Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Väderleksmärken
Om Anders braskar, så slaskar jul - om det var frost på Andersdagen skulle det bli milt till jul. Om stubben bär hatt Andersmässenatt, då skulle vintern vara till vårfrudagen. Julasummer och påskavinter - om det var gott väder till jul skulle det bli kallt till påsk.
Aböi ko-ba'n
Aböi ko-ban (vallbarnen vid Åby) i Bro skudde hitta ett stycke guld, som jär uke bradt å ese langt; u di skudde kummä till Böin (Wisby) med det trejä dagar före domen. Lars O:n Kallbjärga, född på Fårö 1799. P. Ronander. Koncept till III: 239 i R 625: 3 (V), s. 99 (1859). Aböi ko-ban i Bro skudde hitta ett stycke guld, s. är uke bradt å ese langt; o. di skudde kurra till Böin m. det treja dagar för domen.
Värkes-Jens på Fårö
När den nyssnämnde gamle Värkes-Jens, som varit en stor »frejskytt» i sina dagar och en djerf karl, kände att han skulle dö, sade han till sina söner, att, då de skulle bära honom till grafven, skulle de taga öl, bränvin och traktering med sig på vägen, sätta ned likkistan en stund på skogen, taga sig något till bästa och lustigt dansa omkring hans kista: det skulle förnöja honom. — Nå, den hurtige, gamle Gubben dog; men hans söner tyckte att det vore alltför ogudaktigt att göra så som han befallt på hans begrafning, och de uppfyllde ej denna hans sista ovanliga begäran. — Men då de begrafningsdagen buro likkistan vägen fram öfver skogen, der förr Gubben Jenses säkra skott träffat så månget villebråd, och då de hade satt ned kistan en stund för att hvila, kommo hastigt otaliga harar fram ur skogen, och dansade såsom de voro förtrollade vildt omkring den gamle friskyttens lik-kista. Jens Jak:n Båta. [I marg. är tillskrivet]: Det är ej bra att hvila med lik. P. Ronander. Koncept till I: 991 i R 625: 5, s. 91 (1849). När Wärkes-Jens, s. var en stor friskytt, var död o. bars till grafven, sade han sönerna, att de skulle taga välfägna m. sig o. sätta ned kistan på skogen s:t hvila sig: det gjorde de icke. Men otaliga harar kömo o. dansade kring dem.
Fåglarnas Kung
Alla fåglar skulle engång flyga »i kämp», och den som kunde flyga högst, skulle bli Konung öfver dem alla. — Nå, de gåfvo sig alla af i vädret; och Örnen, som snart kom högst, utropade: »Ingen är högre än jag!» Men Örnen ovetande, satt »lilla fågeln» — Tummeliten — på hans rygg; och just som Örnen som segrare nu skulle börja sänka sig, flög Tummeliten från hans rygg litet högre upp, och utropade: »Jag är ännu högre!» Höken blef då vald till domare dem emellan, och han dömde Tummeliten till fängelse i ett »holt» (ihåligt) träd, och ugglan blef satt såsom fångvaktare. Men då solen [stod] högt på himmelen och stack varm, började ugglan nicka hit och dit, och somnade slutligen. Då slapp Tummeliten ur sitt fängelse och blef »fåglarnas kung»; men derför blef ock ugglan alltid hatad och illa liden af de andra foglarna. — Slut. Lars Olsson Kalbjärga = L. O. K., Fårö.1 P. Ronander. J. L:son Tjängvide.
