som hade spertus, å han drog pengar, så mö de ville ha. / 9) Hörde inte att mjölkharen fick någon mat. Den onde hade fått käringen i pant för haren, och då behövde han inte att föda den. 10) Mjölken var utsugen ur ljuvret på korna och så väl att när de skulle mjölkas, så kom det bara blodtrasor. Pôpp- ra blev vesne som en trasa. Om en hade ett kvisthål och såg genom det och kunde vaka ut haren, så skulle en kunna se honom. Om en då hade kula med silver i så kunde en skjuta den. 11) Kunde hänga en sax över kon eller sätta upp knivar i la- dugården eller i dörren. Det var en gumma som hade en enda ko. Hon hade slagit uddar av nio knivar i kors i golvet under kon. Det skulle skydda kon för ont. 12) Om en fick smör av "mjölkharemjölk", så visade det sig, när en satte kniven i smöret, för då blev det rött i smöret. 13) Trôllsmör var sådant smör, som trollkäringarna lagade till av den grädde de fick på tjuvmjölken. Puklort var vit och fanns på stubbarna. Det var som lös ost, om en kläm- de sönder det. Det var sådant som mjölkaren lämnade, / när han hoppade över stubbarna. 14) Det fanns inte något annat som bet på honom, än om en kunde få litet silver i kulan och skjuta honom med. 15) Om en kom ut för den haren på jakt, så fick en passe och bomma på den hela dagen och inte fick honom ändå. 16-23) Den som hade mjölkhare eller sådant ont hade läm- nat sig åt den onde. Om prästen fick veta det, så kunde han läsa honom fri, eljest fick både käringen och haren följas åt till den onde.
Troll (Bortbyting)
I fars tid hade två kvinnfolk gått till skogen för att plocka bär. Den ene av dem hade en onge med sig. Ongen lade hon ned på en slät fläck, så gick de en bit ifrån å plockade bär. När de kom tillbaka, så var hennes onge borta å en annan låg i stället. Den ongen blev aldrig som andra. Han blev konstig till humöret å dugde inte till något. Modern var aldrig nöjd med den, men hon kunde inte kasta bort ho- nom eller ta livet av honom. Men hon slog honom mycket. Hon trodde väl att han skulle gå dit där han hörde hemma av sig själv, men det gjorde han inte.
Underjordiska och troll
Man har i denna trakt trott på underjordiska väsen, men nu är den tron alldeles försvunnen. Man trodde, att de bodde under stenar, i berg och åsar, kullar och backar. De flyttade inte u- tan de bodde på samma plats jämt. Sådana stenar som troddes ha underjordiska under sig / flytt- block/ fick allt vara ifred. Det var just ingen av de gamla som ville noga en sådan plats. Di bruka säga att det spöka vid gamla grav- högar, rösen och dyligt. Men det var inte sådana väsen som spökade. Det var xx andar som höll till där. Di red och vakta vid graven eller högen. Di gamle tala om underjordiska. Di sa att det var smått folk som var som människor / Det fanns både män, kvinnor och barn. De le- de som människorna. Men di var osynliga. Di skulle inte få gå synliga. Di hade Gud straff- dom på sig. Folk som var ”i syne” kunde få se dem. Igelkotten, tåsser, snokar skulle en inte döda för det var ”förtrollade” människor. Så fick jag lära i min barndom. Om di fick vara i fred så var di inte far- liga. Men en blev skrämd för dem, när en var barn, så en hade allt för sig att de var far- liga mot en. Skulle vara rädd att de kom och tog en. Om det var fel bland djuren i la- gården så kunde de ropa namnet på en och väcka en. De hade kreatur. Benämning på dessa / trôl- las krätter, bergkor/. Di kreaturen skulle va ra ”brandiga” till färgen. Det var hela skoc- kar som de gamla tala om att di hade sett. Och deras fäder hade sett sådana. / De underjordiska gick var som helst. Men de kun- de inte komma in i husen. Di kunde gå längs ef- ter en väg. Men tvärtöver var det värre för dem att komma. ”Torshun” / Torshunder / tala far om. Han skäll- de tre skällande åt gången. Var tyst en stund och så skällde han tre skällande igen. Det var om natten han skällde. Sjukdomar fick man i jurén/ sôg, one bete, bläk- ster /. En hade ”råka ut för, hamne ut för dålihet.” Benämningar på virvelvindar / väryring, ver- vel, värgôbbe/. Benämningar på dessa underjordiska väsen / trôll, trôllpack, bergrå, skogrå, bergtuser, bergduser, bergkärring, dvärgar, underjordiska, di osynlie, di små.