Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Anders Carlsson
Kyrkklockorna. Ett dödsfall. Kalven i graven. Kyrkogården. Personhistoria. En orättvis skollärare. Den gamla skolan. Griffeltavlor. Läsa för prästen. Vintern 1888. Tinget. Eldsvåda. Eldsvådor. Billebjer. Dalby hage. Troll. Troll. Dalby hage. Personhistoria. Halmtak. Grisar inne i stugan. Personhistoria. Halmtak. Fastigheten. Träskor. Träskor. Förr och nu. Årsmånen. Skörd. Liar. Förr och nu. Liedon. Som dräng. Köra in säd. Sädesuppsättning. Bot mot hudåkomma. Sädesuppsättning. Personhistoria. Hudsjukdomar. Bot mot vårtor. Ormbett. Ormar.
Bergväsen
”Bergdusa” mjölkade korna, när de kom uppåt bergen. På Näshöjden skulle hon finnas. ”Bergdusra” bodde i stora berg. De hade gjort stora gångar in i berget. De kunde trolla. Någon som hade sett en sådan sa’ att hon skulle vara förskräckligt stor å stygg. Brösten var som stora påsar. Det ringde in i berget, så hon hade både får å nökreatur. En gång ringde de kring ett berg å skulle skjuta henne, men då var hon borta. Det var en sådan rädsla att gå förbi stora berg. Barnen trodde sig inte att gå förbi. Benämning på nämnda väsen: ”bergduse.”
Skogsväsen
För länge sedan skulle det vara en kolare som låg å kolade på Näshöjden. Där fick de aldrig vara riktigt i fred för "skogråa". "Valles dä va" så hade han "skogråa" liggande bred- vid sig en natt. Hon var så vacker, så han hade aldrig sett vackrare kvinnfolk. Efter den natten så kunde han inte bli av med henne. Hon kom till honom om nätterna var han hade milan. Han fick barn med henne. Ingen kväll fick han vara hemma. Hon drog honom till sig. Men så kom det en finnkäring. Av henne fick han hjälp. Hon trollade så att vargarna åt upp barnen. "Skog- råa" kom han ifrån, när de hade skjutit tre gånger mel- lan henne å honom. Men han var inte som han skulle vara efter den dagen. Han skulle vara som "mostôln."
Bergväsen
31. Man talade om "bergtroll", "berggôbber" och "kä- ringer i bergen". Det fanns sådana överallt i bergen. Jag mins väl att farmor kunde härma efter dem, när de var ute och lockade på kröttra om kvällarna, men vad de sade, har jag glömt. 32. De bodde långt inne i berget och hade det så fint som i det finaste slott. De tog sig in i berget genom en gång. Det var farligt att komma intill en sådan gång, för "bergfôlke" kunde komma å ta en. 33. Intet att anteckna. 34. "Berghunden" hörde till trollen. Han var ute och skällde om nätterna. 35. Intet att anteckna.
Hantverkare
Benämningen på den som avlivade och flådde hästar: "flôt- ter "hästflôtter". Honom avskydde alla. Det var en per- son som de helt simpelt ställde utanför samhället. Det var "skamligt" att avliva eller flå en häst. Det var det ännu i min barndom. "Flôttern" skar ihjäl hästen med en kniv. Han band honom vid ett stort träd å stötte kniven i brös- tet på´n. Så fick han stå å blöda ihjäl. Sådana som vandrade omkr. å kastrerade hästar kallades för "fânter". De var lika föraktade som "flôttern". Folk var rent rädda för sådana, för det var inte utan än de kunde trolla också.
Bortbytingen
Benämning på ett barn som man trodde sig blivit tillbytt / bortbyting, byting, fante/. Byting betyder en som en fått istället för det rik- tiga barnet. Det sades om barn som voro små och spensliga. ”Dä ä en liten byting”. Men det användes även när en skulle käla med barn. Ex: ”Om din lelle byting”, ”en vac- ker liten byting.” Om barnen lämnades ensamma och dörren var öppen när di var späda, så kunde en få bytes- barn. Tattare troddes om det och annat löst folk som for vägarna omkring. Så var det troll som kom och tog barn.
