Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
mara.
"Mara" var ett elakt fruntimmer. Det fanns fruntim- mer som var "mare". Om de hade mycket och rakt hår under armarna och stora ögonbryn, så var de sådana att de kunde skicka "mara" på folk som sov. Om de ville plåga någon så satte de maran på den personen.
Mara.
Det var en käring som gick under namnet pinn- Stina här på bruket. Hon var som litet fnåskig. Det skulle hon ha blivit en gång när mara red hen- ne. Hon hade haft en fästman, som hon inte ville ha, utan gav honom slut. En natt så tyckte hon att det var han som kom som en mara å red henne över bröstet så att hon höll på å mista andan. Hon påstod att det var han.
Mara
Mor fick "mara" när hon låg på rygg. Men ba- ra vi ropade namnet på henne, så var hon bra. Hon skrek och jämrade sig, som det skulle ha varit något farligt åt henne. Själv trodde hon, att det var något farligt som kom in om kvällarna. Hon ville inte att en skulle tala om mara. Så brukade hon ha en hästsko hos sig i sängen, för att hon skulle vara bevarad.
Mara
Dä va folk som var mara. D ä va på ett ställe som mara re hästen. Då tog bon å band en leje över ryggen på hästen. Om möran när han kom te stal, så hang grannen hans på lejen å va dö.
Mara.
Ett fruntimmer kunde vara mara. Det var nästan aldrig andra som kunde skicka mara på folk. Den kvinna som sak- nade hår under armarna och under magen kunde skicka maran på den hon ville. Hon kunde plåga karlfolk om hon ville. Han klämde dem under sömnen. Om någon pojke hade varit hos henne, men inte velat som hon, fick (han) känna på henne. Hon kunde ri honom om nätterna, så att han blev svett.
Maran
'Mara' kom osynlig å lade sig på den hon ville åt. Hon kunde komma genom vilken springa som helst. Det gick ett tal att det skulle vara människor som 'gick mara'. Far berätta- de att det var en gubbe som hade hängt en lie över häs- ten, som han skulle ta maran på. När han kom till stal- let på morgonen, så hang drängen på lien. Människor å djur blev sådana av maran. Om ett träd inte ville väx- a, utan krympte ihop å blev risigt så hade det 'ma- ra'. När maran red så blev människan eller djuret så svett så det blev 'lödder'. Matt blev en också. 'Markoster' å stål skulle vara bra mot maran.
Maran
Det påstods, att det fanns människor, som hade sådan sjuk- dom, att de förvandlades till mara om nätterna och gick och plågade andra människor. De gick även och satte sig på hästar om natten. När maran hade ridit en häst om natten, så var han "dy svett", när man kom åt stallet på morgonen. Han blev skälvande. Det påstods att fruntimmer kunde bli mara.
Mara
Mormor fick "mara" när hon låg på rygg. Det var en hårig människa. Hon skulle vara som en apa. Hon hade långa armar å händer. Hon tog dem om bröstet på mormor å sög sig fast. Mormor satte skorna sina vid dörren om kväl- len med tårna mot dörren, för då skulle det inte vara så farligt att mara kom i säng- en.
mara.
"Dä va fôlk som va mara. Dä va på ett ställe som mara re hästen. Då tog bon å band en leje över ryggen på hästen. Om môran när han kom te stâl, så hang grannen hans på lejen å va dö." Så hörde jag de talade om.
Mara.
Om en var rädd för att mara skulle komma å ri en, så skulle en ta yxan och lägga under sängen om natten. Mara var hårig. Det var som att få tag i ett kattskinn. Det var något som en var rädd för. Inte alla ville tala om att maran hade ridit dem. Det var som genant. I stall och ladugård hängde man upp sådana där marbon, som växte på björkkvistarna. De var runda tött med kvistar.
mara
"Mara" kom från skogen sade mor. En skulle vara rädd för att komma intill sådana där träd eller buskar som var vridna och konstiga. Kom en intill ett så- dant, så kunde en få henne med sig. Om en ha- de fått henne in till sig, så skulle en ta en "mar- kvist" å hänga upp i taket, för då kunde hon inte komma längre än till den, då fastnade hon. När en "hade mara på sä", så orkade en inte nå- got, men om en orkade röra ett finger, så försvann hon.
Mara
På Tveta gård hade de många hästar, men det var två av dem, som aldrig var annat än svetta på morgonen. De blev skra- na å fäll av. " Mara re´ ut dôm". Men då tog "stallkârn" å gick efter "marbus- kar" å hängde upp över dörren i stallet, å sen var det inte farligt att de blev svetta. Mara var ett "andeväsen" som var ute för att göra ont för folk.
Mara
Jag har aldrig haft ont av "mara". Men det var en plåga för en del. Di höll sig illa för att "mara re dôm". Hon hängde sig på bröstet å då tog hon "an" /andan/ från den hon låg på. "Det var någon från di dö", så det var farligt. Hästen hade ont av henne. Han blev svett. Så blev manen ihoptvinnad. Di tog psalmboksblad å la i stallet för att inte hon skulle ha makt med hästen.