Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
På midsommar skulle man ut o plocka "midsommarskost" av alla sorters blommor. Den gömde man sen, o om någon ko blev sjuk, fick kolik, så skulle man röka med den kosten, tända på o ha över ryggen på kon. Och om någon hade utslag, så skulle de ut o rulla dem i daggen på midsommar. Jag vet, att de gjort så här för inte så länge sen med en liten tös. Och hon blev ju bättre.
Skogs-röfvare
Under många år uppehöll sig fordom skogsröfvare på Branden, en skog mellan Garda och Etelhem, hvarest de bodde vinter och sommar i en jordkula, byggd af stora trädstammar, som voro öfverhöljda af grenar, torf m. m. Det var der ett helt band af många djerfva karlar, som jemt stulo boskap i marken, lefde af tjufveri och oroade hela bygden under sju år. Också hade de tagit en piga till sig, som der födt flera barn, hvilka dödades efter hand. Hon gick mellanåt till gårdarna deromkring, tiggde samt bytte sig till mat och annat. Slutligen, sedan röfvarne visat sig allt djerfvare med tjufveri och allehanda öfvervåld, rotade sig bönderna samman till anfall mot dem i deras kula, hvarest de sist instängde dem samt redde sig att bränna hela följet inne. Likväl ville de skona qvinnan och ropade att hon skulle få gå ut; men hon svarade, att, då hon så länge och mycket syndat mot dem, så ville hon också der dö med dem. Så skedde ock; ty de uppretade bönderna, som gjort »spitsgård» kring röfvarekulan, brännde inne alla dess invånare. C. B. Östman. Pigan uppgaf sjelf deras kula och visade bönderna dit derigenom att hon strödde ärter efter sig när hon gick hem. C. B. Ö. På Låista-haid och i skogen vid Qvie-slott i Låista uppehöll sig fordom ett stort röfvarband med sina qvinnor. Länge försvunno »nötkräken» i egnden af Stånga och Låista, ja så att i sistnämnda socken blott fanns en enda qvar, utan att man visste hvart. Men omsider gjorde folket allmän skallgång, då man ändtligen hittade röfvare-kulan och hela »klöfvet» blef taget till fånga. Soph. Svensson.
Finnarne slå vad och mana flickor
Ett finn-fartyg låg i Ronehamn och folket var i land. Trenne matroser pratade då med tre muntra pigor, som dock visade sig rätt spotska vid sjömännens kärleks-förhoppningar. Men då slogo finnarne vad mot sina silkesdukar, att de alla tre nästa natt skulle komma om bord till dem, om de så ville eller icke. »Nej, det var då omöjligt!» utropade flickorna, och så höllo de genast penningar mot matrosernas dukar. Emellertid blefvo pigorna snart häpna för sitt vad, ty de betänkte, att de dock hade att göra med trollska finnar; och derföre så beklagade de sig härom för sin mat-moder. Hon ogillade deras oförsigtighet, men ville då i alla fall bjuda till att hjelpa dem, ty hon »kunde så mycket». Derför, sedan hon på en stund lånat deras särkar, gaf hon dessa åter och derjemte hvar sig ett förkläde och sade till dem: »Gån nu och lägg' Er med 'skört' (kjortel) och särk, ty gå det måsten I nu, men kasten då edra förkläden på första kräk, I möten!» Nå, de somnade då snart; men finnarna »manade» om bord och tösarna de måste gå; men då de först mötte en so, som var mycket »galte-gali» (löpsk), kastade de sina förkläden på henne: och dermed så sprang suggan genast om bord. Och som prompt någon skulle gå dit vid maningen, så kunde pigorna nu få gå hem igen. Men emellertid hade suggan kommit så älskogsvild och skum-tuggande ombord, att hon höll på att alldeles förderfva Finnarne. Dagen derpå kommo desse i land och voro så arga och galna på tösarna och för det fula spratt, de spelat dem; men i alla fall så måste de hålla hvad de lofvat, och ovägerligen lemna sina granna silkesdukar till sina klippska medtäflerskor. Men matmodren hon sade sina pigor, att de ej skulle göra om det äfventyret, ty hon ville ej hjelpa dem en gång till (VI: 117). C. B. Östman. Att mana peikur lyckas ej med vanligt trolleri, om tösen innan hon lagt sig, vändt särken eller natt-mössan afvig på sig. S. Svenson, f. 1845, Anga. Koncept till III: 588 i R 625: 5, s. 117 (1866). Ett finnfartyg låg i Ronehamn. Folket var i land, slog vad mot deras silkesdukar, att 3 pigor der (s. höllo peningar mot i vadet), skulle koma t. dem om natten, om de ville ell. inte. Men snart blefvo de rädda f. sitt vad o. beklagade sig f. matmodren. — Hon »kunde så mkt», att hon lånade deras särkar på en stund, gaf dem åter, bad dem lägga sig m. »skört o. särk» — ty gå måste — s:t lemnade dem hvar sitt förkläde, dem de skulle kasta på det första kräk, de mötte. Nå, de somnade; men finnarna manade om bord o. tösarna måste gå, då de kastade sina förkläde på en so, s. var mkt galte-gali. Och derm. sprang soen om bord. Och s. ngn prompt skulle gå dit, kunde då pigorna gå hem igen. Men son kom så galen ombord till finnarne, att hon höll på förstöra dem. Dagen derpå F:na upp i land, arga, m måste ut med sina granna dukar! — Men frun sade sina pigor, att de ej skulle få ge sig ut m. finnar vidare, ty hon ville ej hjelpa dem en gång till.