Varsel om död m.m.
På Ulvheden i N. Ny spökade det så väldigt. Det hörde jag många gamla berätta om. Några hade sett en herr- gård mitt på heden. Många hade fått taga krokvägar för att kunna ta sig hem. De blev stängda av likfärder och annat elände. Hästarna stannade och gick baklänges. Det gick inte att få fram dem. Då var det att göra kors- tecken för att kunna värja sig. Trollen kom i hela familjegrupper. De hade kreatur och hundar med sig. Jag kände en gammal gubbe som påstod att han sett själve den lede sitta i en tall, och han tyckte att den lede skrek: "Åt helvetet skall du".
Mjölk, mjölkning och skydd mot förgörning därvid
Om en tog mjölkflaskan och gick bort och ville ha mjölk på något ställe så stod det aldrig till att få det förrän de hade lagt några saltkorn i botten på flaskan. Det skulle väl också vara ett skydd mot trolldom kan jag tro för de var rädda att en främmande kunde trolla. När en ko hade kalvat så lade de stål i mjölken från henne första gången. Och när de bar in den mjölken så hade de spannen väl övertäckt för att inte någon främmande skulle få se den. Annars täckte de aldrig över mjölken. De brukade alltid ha tjärkors inne i ladugårdarna också i synnerhet på insidan utav dörrarna.
Skrock
På midsommarnatten skulle man gå och draga ett lakan efter sig i sju gärden. Ur detta lakan skulle daggen urvridas i en bytta. Daggen skulle sedan blandas med salt, gröpe och aska. Denna blandning skulle man ge korna, vilka då skulle bliva fetare och bättre till att mjölka än grannarnas. Var det otur med fåren för någon, så hade någon trollat på dessa. Som bot mot trolldomen skulle man en natt vid tolv- tiden gå in i den misstänktas fårhus och med en sax, som förut varit glödgad över en ljuslåga, klippa hans får på sidan om huvudet. Denna ullen skulle man stoppa i ett i fårhusväggen borrat hål, vilket skulle tilltäppas med en plugg.
bergväsen.
I Digerberg bodde en gubbe som mötte "bergtrol- len." När han fick se dem, det var både manliga å kvinnliga, så kastade han kniven, men då blev de borta. Det var en sägen att den gubben skulle ta allt vad "bergtrollen" hade. Bara han hade fått kniven över dem, så fick han makt med dem, å då stod han sig in i berget där de bodde. Han fick stor ri- kedom efter den dagen. Man visste bestämt var de höll till, för man hade hört deras hundar skälla om kvällarna och nätterna. I det berget där de bod- de gav det inte eko. Det var "domt." - Det värsta var för gubben att få makt med hunden. Han kom emot honom. Men då hade gubben två knivar som han slängde i kors över hunden, så var han borta. Se'n korsade han på allt som han tog. Ef- ter / den dagen fanns inga troll i den trakten. - Man talade om "bergfolk" el. "bergtroll." De bodde i ber- gen å hade stora skatter. Kreatur hade de också. Det var rätt som oftast som en fick höra deras bjälla. När en fick höra "berghunden" skälla om kväl- len så var trollen ute å betade sina djura. De be- tade på samma marker som en annan betade dju- ren. - Det var en kärring som kom i möte med "bergfolk." De hade en hel rad med kreatur. När den sista kon kom, så kastade kärringen kniven över den. Kon stannade och så fick kärringen den kon. Den mjölkade lika mycket ensam som alla de andra tillhopa.
