Transkriberad uppteckning
Om dessa karbunkel-stenar, som till 1361 från S:ct Nicolai vestra gafvel skinade om natten så klara som solen, och för hvilka 24 väktare hvarje natt vakade, och för hvilkas skull ingen vid lifvets förlust fick gå öfver kyrkogården efter solens nedgång —, har man följande sägen: Ett förunderligt djur brukade om nätterna uppstiga ur hafvet på landet, och der leka med ett stort lysande ting, hvilket det råkade engång slå sönder uti 2:ne delar. — En djerf och tilltagsen man passade på en natt under leken att kasta ett lakan öfver de lysande föremålen; och djuret, som ej kunde hitta rätt på dem, måste lemna dem och återvända till hafvet dem förutan. — Dessa af djuret qvarlemnade leksaker voro de Karbunkel-Stenar, hvilka sedan uppsattes till sjöfarandes rättelse på S:ct Nicolai kyrkas vestra gafvel i de ännu synliga sten-rosetterna. — De voro de största af detta slags ädelstenar, som funnos i verlden; förut hade man blott sett dylika så stora som slantar, hvaremot dessa voro såsom mennisko-hufvuden i storlek. A. Th. Snöbohm. Skedde på stranden vid Sundre. Karbunkelstenarna voro förut en enda rund kula, som under drakens lek gick sönder i tvenne hälfter. Bonden, som tog dem med lakanet, skänkte dem till ett sjömärke åt Sundre kyrka, der de infattades i muren — — sedan kommo de till Wisby och S:ct Nicolai kyrka. J. P. Kellgren. S:ct Nicolai karbunkel-stenar äro komna från Arabien, derifrån man mycket handlade den tiden »Gotland var fritt». Nils Didriksson Vännes i Sundre, 74 år gl. (1850). »Kallmunks-stenarne» ligga mellan Carls-öar, S.V. om Lilla Carls-ö på 12 famnars djup, eller så att Sanda kyrka synes en spaklängd Nord om och Klinte kyrka Söder om Lilla Carlsö. Ett svart hund sitter på däcket. En trullkärring rådde att två tveling-kalfvar skulle uppfödas till oxar med bara mjölk vid Jakes i Eista — —, men föllo på knä vid att draga opp skatt; ty de hade fått »vattenblande» — — eljest hade de fått opp den. J. Eklund, f. 1814. [I marg.]: Vid Hoburgen skall hafva funnits en stor sten, som kastat från sig ett öfver måttan härligt sken (NB. sjelffrätsten). Han smälte af Solen. J. Wallin, Anal. Gothl. I. s. 551. Ett skepp från en plundrad stad i Pomern strandade i Sundre med karbunkelstenarne, som insattes i Sundre kyrkas södra yttermur; och kommo sedan till Visby. L. Fegræus. (Se: Strelow: p. 172.) — Linnes Gothl. Res., p. 163.
