Transkriberad uppteckning
Då konung Waldemar beslutat att ta' Gotland och plundra Wisby, kom han först hit i största tysthet, och gick ett helt år förklädd som handelsman af och an uti Stor-södret. — Vid Skons eller Skogs i Hambre var då en trull-kärring, med hvilken han rådförde sig: då hon förstod hans afsigter och hörde hans skrytsamma hot att han skulle ta och bränna Landet, sade hon honom rent ut, att han alldrig skulle kunna ta' in Gotland, isynnerhet inte det Norra. När det sedan gälde, bleknade ock verkligen Suder-gutarne för Waldemars stora makt. När Waldemar hörde det, gjorde han kompakt med Trullkärringen att han skulle få in staden och jemväl Södra Häradet, men också då skona hus och folk. — Och när Trullkärringen sedan fick höra att han ej hållit ord, utan till och med brutit karbunkel-stenarne ur Sanct Nicolai kyrka i Wisby, sade hon, att han alldrig skulle få dem hem, emedan de tjent att leda de sjöfarande på hafvet. Engång kom Waldemar då förklädd till Unghanse i Öja, då der just var bröllop: Waldemar glömde sig, och klef för långt fram till bröllopsbordet, hvarför han fick sig en örfil af Husbonden; hvilket han den gången beskedligt tog till tacka.1 Han fick dock låna hus der, och gjorde sig god vän med Bondens unga dotter, som fick se hans guldstjerna under kläderna; men, som Waldemar redan vunnit hennes kärlek, bad han henne tiga dermed; och Unghanses dotter gjorde så. Emellertid väntade Waldemar hvar dag på sin krigsflotta som han stämt dit för att ta' Gotland. Han gjorde sig dock god tid vid Unghanse, för att väl genomspeja landet; en dag gick han med den vundna flickan ut på en åker och bad henne stiga opp i ett högt träd och speja efter flottan trenne gånger; men hon såg ännu intet skepp. Hellre ej då hon steg opp en annan gång; men då hon spejade tredje gången, fick hon se hela Waldemars flotta komma seglande. — Nu så gick han till Sundre, och råkade der en flicka vid Wännes, som löskade honom (»för han var faslig efter qvinfolk») och gömde honom sedan under kjortelen, då spejarna kommo dit och sökte honom: åkertvären, der detta möte skedde, hette deraf »Dylaren» (döljaren). För all denna flickans villighet, tillsade Waldemar henne att hon skulle hänga ett hvitt lärfts-lakan vid gårds-grinden, så skulle gården för hennes skuld bli skonad för hans soldaters plundring: gården hette förut Aikskogs, men för flickans vänlighets skull, skref Waldemar öfver dörren, att den derefter skulle heta »Wännes». Då Waldemar nu visste att flottan var med hans krigshär i Gotländska farvattnet, blef han först modig; gick nu till sin gamle värd, Unghansen, och sade hotfullt att de snart skulle mötas på Fjäle-myr.2 — En Bonde vid Djufves i Sundre och »Getaren» vid Bunnäs voro då en dag utrodda på sjön för att fiska: då tog Waldemar »Jauäsen» med sig till Klinte der Gutar' hade samlat sig. Der red då öfver fältet en man på en hvit häst; och då sade Jauäsen: »Denne är vår Höfding.» Då skjöt Waldemar på denne att han måste gömma sig bakom en sten; och sedan skjöt han på Fjälemyr Unghansen af midtpå — men hästen sprang hem med nedre delen eller grenen, som blef hängande öfver sadeln: det var för örfilen! Sedan tågade Waldemar till Wisby; såsom han slagit bönderna, slog han nu Borgrarne och tog in staden, och, utom allt annat rof, bröt han ock ut karbunkelstenarne ur Sanct Nicolai gafvel. — Men då hade han åter kompakt med en trullpacka och blef kär i hennes dotter; och denna kärring rådde honom att ej fara på fartyget med godset (Waldemars svärd??); det han hellre ej gjorde, utan tog Trullkärring och hennes dotter med sig och reste på ett annat skepp från det plundrade Wisby. Men då han kom ungefär vid midten af Gotland, vid Carls-Öar, gaf han befallning att sjelfva gods-skeppet skulle gifva ett äre-skott, som skulle höras öfver hela Landet: alla kanoner lossades; men fartyget sprack och sjönk — och så uppfyldes Skogs-kärringens hotfulla spådom! Trollkärringens dotter tog han med sig, och kunde alldrig vara från henne: när hon dog, kunde han alldrig vara från liket, och det fick ej begrafvas. En Hofman, som blef ledsen vid all denna konungens sorg, undersökte liket, och fann att det hade en svart lapp under vänstra armen. Han tog bort lappen och satte den under sin egen vänstra arm: nu fick liket begrafvas, ty all konungens kärlek till den döda öfverflyttades nu på Hofmannen. Men denne blef förskräckt, när Waldemar ville »laikä u fläikä» med honom; hvarför han kastade lappen i ett träsk. Detta ville Konungen Waldemar nu alldrig öfvergifva, utan bygde sig ett slott på pålar i träsket. Nils Didriksson Wännes, uti Sundre; — kyrkovärd, f. 1777. [I marg. står]: Denna Trollqvinna skall hafva sutit under Aimunds-bro, och gjort alla de Gutar, som till strids tågade der öfver, svaga och modlösa. Men de som icke gingo öfver bron, behöllo mod och styrka. A. Th. Snöbom. Denna gård (Ekskogs i Sundre), skall hädanefter heta »Vännde» skref Kung Waldemar öfver dörren; ty derifrån afvändes all fara, då de andra gårdarne plundrades. Nils Didriksson Wännes. Konceptanteckning till I: 259 i R 625: 1, s. 61 (1850). [Kort, om Vännes gd.]