Bergväsen
Det var i mors föräldrars tid som Bengtkäringen hör- de trollen. Hon fick höra en sådan bjälla som "trôlla" ha- de på sina kreatur. En gång så hade en trollko kom- mit i lag med Bengtkäringens kreatur. Då slängde hon en kniv över kon. Det var stål i den kniven. Bengtkä- ringen satte sig till att mjölka den kon. Medan hon mjöl- kade så kom trollet. "Varför mjölkar du min ko och fördärvar henne", sade trollet, "du skulle ha tagit en vass-så å mjölkat i, nu har du för litet kärl, så nu får jag aldrig mjölka ur kon mer." När "kôllan" blev full så slutade kon att mjölka. Å käringen fick ingen mer mjölk, å inte trollet heller. Innan detta skedde, så var Bengtkäringen och trollet så sams att de lånade allt möjligt av var- andra. De brukade låna kärnkäppen av varandra. / Men efter den dagen blev de ovänner och träffades aldrig mer. / Trollens bjälla spelte så fint. Jag trodde att det var säterkullorna. Jag hörde att hundarna skällde å kullan lockade en fin drill. Hon lockade namnet på vartenda kreatur. Och det var en med de finas- te drillar jag hört. Detta var vid 11-tiden på kväl- len. "Tjât" hörde jag någon som sade alldeles intill mig. Men jag såg inte till liv. Bjällan drog längre och längre bort. Till slut blev det alldeles tyst. Somliga sade att detta var bergtroll andra att det var tomtar.
Kloka
Ett fruntimmer i v. Lysvik kunde binda tjuv. Hon tjä- nade i Solberg. Det var när Jan i Solberg. Där hade de slak- tat å hade mycket sovel i matboden. Men sovlet kom bort ur boden. Matmoran trodde pigan om det. Ma- ja, pigan, blev ond och sade: "men den som har tagit det skall få bära det tillbaka. Ni får inte säga nå- got till dem, när de kommer å tackar för lånet". Tju- varna kom så att svetten stod om dem. En granne hade hö i Tàberg. Höet kom bort. Maja blev efter- skickad. Hon lovade att tjuven skulle komma tillba- ka med höet. En morgon, när husbonden kom till ladan, så satt det en karl där med en stor hö- börda på ryggen. Han satt fast å kunde inte få bördan av sig förrän han blev tillsagd att han kun- de gå. Hon kallades för Bräckemaja denna pigan. / När hon trollade tjuvarna tillbaka, så hade hon ett såll och en ullsax. Hon gjorde inte något annat än "môttra" över sållet å vände saxen fram och tillbaka. Jag vet inte, men de skyllde den pigan för att hon ha- de stulit med sig av nattvarden. Det var det hon ha- de att trolla med. Om en ville att tjuven skulle straf- fas, så tog hon fram en vattenskål, så bad hon att en skulle titta i skålen. Så frågade hon, om en ville att hon skulle sticka ut ögonen på tjuven. Om en ville stämma möte med en orm så var det bara att svärja å åkalla den ondes namn å be ormen komma. Stål användes som skyddsmedel.
Vilsegång, förflyttning, bergtagning, bortbytning
1. "Skogråa" tog en vilse. Om en råka att kom- ma på sådana ställen där hon höll till, så för- villa hon en, så att en inte kände igen sig eller visste var en var. Di sa, att hon "förvände öga" på en. "Trolla" kunde också få en vilse. Man bruka tala om detta för oss när vi var små, att vi skulle akta oss för skogen, för om vi kom ivä- gen för "trôlla", så kunde vi inte hitta hem se- dan. Om en kom vilse, så skulle en sätta sig och vränga det en hade på sig och läsa "Fa- der vår" baklänges. Stål och varske (?) skulle skyd- da en. Om en kasta yx eller kniv, så skulle en vara skyddad. 2. - 3. Minns, när jag var pojk så var det en kalv / som sprang bort hemma. Den kalven leta di efter länge. Far var efter en klok gubbe från Norge, att han skulle ta reda på kalven. Men han kunde det inte, för han hade varit borta mer än tre dagar, och då kunde han inte ta den tillbaka, för han vart "bergtagen". Uttryck för att människa eller djur blivit bortfört av ett naturväsen /blivit bergtagen/. Om en skrek korna i namn i skogen, så kun- de onda väsen få makt med dem och hålla dem kvar. 4. När en band in djuret i båset, så skulle en bin- da det åt sig, så höll en det kvar. 5. Allt ont kunde komma åt ungarna och göra dem illa. "Bergduser å trôll" var farligast. Di bytte till sig barn. Den di lade i stället kallades för "byting". Det skulle vara ringar, nålar och stål i vaggan om di skulle bli bet. Så läste di böner över bar- net, för att det skulle vara skyddat för troll.