Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tjugondag Knut
Eljest hade de för sig att tjugondag Knut skulle ju- len ut. Då sopade de ut julen. Då fick karlarna ta på sig blaggarnsskjorta, och så fick de börja med att äta grovt bröd igen.
Lucia
Lussebrun gick inte i stugorna på min tid. Det kan jag inte minnas. Det har inte varit van- ligt någon gång. Det är sedan jag blev gammal som hon kommit och bjudit mig kaffe på sängen. Då har hon varit klädd i vitt och med krösbärskrans på huvudet. Men i min ungdom fick vi en riktig sup på sängen. Sen gick en upp och åt svinfötter, sylta, fläsk, korv och smörgås och tog supen till det. Sen gick vi och lade oss. Kreaturen skulle ha extra den morgonen. Vi hade hö iordninglegat åt dem, så det var bara att kasta till dem. Så fick de hö om julkvällen så att de skulle ha att äta, när en annan åt. / Lussenatta var så lång så att korna vände sig i båset tre gånger. Den natten kunde de tala till varandra. Om lussedagen hade en vanliga arbeten för sig. Det var mest tröskning eller att en ränsade säd. En skulle ha det färdigt till jul. Ve- den var det också brått med. Somliga kunde inte ligga stilla på morgonen utan de var ute och högg ved el. tröskade vid lyse.
Julafton
De sa att de tog in halm o hade på golven till jul, men det var före min tid. När jag var liten så hacka de gransris o strödde ut på golvet, o tänk så vackert dä va! De strödde ut på jul- afton o juldan o annandan. Så hade vi ett badkar o bada oss alla på julafton. Å sen skulle vi ha en "glygg" när vi kom ur badet, brännvin, soc- ker o varmt vatten till denna o kryddor också, nelliker. Sen fick korna dricka badvattnet, då skulle de bli bra / att mjölka under året. Å de drack det allt. De såg efter om bränderna i spisen brann ut ojämnt på julkvällen, blev det en lång brand kvar, så dog en av de längsta i huset, o blev en kort brand kvar, så dog en som var kort. De sa att maten skulle stå kvar på bordet under julnatten, men det brukade inte min mor.
(Dito)
eller halv sill, eller en "korvesnârrt" stekt på "glöna" (glöd i spisen). Till middag, vintertid, kokt oskalad potatis, som framsattes i ett mindre tråg "potet-tråge" mitt på det långa kilbordet i köket, med träbänkar efter vardera sidan, ofta en "glöstekt" sill på en halv "blannebröds"kaka, eller stekt fläsk i en plåtpanna, var och en fick ta en fläskskiva ur pannan samt, sedan doppa potatisen i flottet, pannan stod ock på matbordet, till "su- panemat maltdricka eller skummjölk. Under slakttiden och före julen förekom, som "sôggel" även kött, korv, m.m. Till âftasvâl, vid 5 tiden e.m. en "fjerndel" medeltjock rågkaka med något smör eller en ostskiva på, en sup, eller maltdricka, efter 1860 kaffe. Till kvällsmål i regel korngrynsvälling eller gröt av havremjöl samt mjölk. Sommartid. Uppsilad mjölk i en träkopp och rågbröd samt halost en skiva, till frukost
Tröskning
Spanntröskare minns jag. Det var torpare och backstugusittare, som var ute och tjänade pengar på det viset. Jag hörde att somliga brukade vara neråt Dal och tröska om vintrarna. Det var inte så stor förtjänst, för en spanntrös- kare fick inte mer än en kappe på tun- nan. Men om han höll på en hel vinter, så blev det ju en slank ändå. Nej, de ville inte tröska på kvällarna. De gick upp i otta på morgnarna i stället. Tröskade de om kvällarna, så banka det på logen hela natten. Lovisa (logvisa) var inte annat än skrik. Kom pojkar in på logen så fick de sitta i kläm. Slagan sattes om halsen på pojken, och så klämde / tröskekarlen till. När han tyckte att pojken skrek nog högt så släppte han efter. För att förlänga dagen, så gick de upp i otta på morgonen och började tröska. Far hade en lykta på logen och ett ljus i den. Det var en gammal, regel att säden skulle vara tröskad till jul.
