Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trollen
Förr i världen fanns troll, vilka bodde i bergen. Trollen ha emellertid blivit ihjälslagna av åskan, så att det numera icke finns några troll kvar. I Ljungbyberg i Ljungby socken, finns en gång in i berget, som ingen människa vågat gå in i. Häri skola en del troll ha haft sin bostad.
Spökeri.
På kyrkogården fanns en grav som det aldrig gick att hålla igen. Hur mycket det fylldes i hålet så sjönk det undan. Om den graven troddes det, att den döde som låg där inte kunde ligga still utan var uppe å "skrömtade" om nätterna. Om den döde gick igen, så hade han något på samvetet, som han ville ha tillkänna. Om den dö- de var ovän med någon, så gick det inte an att vara trygg, utan den döde kunde komma. Om man kom till tals med den döde, så slutade han att gå. Men då skulle en inte vara rädd av sig. Var man rädd gick det inte. De som kunde trolla tog både jord och ben från kyrkogården. Men när något togs därifrån så skul- le något läggas i ställe. Tog man jord, så skulle man ha jord hemifrån å lägga i stället.
Svartkonst
Far hade en häst som hade fått "skôt": Det var en stor "tull" med all möjlig smörja som de hittade i krop- pen. Det gick inte att bota för "skôt". Hästen slaktades, men mor tog denna "skôt-tull", som de hittade, å stack i ett "näverhôl" på stugan. När hon gick å såg ef- ter en tid därpå, så var "skôte" borta ur hålet. Då hade den som skickat "skôte" trollat det tillbaka igen. Jag mins att mor gick å "ankade" på att hon inte lade en kniv på det. Hon var rädd för att "skôte" skulle komma tillbaka å ta ett annat djur. Det var inte fritt än att de skyllde finnarna för att ha sådana konster för sig.
Naturväsen.
På sin tid hade jag tillsyn över kolningen i vissa skogar. Mins från denna tid att kolare blevo väckta om milan manke- rade. Det var inte farligt att en kolare försov sig. Troll och skogsrår kom och sade dem till, då var det något fel med milan. Jag mins särskilt en gammal kolare som var skrockfull. Han kunde inte sätta upp en mila på en plats med mindre än att han legat där någon natt förut. Då lade han ut verk- / tygen på plats där milan skulle stå för att se, om de flyttades under natten eller att det blev buller och ram- mel på platsen. Han var rädd att han skulle sätta milan el- ler kujan på en plats där de underjordiska hade sin bostad. Hände något dylikt, så fick man inte kol under den milan. Eller i bästa fall fick man ett styvt arbete med milan.
Kloka
Anneka i Honkamak kunde trolla. Om de gick till henne så kunde de få se syner. De visade sig på en odlad åkerteg. De såg "lys" där. Hon talade om å tydde syner- na för dem. Hon fick låna kläder av dem som var dit för att se. Hon låg på dem i tre nätter, sedan tydde hon ut för dem vad de hade sett och vad det skulle be- tyda för dem. De såg änglar på den åkertegen. Ibland fick de se satan. En stor hund sprang bland dem. Sto- ra skockar gick dit ibland för att se. Somliga var så rädda. "Bo-Maja" i Kammesmak hade ett knyte som hon aldrig öppnade. Ingen fick se i det. Så skulle en annan käring smyga sig till att se i det. Hon kunde inte släppa knytet från sig utan fick stå å hålla det till Bo-Maja kom tillbaka.
Husdjuren
Det var så noga med att inte kon skulle bli skämd när hon hade kalvat. Då fick ingen främmande person kom- ma in i ladugården på flera dagar. Han kunde ha otur med sig. Mor strödde salt både över kalven och kon och salt hade hon i dricken, som kon skulle ha när hon kal- vat. Det var tre nypor salt. Så sattes en kniv över bå- set för att ingen skulle kunna trolla mjölken till sig, el. för att kon inte skulle mjölka blod. Det brukade vara så att de skulle ha den färgen på korna som de haft tur med. Det var så att man kunde ha otur med viss färg. Mor talade om att det var en del som var "karti" att "skäm- ma" korna och ta mjölken från dem. De band fast ett strumpband i en vägg, ställde en bytta under och mjölkade. Ett sådant kreatur blev fördärvat.
Skott och offer mot farlighet.
De trodde förr mycket att de som var trollkunniga kunde sätta bort sjukdomar. När korna fick trollskott så brukade de bli så sjuka att man måste slakta dem. Det var aldrig något yttre fel på dem, men det kunde hända att man inne i dem hittade liksom en boll med varjehanda saker i. Det skulle vara själva skottet. När en människa fick ryggskott så trodde de också att det var någon som trollade det på en. Farlighet fick de i vatten. För att bota det tog de hår och naglar av den som var sjuk och trillade in i ett nyste och offrade på det stället där de trodde han hade fått det. På ett ställe hade de gjort i ordning ett offernyste, men tog fel och offrade ett vanligt ullgarnsnyste. Först när den sjuke varit frisk en tid upptäcktes misstaget.
Häxor och trollkarlar
När O. hade handel i Nylanne i Växvik - det var väl på 80-talet - hade han en del att göra med T., som då var bokhållare hos Pihlgren i Arvika. O. lade märke till hans anmärkningsvärt smala, vita händer, som nog kom honom väl till pass, när han trollade. Han var mycket begiven på sprit och tacksam för en 25-öring extra - så mycket kostade en toddy på stadshotellet. - Nedanstående antecknat av A.G Hedenskog, Arvika Jag skulle tro, att namnet var Tonelius. Så i Olsson- Arill, Värml - folkminnen s.131. Troligen Tronelius, någon gång Bokhållare på Fredros H/ han hälsade på brukssmederna med en trähand som ingen såg mera än när han hälsade, strax efter hälsningen hadde han den riktiga handen.
skogsväsen.
