Transkriberad uppteckning

Denna lilla uppgift lämnades på begäran redan 1886 till en av mina lärare, dåvarande seminariadjunkten hr Albrekt Segerstedt i Karlstad, och torde sål. vara bevarad i hans samlingar. Strax norr om Torsby slutar en från norr kommande bergås med en till 211 m.ö.h. uppstigande ändknöl, som kallas Val- berget (Vårdkasberget). Sluttningarna äro stupande branta, särskilt den östra, som vänder sig mot herrgården Skalleby och och byn Bergeby. Berget med omgivningar har i alla tider varit ett omtyckt tillhåll för jaktbara djur, i gamla dagar för stora rovdjur, varpå även namnet Skalleby synes tyda. I senare tider har där jagats räv, och en gammal absolut trovärdig jägare har för mig berättat, att räv och hund van- ligen försvunno vid bergets östra fot samt kommo fram på bergets topp. Han trodde fullt och fast på förekomsten av en liten underjordisk gång dit upp, men den hade han och hans sällskap aldrig lyckats finna. / En del av folket på östsidan berget trodde också på en ingång i detsamma, men de togo det ej så realistiskt som min gamle jaktkamrat Nils Persson från Utterbyn utan menade, att det var en av människor ej anträffbar ingång, som trollen för långa tider tillbaka använt. Den där rävhistorien har av andra mina jaktkamrater blivit uppklarad. Rävarna kröpo in i de stora kumlen nedanför östra branten, smögo från kummel till kummel och fingo försprång, spatserade sedan den vanliga stigen från söder upp på klinten. En av mina bekanta, kamrer Halfdan Meurle i Torsby, satt en gång under en jakt i själva turisttornet och skjöt därifrån en dylik uppklättrande räv- pälsad "turist". Jaktdjuren ha tiderna igenom i regel en viss drift att hålla gamla stråk i skogen. – Själv har jag aldrig jagat i Valberget. / Valberget med åsen norrut spelade en viss roll för bergeby- borna: det skymde för tidigt aftonsolen höst och vinter samt skilde dem från byarna väster därom och var nog därför inte omtyckt av dem. En av dem, Jon Jonsson vid Grinna yttrade en gång år 1880: "Om jag hade en halv miljon riks- daler, skulle jag ställa till arbete åt folk – de skulle få ta bort Valberget." Klart är sål. att denna bergås sen gamla tider mycket sysselsatt deras tanke och fantasi. Man berättade sålunda en fornsägen, att där en gång bott troll. Dessa hade haft hundar, kor och getter samt tillrett vissa matvaror på samma sätt som bönderna själva. En gång hade en trollkvinna en kväll ropat till byns dåv. största gård, "Mellan-Bergby": "Käre grannemora mi, får jä lån fjôckedôcka di (kärnkäppen), fjôcke litta stönn (kärna en liten stund)! Du ska få e kärngås på hôr kloa. (Kärnkäppen var en rund trästav, ca 1 m. lång och 3/10 dm i diam. / I nedre änden var ett litet kors påfästat. Detta fördes upp och ned i kärnan, tills där blev smör.) Mor i gården satte ut kärn- käppen. Om morgonen stod den i gången (annan version: på bordet i stugan) med ett skålpund smör på varje korsarm="klo". En annan gång ropade trollkvinnan åter en kväll: "Käre grannemora mi, lätt mej få bjällekoa di! Du ska få sju getter å en sprônt fôr a (=för henne). Om morgonen var bjällerkon borta, men i stället hade man fått de sju getterna och en "trejäring" (treårig) bock för den. Men så blev det kyrka vid Fryken, och trollen tålde ej höra klockan utan flyttade till Hökåsberget, ett litet stycke i nordväst. Men då klockan hördes ända dit, bar det åter av åt norr, till det vilda och rätt stora björnbergsområdet, som vidtager ungefär en halv mil norr om Hökåsberget. Här fanns vanligen om somrarna folk, säterfolk, och från dessa har man ingen annan sägen om dem än följande: / Det sista trollet, här, kom springande för livet över en sätervall och tvärs genom en fårhop. Hon var förföljd av en eller flera vargar. Trollkvinnan ropade till "fegôssen" (=vallgossen), att han skulle stämma vargen på fåren (han var väl trollkunnig), så skulle han få en hel tunna guld. Gossen brydde sig inte om det, och så blev trollkvinnan uppäten. Man trodde nämligen här, att vargarna kunde taga trollen.