Folktro, varsel om "hålår"
Var marken bar "unner varsla", tiden mel- lan Lusse å jul, om ej snö då fans, utan "backen låg svart" och ej heller rimmen" (rimfrost) så blev det "mess- växtår" kommande skörde år. Var hängena på al å björk korta å hårda bådade det kort å dålig skörd, likaledes om de unga gossarna under våren gjorde sig "strultrer" (styltor), å gingo på dessa, om små barn gerna ville bygga hus av småsten. Om "skrea" s.k. lusekungar sågs tidigt på våren i långa band, synnerligast på torra och hårda ställen betydde det "hâlår" (hårdår) hunger och dyrtid, pest och krig. Det säger ock att om en person "trôr" (trampar) - på "skrea" så händer honom snart en olycka. När "skrea hunnit runt jorden, så blir det den "yttersta dommen".
Vårarbete
[ Harvningen skulle börjas på en särskild dag. Det vet jag. Men mins inte dagen. De gamle höll sig till bon- depraktikan. Och jag mins att folk fanns som trod- de, att om de inte fick börja den dagen som var bestämd, så skulle björnen komma å äta upp säden eller mas- ken skulle äta upp den. Jag mins inte dagarna för sådden, men det var som passligast medan den gu- la ärlan var här. Efter Urbanus skulle en rakt inte få så. Det som blev sått efter den dagen blev det inte något värde med. ] När vårarbetet börjades, så skulle de som hade med det att göra, äta upp julbocken. Den bakades av mjöl från säd som bärjats föregående år. När det bakades till julen, så bakades en "julbock". Den hade formen av en bock och låg på julbordet / tills julen var slut. Då tog man den av bordet och gick och gravde ned den i en sädesbinge. Där fick han ligga tills vårandtimmen. Då skulle den, som sagt, ätas upp. Den doppades i öl eller dricka. Delades upp mel- lan dem som skulle arbeta på åkern. Då skulle det bli kraft i alltihop. Hästen fick också några smulor av bocken. Denna traktering skulle en ha ute på åkern, om det skulle vara riktigt. På slutet blev det ju mest skämt med detta skrock. Sönnavind var inte något vidare bra. Inte för det att det hade någon betydelse, men det var som om många inte skulle tycka om den, när de sådde. Kornet skulle ligga länge i jorden och inte komma upp så bra. Ingen särskild klädsel för såningsmannen. Han hade sina vanliga kläder. Skaklarna lades i kors när dragaren spändes från. Det blev ingen vila. De påstod att skam harva- de, om skaklarna låg öppna, å då fick inte hästen vila. – Vet inte att sista gödsellasset / utstyrdes på särskilt sätt. Men de brukade ha det ordspråket att drygseln var i det sista lasset. Så det skulle vara som för mer än de andra. Det var nästan den tron, att det lasset gjorde allti- hop. Det brukade ju också bli ett rejält lass. Det- ta lass drygades ut, så långt det var möjligt. Det vet jag att far var noga med. Jag har inte brytt mig om det. Någon liten tapp lämnades kvar i göd- selstaden. Det blev aldrig så att att det blev skra- pat. Om en hade glömt att så en fläck på åkern, så var det varsel om, att någon i släk- ten skulle komma att dö snart. Linet såddes allra sist, för att det inte skulle frysa.