Alandr i Burs och Trollet i skrinet
Bonden vid Alands i Burs hade på vinterdag varit i sta'n och hvilade med hästarne då han for hem halfvägs vid Körkjaues i Vänge. Han tog fram mat-skrinet, öppnade det och tog sig en bit. Sedan detta var gjordt, reste han vidare. Men snart blef slädan så tung och hästarne allt mer trötta, så att han måste gå i jemte. När han ändtligen hunnit så nära hemmet som till sitt eget »änge», var slädan tung som sten och hästarne alldeles upptröttnade; hvarföre han spände från, gick med kräken till gårds och lät slädan och allt stå der öfver natten. När han dagen derpå gick dit och öppnade skrinet, sprang en svart hund (trollet) ur det (VI: 114). C. B. Östman. När en bonde for från Hangrebyn upp till socknen, då för honom syntes mång underlig ting: först syntes i vägen en lång eld, men som ej skadade, vidare syntes hela tunen hänga full af stora blanka ormar, och slutligen såg han tydligt ett litet nyfödt barn liggande naket på en liten kulle i skogen. Bonden spotttade deråt: tvi! Allt var företeelser af trull. Mats L-n Hangre i Gothem, f. 1798 (XII: 20). Koncept till III: 581 i R 625: 5, s. 114 (1866). Alandr i Burs hvilade halfvägs vid Körkjaues i Vänge, togo upp åk-skrinet, tog fram mat-pusen då ett rå kröp i skrinet. På vägen blef slädan tung, häst:ne tröttnade o. fålken måste jemte. När de ändti. korro hem åt, i sitt eget änge, spände de från, läto släden stå der o. ledde kräken t. gårds. Den andra dagen gingo de dit, öppnade de skrinet, då en svart hund sprang der ur (trollet). Koncept till III: 581 i R 625: 11, s. 20 (1873). Lång eld syntes i vägen, s. ej skadade; hela tunen full af stora blanka ormar; ett litet nyfödt barn ligg:de naket på en liten kulle i skogen b:n spottade: tvi! = allt företeelser af trull.
