Köla, Värmland
En gammal folkvisa
Av visan har blott några strofer kunnat uppteknats
då berätterskan glömt det mästa av den, dock med tan-
ke på att möjligen någon variant, eller att den i mera
fullständigt skick insänts till V.T.A. vore det intresant
att få höra något därom.
v1. Kyrkoherdens dotter Itabiana in
hon står nu i flor, som jungfrun en blomma,
men menlös var flickan så vacker som hon var
en mängd utav friare på natt och på dag
som alla till prestegården komma.
En ung adelsman var ock med bland de friare som
uppvaktade henne. Av honom blev hon förförd, dock
under trohetslöfte, vilket han då hon blev med barn bröt.
/
En annan strof) På silkeslins papper till henne han skrev,
omrandat med jyllene kanter,
och därtill en ring med diamanter.
Kyrkoherden säger)
"Rosetta, låt friarna rida och gå
hav mod att ge korgen åt alla.
Så kommer den tid då Itabiana dottern ej längre kunde dölja sitt tillstånd.
En anna strof) När rengskuren vildt uti åkern den slog,
då viste den flickan jungfrun hon skulle bliva mor,
och döljde ej mera sitt elände.
Med ångestfullt hjerta, och darrande röst, hon allt för sin fader
bekände.
Kyrkoherden) Narraktiga flicka vad hava du gjort!
Gå bort från min åsyn, och hiskligen fort,
att skaffa din förförare till rätta
annan strof Då vevde hon det yviga hår i sin hand,
så grymt var det faderliga välde.
Han slog hennes hud, så vit och så röd,
det blödde, det sved och det svälde
/
Efter detta uppträde mellan far och dotter, synes hon
hava sammanträffat med sin älskare, som då svarade
henne på följande sätt.
"Vist som min like, kunde du vara god,
men min slägt skola skämmas och blygas,
men, en jägare här jag både både vacker och ung,
han vinner ditt hjärta, det kostar min pung,
min husjungfru skall du få bliva."
Jungfrun gick då åt en skogsbacke, där hon fram-
föder sitt barn, vilket hon sedan dödar.
"Hon tog ur det böljande håret en nål,
och stack i den nyföddes hjärta."
Med blödande händer graver hon sedan upp en grav, och
lägger däri ned sitt barn.
"Här vilar, här vilar, min olycklige son,
han vilar, han vilar, från jämmer och hån,
av stegelen få korparna mig hacka.
"I kyrkoherdens trädgård, Itabiana in går ett av de nattliga spöken,
det tasslar, det prasslar, det spjernas emot, likt duvan som gripes
utav höken.