Julafton
När de hade skurat golvet i julveckan, så tog de in råghalm å bredde över golvet. På julafton togs den halmen bort, å den strödde de under "krötta" med. När de bakade till jul, så bakade de en särskild "julkaka". Den kakan var av fint siktat rågmjöl. Ovanpå kakan lades figurer, så hon blev grann. Flera kakor lades på varandra mitt på bordet å överst lades "julkakan". På "julkakan" lades en sand- ost och överst en vit ost. Denna "ruva" fick lig- ga på bordet till tjugondag Knut. Då åt vi upp den. En del tog den redan på trettonhelgen. Om en kom till att släppa ned något på golvet från julbordet, så fick en inte ta upp det förrän på morgonen. Far var så sträng med det. / Husfadern skulle sitta på en huvudkudde när han åt "julkväl". Så var det i mitt hem. Ett ljus skulle brinna hela natten (julnatten). När det var morgon fick en inte blåsa ut det lju- set utan en skulle gå runt huset och medsols med det tills det slocknade. Fick inte gå motsols. Jag "löt" gå så många gånger innan det slockna- de. Vet inte varför e skulle göra så. "Fôggelneka" sattes upp kl. 12 på middagen. När hus- fadern hade satt upp den skulle han in å ha en "kaffehalv" (brännvin o kaffe tillsammans i en kopp) När vi hade ätit om julkvällen så tog mor å far av all slags mat som fanns på julbordet å bar till lagården. Kreaturen skulle ha att sma- ka på allt som fanns. På morgonen skulle de också ha på samma sätt. Både brännvin å öl slogs på maten. Hästen fick både brännvin å öl på havern julmorgonen. De skulle känna att det var jul. "Ät väl, lev väl, dä ä julekväl i kväll", sa den som gav / dem, "läg hulle på ryggen å inte på rompa". Det var för att de skulle akta sig bra och att det inte skulle bli olycka för dem under året (det nya år som nalkades). Ingen skulle gärna gå ut julkvällen med än nö- digt var, för de kunde få se så mycket konstigt den kvällen.
Lucia
a. I min barndom och ungdom förekom det, att man morgonen till Lucia-dagen hade traktering i mat och dryck utöver det rent vardagliga. Be- nämning för denna traktering /lussesup, lus- sebete, lussefrukost/. b. Vi 4-tiden så blev en trakterad med kaffe och dopp. Karlarna skulle också ha glögg eller en sup brännvin på sängen. Om kvällen ställde man i ordning på bordet, det som en skulle ha till frukost. Mer än två frukostar blev det inte, för en åt en frukost tidigt och så den vanliga på morgo- nen. När en hade ätit den första frukosten så gick en och lade sig. Men kreaturen fick ett mål mat innan dess. För när en annan kalasa, så skulle de också ha kalas. De fick en liten hövandel. / e. Den som skulle vara uppe och bjuda fick inte försova sig. Eljest vet jag inte det var farligt att ligga. f. Di gamle skrämde en för en stygg käring, som kun- de komma och ta en, om en inte var snäll. Hon hade styggt folk med sig. g. Vid Lucia skulle en inte spinna eller mala. Det var inte bra. h. i. Inga andra var ute än Lucia. j. Lucia var vitklädd. Håret var kammat och ut- slaget på ryggen. På huvudet bar hon en krans med ljus i. Kransen var gjord av lingonris. Om mitten hade hon ett rött band. Hon bjöd på kaffe och dopp. Hon kom i otta på "lussemôran". Denna sed förekom i min barndom. Men den var inte så allmän. Det var i burgnare hem. Numera förekommer det mycket mer med denna sed. Di började i herrgården först. Se'n tyckte di sämre att det var fint så di skulle härma efter. Men att en skulle vara upp i tid den / morgonen har varit sedan mannaminne. Men då var det mest suping och äting, så då ha- de di inte slikt fint för sig. Grannarna var ihop på kalas den morgonen och söp och drack så att di blev fulla så inte di kunde hitta hem, utan di blev liggande där det passa. Benämning på lussefirandet /pôsselusse/. Di bruka tala på att di skulle "le in jula" om lusse. Och lusse kallades också för "lell- jula". Det var som en redan skulle vara inne i julen. Och somliga mena att det var bättre högtid om lusse än om jul.