Den Håles sju frågor
En Bonde ingick mot stora fördelar förbund med »den Håle»; men denna skulle ta Bonden för evigt om han ej kunde svara på sju frågor när den Håle komme att ta' honom. — Nå så kom då den Håle till Bonden och frågade honom först: »Hvad är ett?» »Ett hjul på en skottkärra», svarade Bonden straxt. »Hvad är två, då?» »Två hjul på en vagnskärra», blef svaret. »Men hvad är tre, månntro?» »Tre ben på en gryta», sad' Bonden. »Hvad är fyra?» »Fyra hjul på en vagn.» »Hvad är väl fem, menar Du?» »Fem fingrar på en hand.» »Hvad är sex då?» »Sex dagar i veckor alla.» »Än sju, då?» frågade »den Håle». »Sju böner i Fader-Vår, vet jag», svarade Bonden; men dermed blef »den Håle» så arg, att han genast for af och lemnade Bonden i frid (VI: 132). C. B. Östman. Bonden, som försvurit sig vardt ängslig, men så kom en knalle, som tröstade honom och lofvade att svara i hans ställe. — — Hvad är ett? sad' fan till knallen. En sol på himlen. (Mellan hvart svar sad' knallen: hu, jag fryser!) 2? Två ögon i en skalle; 3? Tre fötter under en gryta; 4? Fyra hjul under en vagn; 5? Fem fingrar på en hand; 6? Sex dagar i veckan; och 7? Sju stjernor på himlen och — alla de andra, dem hvarken du eller jag kan räkna! — Och dermed vardt Bonden frälst. Jac. Löfbom, Hablingbo. [Koncept i R 625: 5, s. 132:] Den Håle skulle ta' en bonde om han ej kunde svara på 7 frågor: H:d är ett? = Ett hjul på en skott-kärra; 2? Två hjul på en annan kärra. 3? Tre ben på en gryta; 4? Fyra hjul på en vagn; 5? Fem fingrar på en hand; 6? Sex dagar i veckor alla; 7? Sju böner i Fader Vår. — Då blef d. Håle rasande, for af o. lemnade B:n i frid.
Hobergs-gubben får sig vantar
En Bonde i Sundre ville så gerna engång se sin gamle granne Hobergs-Gubben, som bodde der vid i berget. — En dag gaf han sig ändtligen af, och kom sig så snart in i Berget, der han viste att HobergsGubben bodde. Långt inne i berget fick han se en dörr stå på glänt; och då Bonden dristigt steg in, fick han se en stor, »haplig» Gubbe sitta der inne som frågade honom barskt: »Hvad vill Du?» Bonden svarade: »Jag har kommit hit för att se Hobergs-Gubben». — »Det är just jag det», svarade Gubben, »och du må vara välkommen!» »Men nu har jag ej mycket tid med dig», tillade han, »ty jag skall bort och helsa på en god vän, som bor på St. Carls-ö; men vill du, så kan du få följa med mig». Bonden bejakade detta; och på ett underligt sätt voro de begge på en handvändning komne till Stora Carls-ö, der de gästade godt hos Hobergs-Gubbens vän, en Bergs-Gubbe, som bodde der i sin bergssal. Snart efter besöket, tyckte Bonden, voro de begge åter tillbaka igen till Hoberget. Under tiden vardt Bondens hustru mycket sorgsen och änslig öfver sin man, ty han hade nu varit borta en lång tid, och hon kunde väl tänka att han gifvit sig af till Hobergs-Gubben, och fruktade att det gått illa med honom. En dag tog hon sin »stick-söm» i handen och gick bort till Hoberget att leta efter sin man (»kal»): hon gick och letade länge och väl, och det var kallt och ruskigt om dagen. Bäst hon gick, så fick hon se en stor Gubbe sittande på »burgen» jämmerligen frusen och huttrande af köld, och fast »broende» sina hiskeliga blåa näfvar, ty han hade inga vantar. Bondhustrun hade ondt af den Gamle der han satt, och gick fram och gaf honom de vantar, hon stack på och som just nu voro färdiga. Gubben tog dem på sig, tackade mycket för gåfvan, och tillsade henne till vedergällning få göra sig 3 önskningar. Bondhustrun önskade sig då för det första, att hon skulle få sin man åter, frisk och helbrägda. Genast slog Gubben med sin staf i Berget, och straxt stod Bonden, hennes man, vid hennes sida. Hon blef mycket glad och förstod nu att den Gamle var Hobergs-Gubben sj elf, som hon gifvit vantarna, och önskade sig för det andra, att hennes man måtte få god lycka på sjön med fiskeriet. — »Det skall I få», sade Hobergs-Gubben; »men du skall alldrig ro för långt ut från landet», tillade han till Bonden, »ej längre än till 'Haukare' (ett grund utanför Bunnäs), och när du hör en tupp gala eller en hund skälla i land skall du genast skynda åt landet». För det tredje önskade Bondhustrun sig lycka med deras åkerbruk. Detta bejakade ock Hobergs-Gubben; och dermed vardt han försvunnen. — Bonden och hans Hustru gingo nu hem, och hade sedan i all deras tid lycka med strand och åker, och blefvo mycket rika och lyckliga. Daniel Jacobs., Hallsarfve, Lau, gen. J. P. Kellgren och J. Lundgren, Wamlingbo.