[Tingsplatser och avrättningsställen]
Tings-lund (fordom tingsställe), Tibbles & Råby [i Hejdeby]; 1653 års Revisionsbok. — Tings-lund 3/4 Tunnland åker (fordom Tingsplats). Tings-tomt (Ung-båtels) [i Follingbo]. V.S. 132. — Tingsäng(-tun), V: 134, S. 247. Ingvards-ting = gammalt domställe. [Träkumla sn.] Domar-rings-hagen (Kassle). Der finnes en rund stensättning, hvilken säges ha' varit ett domare-säte. — Domar-Ring eller Domar-ringshagen (vid Kassle), der en domare-ring med dom-sten i midten, till en del förstörd och kretsen öfverfyld med sten från åkrarne (1864). [Hangvars sn.] Domare-haid (vid Vägume) med 12 stenar i en rundel och den 13: de var dom-sätet. Der fordom stått ett slag; också varit afrättsplats. [Lärbro sn.] A. Smiss, Stenkyrka. Domare-ställe' = stenbacke vid Wärkes, der en flicka som mördat barn, blifvit dömd af »Nämndi», som satt på domstenarne der. N. Östman, Fårö. [Fårö sn.] En Rättare-backe (= afrättsplats) mellan Valstena och Bara = en backe der. Reten= backe mellan Gurpe och Kräklingbo [kyrka]; säges hafva varit en afrätts-plats. Skarp-rättar-stenen, trekantig, omkring 3 alnar hög gråsten (uti Sojvide-hage), på(?) hvilken man halshuggit missdådare — liggande Ö. om vägen — sedan de blifvit dömde vid Dom-sätet, i 50 steg derfrån och V. om landsvägen. And. Kollberg, f. 1804, lantmätare. [Sjonhems sn.] Perme-bref (vid Kyrkjues i Vänge) om en dess äng, hvarom dom fallit vid Domare-sätet i Sjonhem. (V: 126.) A. Kollberg. Stj ägle-backe = hög rund sandkulle vid Skoge, der många grafvar finnas, säges hafva varit afrättnings-ställe. J. P. Kellgren. Flere grafvar äro försedda med fot-kedjor och sten-kistor. I granskapet en stor sten, som kallas »Domare-stenen». J. P. Kellgren. [Sundre sn.]
Sanct Gertrud och Bengt
Sanct »Garrtru» skulle gå till »Bännt» med »otendag» i sitt förkläde; men detta hade under vägen gått sönder. Derföre, då hon kommit fram med otendagen, satte hon sig ner att lappa sitt förkläde; men då det var färdigt, ville hon gå sin väg. Då bad Bännt om oväder; och det blef ock ett Herrans väder, så att Sanct Garrtru på fyra dagar ej kunde gå från honom: och derföre är det ännu alltid oväder emellan den 17:de och den 2I:sta Mars eller Sanct Gertruds- och Bengts-dagen hvarje år. J. P. Enderberg, Tofta. [I marg. är tillskrivet]: »Bennt» kom till Gertrud att fria: hon, som var »angelägi» (kär af sig) bad då till Gud att det måtte bli oväder i 3 dygn; och hon fick då ligga hos honom. L. O. K.
Tatare-folket vid Ekeskogs i Heide
Ett tatare-följe kom in till Ekeskogs, då Mor ensam var hemma. De begärde att få mjölk; men Mor sade att hon intet hade. Då de förundrade sig deröfver, och gumman sade att korna mjölka så dåligt, frågade de henne om de ej hade någon Bjära? »Nej», svarade hon; och de frågade då, om hon ville ha' sig en sådan. När hon bejakat det — blott för att pröfva dem — och gifvit dem ett par gamla skinnböxor och en rund drickbytta. Denna sednare satte Tatarne nu i byxeskräfvet, samt satte sedan en björke-pinne i hvart byx-lår och en upp i byx-liningen (pinnarna som voro afskurna liksom med fransar och dem hade de med sig); och nu sade de att Bjäran vore färdig. Men Bondhustrun sade att han hade hvarken lif eller annat, hvarföre hon sade att de[t] ej var någon riktig Bjärä. — Då blåste tataren på ändarna af alla tre pinnarna; då varelsen genast började röra sig och krypa på golfvet. — Men nu blef Ekeskogs-Mor förskräckt och rädd, häfde med »brands-käppen» Bjär-otyget i elden, och med detsamma Tatare-»klöfvet» på dörr. J. P. Enderberg. (Trull äta ur Naut-klauar (I: 258): Klöf =pack (som klöfjar, rider?).) [I marg. står]: Fordom voro Tatare ock på Fårö, 8,10 i sällskapet; de plågade illa hästar, som de ville sälja: de blåste upp dem att de skulle se feta och målade stundom om dem. L. O. Kalbjärga. Man kastar eld och ask-mörja ut efter Tatare, eller passar på att gifva dem ett dugtigt slag för munnen, så att blod komme att rinna —, för att betaga dem möjligheten att skada folk, hus och kreatur. A. Th. Snöbom.