Forna förhållanden
Fattighus eller fattigstuga minns jag inte att det fanns någon i min barndom och ungdom. De som var så fattiga, att de inte kunde försörja sig själ- va, fick understöd av socknen. Somliga fick pengar och somliga fick spannmål. Detta minns jag inte så mycket av, men det gick många och tiggde. Det minns jag väl. Jag var alltid så rädd som barn, när det kom sådana där tiggare. Det kom både kvinnfolk, karlar och barn. Somliga var från socknen och somliga kom från andra socknar. Det var så fattigt i många stugor den tiden. Tig- garna fick mat och kaffe, innan de gick. De fick inte gå hungriga ut. Pappa var noga med det. Så kunde de få en brödkaka eller en sovelbit med sig, om en hade det så. / När det led mot jul, så var det många ute och tiggde. När mamma bakade, så beräknade hon och bakade så mycket, att hon skulle kunna ge med sig åt tiggarna. Jag minns särskilt en gammal gubbe, som brukade komma före jul vart år. Han var halt och stödde sig på käpp. Han fick bå- de bröd, sovel och ljus. Och så fick han äta sig mätt, innan han gick. Mina föräldrar var bönder, och jag vet inte, att något fattades för oss. Två barn var vi. Min bror stannade hemma. Själv var jag bortåt tjugo år, innan jag tog mig någon plats. Det var flera familjer, som kom från Dalarna och köpte sig gårdar i Järnskog. Jag vet inte hur detta kom sig, men det var nog billi- gare egendomar i Järnskog. Så kom det enstaka kullor. Jag minns bara en. Då var jag bara barnet. Hon var inne hos oss och bad att få klippa håret av mor. Det skulle bli en så grann klockkedja av det. / men hon kunde inte narra mor till det. Judar minns jag också. En kommer jag ihåg som kom in och lade ett stort knyte på bordet. Det var fullt i kostymtyger. Han var så envis, att pappa skulle köpa. Men de var allt försiktiga att köpa av judar, för de blev så ofta narrade. De hade så dåliga varor. Pappa köpte inget tyg. Juden blev rasen och pratade så högt, när han gick ut genom dörren. Men vi förstod inte, vad han sade.
Helgfirande. Ransäter.
Vid de större helgerna brukade ungdomar från flera socknar besöka en och samma kyrka. Vid "Vafferhelga" var sådan storsamling i Ransäter. Dit kom- mo då handlande från Karlstad, som sålde pepparkakor och kringlor, tyger och "grann- låt". Kristi himmelsfärdsdag besöktes Sun- nemo kyrka, som därför kallades Kristi him- melsfärdskörka. Vid Pingst var en ännu större samling i Älfsbacka. Midsommarhelgen firades i hemsocknen, man hade då majstång, som unga och gam- la skulle dansa omkring. Dock fanns ej så- dan i var by, man samlades på mera tättbefolkade platser, vid Ransberg och Munkfors m.fl. ställen. I varje stuga skulle då vara nyskurat och fint, golvet bestrött med asplöv och lövkvistar instuckna där fäste fanns för dem. Lusse firades på välkänt värmländskt vis, och även julen förflöt ungefär så som överallt i Sverige förr i världen, ingen julgran fanns, men väl hemmastöpta ljus, halm på golvet och julhögar för var och en av husfolket. Under helgen fick ingen gå från en gård utan att få "fängnad", ty då bar han ut julen. Kappåkning från julottan förekom också. Bygdens unga pojkar brukade "gå med ljuse stjärna", och tjugondag Knut firades med knutgub- bar och nävgrötsätande. Påskafton skjötos påsksmällar och spjällen / höllos väl stängda för trollpackorna. Valborgs- mässoafton brunno eldar på alla höjder, däremot voro påskeldar ej så vanliga. Till helgerna kan man också räkna Permäss marknad, säkert motsågs den un- der den "helglösa" delen av året med lika stor glädje som de riktiga helgerna. Varje bonde tog då sin häst och reste till Karl- stad där uppköp gjordes för hela året, enär handlande icke funnos i socknen förrän rätt långt fram i tiden. Till ett medelstort hushåll inköptes följande: 1 tunna sill, 1 d:o salt, 1 mark kaffe o en mark socker, 1 butelj sirap samt nå- got vetemjöl. I samband med marknaden höllos i Karlstad baler och "spektakel" och för de ung- domar, som fingo följa sin far till marknaden var därför "Permäss marknad" en verklig upp- levelse. Inföding.