Stenkors vid Grens i Mästerby
Wid Grens i Mästerby slog Kung Waldemar år 1361 Gutarna, eller kanske rättare vid Fjäle myr: der vid skall hafva händt att Böndernas anförare, från Grens, blef skjuten af midt uppå, der han satt och red på sin häst, så att den öfra delen af karlen föll till marken, men den nedre delen af kroppen blef i grenen sittande på hästen; och deraf skall gården Grens fått sitt namn. A. Th. Snöbom & J. Bolander, från Mästerby. [-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --] Stenkors (vid Grains i Maisterböi) 5 aln. 4 T. högt öfver grundstenarnas öfverkant, stammen i aln 1 1/2 Tum bred, 6 1/2 Tum tjockt; lutande åt S.W. — Vid slaget på Fjäle-myr, blef en karl (en Dansk stor Herre eller Kungens son) afskjuten vid midjan, så att grenen eller begge benen häng[d]e fast i sadeln (deraf gårds-namnet »Grains»), då hästen sprang in på gården, ruskade på sig, då mennisko-halfvan föll af honom, hvarpå hästen sprang kring törstig, skrapade marken med hofven, der en källa sprang opp. — Häst och karl ligga begrafna under korset. Grains-Mor berättade detta 21/5 52. — S ... På korsets W. sida står öfverst å ringen ett halft »a» 6 Tum högt trol. början till ordet »anno»; och åt höger derjemte »do» =2 T. högt trol. början till »dominus». Å nedre delen af ringen står »nou» (7 Tum bredt).
Kung Waldemars skatt vid Carls-Öar
Efter spådomen sjönk kung Waldemars dyraste skepp med Sanct Nicolai karbunkel-stenar och all den öfriga i Wisby utplundrade skatten just mellan Stora- och lilla-Carlsö. — Man säger, att man ännu vid klart väder och stilla sjö kan se huru karbunkelstenarna glimma mot solen; och att sj elfva fartyget, som ligger närmast lilla Carlsö då man ser Sanda kyrka en spak-längd babord och Klinte kyrka just i kanten styrbord om ön, synes äfven stundom klarligen under vattnet. Men en stor svart hund synes jemt sitta der på storluckan och vakta på godset till Domedag. — (Samma Trollqvinna bevakar ännu — såsom en stor svart Hund — Waldemars skatt vid Carls-Öar hvilken sjönk derföre att Waldemar ej gaf henne hälften af Gotlands-rofvet som han lofvat henne. — A. Th. Snöbom.) Ännu se strandboar det om nätterna brinna såsom en stor låga ur hafvet, just öfver skatten. A. Th. Snöbom. [I marg. är tillskrivet]: På skeppet och Kung Waldemars skatt sitter en svart hund. — Några fiskare sågo engång deröfver fullt med »gailar» på vattnet: en af dem tog en »gail (fisk-gäl) och lade den på år-tullen, som af torrhet gnislade (»gnikäde»); då blef den straxt förvandlad till en silfversked. Men snart försvunno alla »gailar»; och vattnet vardt åter rent: det gjorde rået, som vakar öfver skatten. N. Didriksson Vännes i Sundre, 74 år gammal (1850).
Den ljustrade Bysen
Vid Gothem-ån, nära Asa-bro vester om landsvägen ligga några vatten-qvarnar. — I en af dessa hvilade en natt några drängar, som fiskat der om dagen, och nu uppgjort en dugtig brasa samt kastat sig kull att hvila. Men bäst det var, inträdde en liten grå skogs-»byse», som ställde sig för brasan och värmde sig. Drängarna lågo en stund tysta och sågo på »bysen»; men slutligen dref en af dem ljustran i »bysen», hvilken han drabbade i midjan. — Med ett rysligt klagoskrik for då bysen ut af qvarnen till skogs; och de hörde länge hans jemmerlåt samt derjemte en annan stämma långt borta i skogen som ropade till honom: »Hva' valder? Hva valder?» (hvad våller), då den sårade Bysen klagande ropade till svar: »Ljaustru i Balder, ljaustru i Balder!» Maja Låtta Strömlund (genom A. Th. Snöbohm). Drängarne lågo och hvilade efter fisket i Gothem å vid elden. Då sade Bysen, som stod och värmde sig, till en af dem, som de andre på tok kallade Presten: »Basa ball, Prestfar!» Men denne blef deraf ond, och rännde ljustran i Bysen, som då for af och ropade: »Ljaustru ei Baldar, ljaustru ei Baldar!» L. Nordin, f. 1817.