"Skogsråa" var folk rädda för. Det var många som möt- te henne om kvällen. Bäst det var så dök hon upp för dem, så att de skulle "gå gâle". En gubbe från Algustad kom från Karlstad en kväll. När han kom på Sörmon, så fick han inte hästen dra. "Vâlles dä va", så hade han hört att en skulle få hästen att gå, om en gick fram och tittade under betslet vid panluggen på hästen. Han gjorde det, och då fick han se "e tjock vätte" som satt bakpå vag- nen och slog med benen. Men hon fick brått av och se- dan höll han inte på att kunna hålla hästen. Men bara en hade stål på sig, så trodde trodde hon sig inte på en. Hon kunde trolla på bössan, så att han inte "bet."
Jakt
Det var en trollgubbe som kallades "Kullen på Kullere", (Kullerud intill sockengränsen till Glava men hör till Älgå sn), som skulle lära mig å trolle. "Hur går dä te o skämme bösser för en aen jägare?" sa jag. Då sa han, att jag skulle gå på en körrgård en onsdagskväll o försöka få ett ben där samt ha det förvarat sedan. Å så var det en bön, o då när jag hörde det small, skulle jag "sputte" tre gånger o skynda mig att läsa denna bönen, innan ljudet av skottet blev borta. Bönen var så: "Dä ska smälle / ô aldri fälle. Fuggern före o skôte ätter nolest i hälvete." Hann jag detta, skulle hans bössa aldrig ta mer. De skulle skava av silver och ha i laddningen ibland.
Trollkarlar och häxor.
Det var en gubbe Henriksson från Gustav Adolf socken i Värmland, som berättade om två finnar därifrån. Det var en finne i socknen, som hette Läpsi. Han trollade å var farlig mot både människor och kreatur. En annan finne kom till socknen. En dag kom han till samma gård, där Läpsi bodde. Folk där bad att han skulle hjälpa dem för Läpsi. De skickade bud på Läpsi. Han kom in. De bå- da finnarna pratade vid varandra. När Läpsi gick, satt finnen å såg ut genom fönstret efter honom. Rätt som det var gjörde det till en smäll En rök gick uppåt luften. Se´n var det ingen som såg Läpsi mer.
Häxor och trollkarlar
Det var säkert att finnarna kunde trolla. Jag kommer ihåg en finngumma som kom till ett stäl- le hemma. Hon bad att hon skulle få ull. De hade klippt fåren, så de hade gott om ull. Men de svarade, att de inte hade så mycket ull som de hade hår på huvudet. "Jaså," sa- de finngumman, "då skall ni inte behöva att ha besvär med det heller. Och så gick hon sin väg. Det var några dagar efter, så fick matmor i huset full kammen i hår, när hon kammade sig. Det höll på att falla av hen- ne, så till sist hade hon inte ett hår- strå på huvudet. Aldrig fick hon hår på huvudet mer. Det var mycket som de gamla talade om efter / finnar, men jag har glömt det. Det var så farligt att säga något mot finnar eller förarga dem, för de ställde till ont för en. Många finnar kom, både gummor och gubbar. Det var fattiga från finnsocknarna här i Värmland. När fin- nar hade varit inne hos oss så kastade mamma ut en eldbrand genom dörren, se'n de hade gått. Det var för att de inte skulle komma tillbaka eller ställa till något ont. "Det är väl finnblod i henne eftersom hon kan trolla." Alla som hade finnblod i sig så var de inte säkra utan de kunde trolla. Om en var påpasslig och slog till trollkäringen så att blodet lossnade i näsan eller munnen, så kunde hon inte trolla. De hade trolldo- men med sig från Finland. De där värkulorna som kom i luften var far- liga. Det var finnkäringar i dem. Kom en ut för dem så blev en så sjuk. Det var på ett ställe som kreaturen dog undan / för undan. Då bröt de upp golvet i ladugården. Där låg en död katt. Det var någon illasinnad som hade lagt dit katten för att det skulle bli olycka med kreatu- ren. I min barndom hörde jag käringarna tala på, att det var en käring som var ute och mjöl- kade om somrarna. Hon band ett strumpeband i en gärdsgårdsstör eller i en buske och mjöl- kade.
Svartkonst
Erik på Smacktorp var skyld för, att han hade svart- konstbok. Bokstäverna var skrivna av blod. Den gub- ben skulle kunna trôlla. Han kunde stämma blod å ta reda på en tjuv å det som tjuven hade stulit. I Åsteby fanns en som kunde trolla. Å en käring i Snarberg - Halvers-Aneka i Snarberg. Hos henne var många å fick veta om tjuvar å allt ont. Jag var med mormor till henne en gång. Mormor skulle ha reda på en kalv som sprungit bort. Aneka tog ett fat med vatten å tittade i, så talade hon om vart n' skulle gå efter kalven. Å han fanns där hon sade. Den käringen kunde med mycket. "Lôns-Jan" var i stugorna å botade kreatur. Ingen fick se på när han botade. Det skulle vara hem- ligt. Fick han inte vara ensam, så gick det inte.