Julafton
Det var e från Arvika å hade den första julgranen. Före den tiden visste vi inte om någon julgran på denna trakten. Men efter det så blev det gran i var stuga. Det var en gran som stod i en träfot på golvet. Hon var klädd med hemstöpta ljus å klippta papper. Så hängde man bröd på kvistarna. Detta bröd kallades för ”snipper”. Man bakade det av grädde, mjöl, smör och ägg. Jag var sex el. sju år vid denna tid. Dagen före julafton så kokade en en gryta med kött, fläsk och korv. Det skulle en smaka på om julafton. Dagen före julafton så skulle en skura golvet, för det fick en inte göra på själva julafton. Se’n bar en in fullt med halm å strödde på golvet. På julafton så bar en ut den halmen till ”kraka”. Se’n hackade en fint granris å strödde på golvet i stället för halmen. Om julkvällen bredde en en stor duk på bordet. Å så satte en fram ”julbon” mitt på bordet. Man hade gjort en nôlitt stor kaka, som lades först. Så lade en ett bakverk därpå som liknade ett S. Två sådana lades i kors på varandra. Så det blev fyra S kring kakan. Ovan ässen lades små klot, som en tupp mitt på. Detta skulle ligga på bordet över hela julen. Det var ”julbon”. Så var det smör, sandost å ost som skulle vara framme på bordet hela julen. Före jul bakades en stor haverbrödskaka. Den skars i fjärdingar. Man lade en fjärding på bordet för var å en som skulle sitta vid det. Till kvällsmat åt vi lutfisk, potatis och gryngröt å mjölk. ”julbon”, smöret, osten, sandosten, brännvinet å dricken skulle stå kvar på bordet. Det var en sägen att de anhöriga som hade dött, skulle komma å gästa på julnatten. Därför fick det inte vara tomt på julbordet. Om julkvällen så gick en åt ladugården å badade. En hade ett kar med vatten stående där. Då fick kvinnfolken vara med å hjälpa karlarna att tvätta sig i huvudet å på kroppen. En i taget badade å tvättade sig.. Så bytte en om å tog rent på sig. ”Fôggelneka” uppsattes julaftons morgon medan det var mörkt. En ”julrönn” sattes i gödselhögen. Den var utstyrd. Jag mins, när jag var litta, så gjorde vi halmkors som skulle vara som kors å ända som speglar – å satte i rönnen. Det var för att inget ont skulle vederfaras kräken, som en satte rönnen i gödselhögen. Korna fick mjöl å salt å löv som en hade haft under bordet om midsommar. Det fick de både om julkvällen å julmorgonen. Å då las en för varje ko: ”Vår första kväll i jule, vår Herres kväll i kväll, ät väl trivs väl för var dag allt bättre å bättre”. Innan vi skulle sätta oss till att äta på julkvällen, så var det någon som tände ”julbrasan”. Den brann högt i skorstenen. Ljus på bordet å eld i spisen. En julbock ställdes under julbordet å så kastade en till honom några sädeskorn. Bocken gjordes av halm.
Annandag Jul
I min barndom och ungdom var det sed att ungdomen "gick med ljusa stjärnan" annan- dag jul på morgonen. Det var ett säll- skap på några stycken. De bar en stjär- na med ljus i, ljuset stod stilla. Man vevade stjärnan runt. Den var för- färdigad av färgade papper - flera kulörer. En i sällskapet kallades "Juden med pung- en". Han gick omkring och tiggde peng- ar. Fick han inte pengar, så tog han emot annat som man bjöd honom. T.ex. brännvin, sovel, bröd o.d. Dessa skänken skulle vara till / en "juldans" som de unga anordnade i julsången. Man "sjöng för dörr" hette det. Sällskapet stannade utanför ett fönster och sjöng några julvisor me- dan husfolket steg upp och klädde på sig. Sällskapet inbjöds och fägna- des med en smörgås och ett par supar per man. Så fortsatte de till nästa bondstuga där detsamma uppre- pades. Gård efter gård besöktes på detta sätt så långt de kunna med.