Karbunkel-Stenarna i S:ct Nicolai kyrka
Om dessa karbunkel-stenar, som till 1361 från S:ct Nicolai vestra gafvel skinade om natten så klara som solen, och för hvilka 24 väktare hvarje natt vakade, och för hvilkas skull ingen vid lifvets förlust fick gå öfver kyrkogården efter solens nedgång —, har man följande sägen: Ett förunderligt djur brukade om nätterna uppstiga ur hafvet på landet, och der leka med ett stort lysande ting, hvilket det råkade engång slå sönder uti 2:ne delar. — En djerf och tilltagsen man passade på en natt under leken att kasta ett lakan öfver de lysande föremålen; och djuret, som ej kunde hitta rätt på dem, måste lemna dem och återvända till hafvet dem förutan. — Dessa af djuret qvarlemnade leksaker voro de Karbunkel-Stenar, hvilka sedan uppsattes till sjöfarandes rättelse på S:ct Nicolai kyrkas vestra gafvel i de ännu synliga sten-rosetterna. — De voro de största af detta slags ädelstenar, som funnos i verlden; förut hade man blott sett dylika så stora som slantar, hvaremot dessa voro såsom mennisko-hufvuden i storlek. A. Th. Snöbohm. Skedde på stranden vid Sundre. Karbunkelstenarna voro förut en enda rund kula, som under drakens lek gick sönder i tvenne hälfter. Bonden, som tog dem med lakanet, skänkte dem till ett sjömärke åt Sundre kyrka, der de infattades i muren — — sedan kommo de till Wisby och S:ct Nicolai kyrka. J. P. Kellgren. S:ct Nicolai karbunkel-stenar äro komna från Arabien, derifrån man mycket handlade den tiden »Gotland var fritt». Nils Didriksson Vännes i Sundre, 74 år gl. (1850). »Kallmunks-stenarne» ligga mellan Carls-öar, S.V. om Lilla Carls-ö på 12 famnars djup, eller så att Sanda kyrka synes en spaklängd Nord om och Klinte kyrka Söder om Lilla Carlsö. Ett svart hund sitter på däcket. En trullkärring rådde att två tveling-kalfvar skulle uppfödas till oxar med bara mjölk vid Jakes i Eista — —, men föllo på knä vid att draga opp skatt; ty de hade fått »vattenblande» — — eljest hade de fått opp den. J. Eklund, f. 1814. [I marg.]: Vid Hoburgen skall hafva funnits en stor sten, som kastat från sig ett öfver måttan härligt sken (NB. sjelffrätsten). Han smälte af Solen. J. Wallin, Anal. Gothl. I. s. 551. Ett skepp från en plundrad stad i Pomern strandade i Sundre med karbunkelstenarne, som insattes i Sundre kyrkas södra yttermur; och kommo sedan till Visby. L. Fegræus. (Se: Strelow: p. 172.) — Linnes Gothl. Res., p. 163.
Konung Waldemar på Gotland (1360)
Då konung Waldemar beslutat att ta' Gotland och plundra Wisby, kom han först hit i största tysthet, och gick ett helt år förklädd som handelsman af och an uti Stor-södret. — Vid Skons eller Skogs i Hambre var då en trull-kärring, med hvilken han rådförde sig: då hon förstod hans afsigter och hörde hans skrytsamma hot att han skulle ta och bränna Landet, sade hon honom rent ut, att han alldrig skulle kunna ta' in Gotland, isynnerhet inte det Norra. När det sedan gälde, bleknade ock verkligen Suder-gutarne för Waldemars stora makt. När Waldemar hörde det, gjorde han kompakt med Trullkärringen att han skulle få in staden och jemväl Södra Häradet, men också då skona hus och folk. — Och när Trullkärringen sedan fick höra att han ej hållit ord, utan till och med brutit karbunkel-stenarne ur Sanct Nicolai kyrka i Wisby, sade hon, att han alldrig skulle få dem hem, emedan de tjent att leda de sjöfarande på hafvet. Engång kom Waldemar då förklädd till Unghanse i Öja, då der just var bröllop: Waldemar glömde sig, och klef för långt fram till bröllopsbordet, hvarför han fick sig en örfil af Husbonden; hvilket han den gången beskedligt tog till tacka.1 Han fick dock låna hus der, och gjorde sig god vän med Bondens unga dotter, som fick se hans guldstjerna under kläderna; men, som Waldemar redan vunnit hennes kärlek, bad han henne tiga dermed; och Unghanses dotter gjorde så. Emellertid väntade Waldemar hvar dag på sin krigsflotta som han stämt dit för att ta' Gotland. Han gjorde sig dock god tid vid Unghanse, för att väl genomspeja landet; en dag gick han med den vundna flickan ut på en åker och bad henne stiga opp i ett högt träd och speja efter flottan trenne gånger; men hon såg ännu intet skepp. Hellre ej då hon steg opp en annan gång; men då hon spejade tredje gången, fick hon se hela Waldemars flotta komma seglande. — Nu så gick han till Sundre, och råkade der en flicka vid Wännes, som löskade honom (»för han var faslig efter qvinfolk») och gömde honom sedan under kjortelen, då spejarna kommo dit och sökte honom: åkertvären, der detta möte skedde, hette deraf »Dylaren» (döljaren). För all denna flickans villighet, tillsade Waldemar henne att hon skulle hänga ett hvitt lärfts-lakan vid gårds-grinden, så skulle gården för hennes skuld bli skonad för hans soldaters plundring: gården hette förut Aikskogs, men för flickans vänlighets skull, skref Waldemar öfver dörren, att den derefter skulle heta »Wännes». Då Waldemar nu visste att flottan var med hans krigshär i Gotländska farvattnet, blef han först modig; gick nu till sin gamle värd, Unghansen, och sade hotfullt att de snart skulle mötas på Fjäle-myr.2 — En Bonde vid Djufves i Sundre och »Getaren» vid Bunnäs voro då en dag utrodda på sjön för att fiska: då tog Waldemar »Jauäsen» med sig till Klinte der Gutar' hade samlat sig. Der red då öfver fältet en man på en hvit häst; och då sade Jauäsen: »Denne är vår Höfding.» Då skjöt Waldemar på denne att han måste gömma sig bakom en sten; och sedan skjöt han på Fjälemyr Unghansen af midtpå — men hästen sprang hem med nedre delen eller grenen, som blef hängande öfver sadeln: det var för örfilen! Sedan tågade Waldemar till Wisby; såsom han slagit bönderna, slog han nu Borgrarne och tog in staden, och, utom allt annat rof, bröt han ock ut karbunkelstenarne ur Sanct Nicolai gafvel. — Men då hade han åter kompakt med en trullpacka och blef kär i hennes dotter; och denna kärring rådde honom att ej fara på fartyget med godset (Waldemars svärd??); det han hellre ej gjorde, utan tog Trullkärring och hennes dotter med sig och reste på ett annat skepp från det plundrade Wisby. Men då han kom ungefär vid midten af Gotland, vid Carls-Öar, gaf han befallning att sjelfva gods-skeppet skulle gifva ett äre-skott, som skulle höras öfver hela Landet: alla kanoner lossades; men fartyget sprack och sjönk — och så uppfyldes Skogs-kärringens hotfulla spådom! Trollkärringens dotter tog han med sig, och kunde alldrig vara från henne: när hon dog, kunde han alldrig vara från liket, och det fick ej begrafvas. En Hofman, som blef ledsen vid all denna konungens sorg, undersökte liket, och fann att det hade en svart lapp under vänstra armen. Han tog bort lappen och satte den under sin egen vänstra arm: nu fick liket begrafvas, ty all konungens kärlek till den döda öfverflyttades nu på Hofmannen. Men denne blef förskräckt, när Waldemar ville »laikä u fläikä» med honom; hvarför han kastade lappen i ett träsk. Detta ville Konungen Waldemar nu alldrig öfvergifva, utan bygde sig ett slott på pålar i träsket. Nils Didriksson Wännes, uti Sundre; — kyrkovärd, f. 1777. [I marg. står]: Denna Trollqvinna skall hafva sutit under Aimunds-bro, och gjort alla de Gutar, som till strids tågade der öfver, svaga och modlösa. Men de som icke gingo öfver bron, behöllo mod och styrka. A. Th. Snöbom. Denna gård (Ekskogs i Sundre), skall hädanefter heta »Vännde» skref Kung Waldemar öfver dörren; ty derifrån afvändes all fara, då de andra gårdarne plundrades. Nils Didriksson Wännes. Konceptanteckning till I: 259 i R 625: 1, s. 61 (1850). [Kort, om Vännes gd.]
Pesten i Linde
Under den rysliga pesten (kanske 1710 och 12) dogo alla »folk» ut i Duckarfve gård utom husbonden, som sjelf begrafde och jordfästade de döda med de orden: »Af jord äst du kommen, när de andre stiga upp, skall du stiga ned!» — En kärring vid Osarfve blåste pest-anden i en katt och räddade dermed gårdsfolken från sjukdomen. Ingemund Odin. Vid Fjäle i Anga voro folken så rika, att qvinfolken der spunno på guldten. Men pesten kom 1710, då alla utdogo i gården utom en liten flicka, som fick ärfva gård och grund och all egendom; ty menniskorna dogo allmänt i »blodsot» (rödsot). — Sedan kom Ryssen, som åren 1715-20 utplundrade hela östra landet flera resor. Greta Maja Nordin, Vallstena, 88 år gl., [död] 1867.
Skatte-tornet. (b)
— — — En landsförvist Prins får efter mycket krus härbärge hos en fattig torpare, dock endast med vilkor att bota hans sjuka hustru. Prinsen lofvade det och sade: att hon vore sjuk af troll-skott, och att, då han afsköt en pistol öfver henne, så skulle den träffa [den] som förorsakat sjukdomen, hvilket ock inträffade. Morgonen derpå begaf sig Prinsen vidare, och kom till en stad, der man just då byggde ett »Skatte-torn». Prinsen blef för sitt förnäma utseende svårligen antagen uti härberge hos en murmästare, men föreslår då murmästaren att stjäla ur Skatte tornet medelst en löngång: Murmästaren, fast ogerna bifaller ändtligen. De stulo nu ofta tillsammans ur skatte-tornet: slutligen upptäckte man dock de två lösa stenarna i muren. (Intet »rökelse-verk» omtalas.) En sax sattes då vid kryphålet, den gamle murmästaren fastnade, och Prinsen afhögg hans hufvud. — — Kroppen köres kring gatorna — — Murmästarens hustru dånade; men Prinsen skar sig just då med rakknifven och föregaf att hans värdinna ej tålte se blod hvarför hon dånat af. — — Kors öfver dörren — — den döda kroppen upprestes på torget. Wakten var en Fändrik, en Sergeant och en soldat. Prinsen, utklädd till en gammal kärring, bad sig i rusk-vädret få komma in i vaktstugan, bjöd bränvin med sömndroppar — — (Ingen Biskopsskrud eller präst klädning omtalas). Kärringen (Prinsen) nedgräfde liket utanför staden. Konungen märkte nu oråd, och misstänker den främmande Prinsen, inbjuder alla till gästabud och Prinsen med, låter beströ golfvet med silfver-pengar och sätter vakt att efter se om Prinsen ofta och ensam gick ut på gården. Kalaset pågick duktigt — — pengarna försvunno (intet skäl dertill eller någon upplösning der på omtalas). — — Alla gästerna fingo sina sängar anvisade; men Prinsen sin näst intill Princessans — — hon märker Prinsen ur en flaska droppar med en prick i pannan, och Prinsen merkte det, smög sig in till den sofvande Konungen sjelf och satte samma märke i hans panna. Då Konungen om morgonen frågade Princessan hvem som sofvit hos henne, merkte hon pricken Konungens panna, hvilken han icke kunde borttaga. Konungen bestört lofvade då sin dotter och Riket åt den som varit mästare på alla dessa skälmstycken. Då yppade sig Prinsen, och satte fingret på pricken i Konungens panna som då straxt försvann. (Sirader gallanter omtalas ej.) L. Niclasson, Låista, f. 1829. [I marg. står med annat bläck:] Prinsen hade satt beck under sålorna, gick ofta ut och afplockade dukaterna, tills alla sålunda försvunnit från golfvet. Han behöfvde således ej bocka sig; hvilket skulle vara tecknet att han var skatte-tjufven. Hjalm. Åkerhjelm.