Syner i Aika-träsk på Fårö
Då engång Jacob Rasmusson Båta (berättarens far) gick med några andra karlar på »syn-is» i Aika-träsk, sågo de ovanligt granna, stora abborrar svänga sig under isen. Dessa drogo sig efterhand in i en stor »sten-kalm» på träskets botten. När man såg der in, var det såsom ett stort hvalf och en dörr med stora förgyllda »bokstafvar» öfver. Bonden tog då »skrikk-skoanar» (pl.def.) af sig och lade dem på isen till märke och kallade så dit kamraterna; men när han kom med desse tillbaka, var allt försvunnet. J. J. Båta, Fårö, f. 1775. Koncept finnes i R 625: 2, S. 44 (1850). Då en Bonde engång fiskade i Aika-träsk. högg han »ljustra» i en stor gädda; men hon var så stor och stark att fiskaren knapt kunde stoppa henne, ty hon ryckte »båttan» och Bonden med sig: dock höll han i säkert. Men då »båttan» höll på gå under vattnet af den hiskliga farten, måste han släppa »ljaustra» och allt, för att bärga lifvet. Han såg då huru ljustra-staken for af bort öfver träsket, så att »vattnaäuren» stod högt efter den. Bonden skyndade förskräckt i land. — Det var säkert Haf-fruen! — Om morgonen derpå fann Bonden ljustran liggande på en »äuta-garde». 0. L:n Lannsa. Engång såg en Bonde Haf-fruen, såsom en dägelig Jungfru sitta på vattnet i Aike-träsk: hon kammade sitt guldgula hår, och hennes länder skinade såsom solen. Då fiskaren betagen af allt detta rodde ut i träsket, »försvanst» hon genast. 0. L:n Lannsa, Fårö. Sven-Väinur på Fårö såg engång »Har-fräui» (Haffrun), såsom en helt luden qvinna att se, gå och vada i Aikes »träsk-land» (vid stranden) ; men hastigt »försvanst» hon. 0. 0. Nårs. Träska-gubben, m. = trollet i Aika träsk. L. O. K. Vid Fånn-bro öfver Gothem-å såg man stundom Haffrun sitta och kamma sitt långa hår, som hängde ner i skötet mellan benen, uppå en grön gräsbrink, under det att hennes guldkam glindrade så vackert i sol-skenet. L. Nordin. Koncept till I: 2019 i R 625: 4, s. 49 (1853). Haffrun i Aikes-träsk karvade sitt hår: skinkorna skinade s. solen: när fiskaren rodde ut, försvanst hon. D:o, ib., s. 59 (1853). Sven Vinur såg Har-fräui, s. en helt luden qvinna gå o. vada i Aikes träskland; m hastigt försvanst hon!
Landets höjning, sjunkning
Genom tillgrundning af sten och klapur kan nu (1869) ingen med båt ro öfver Nårs-laidi (edet, fordom vatten-leden) mellan Fårön och Nårs-holm; men ännu 1820 omkring rodde man med fyra »sättningahatar» (af en 6 till 7 tunnors drägt och som lågo i aln djupt) på 1 1/2 alns djup öfver edet, med 3 till 4 man i båten och dertil spel och doningar för att »laga stranden». Men i farfars (L. O:n Nårss) tid gick man med stor-båtar, som buro 25 tunnor tjära, genom Laidi, när de skulle segla till Visby vid midsommartid. L. O:n Kallbjärga, f. 1799. Fjäll-föken, m.def., gråsten, midt i Norsunda-träsk på Fårö, af omkring åtta famnars omkrets samt en aln öfver vattnet, vid vilken fartygen lågo förtöjda den tiden segelleden gick fram norr ifrån genom »ai» (ån), Norsundaträsk, förbi Broskogs, genom Alnäsa-träsk och ut i Alnäsa-viken —, således tvärt genom Fårön. L. O:n K. Då jag den 19 juli 1870 med L. O. Kallbjärga besökte Fjäll-föken, fann jag honom vara af röd gråsten, trekantig i botten och toppig, omkring i aln 8 tum öfver vattnet och 3 aln. 6 tum under det (eller så långt åran gick ned uti äfjan), är en 7 till 8 aln. i trekant, sluttande mest åt Norr, ligger N. V. i Nårsunda på 2 ½ alnars vatten. — Men vester i träsket ligger en annan röd gråsten, minst 3 aln. i fyrkant på 2 3/4 alnars djup och to tum öfver vattnet. För omkring 55 år sedan (eller vid pass 1816) sades det, att vattnet uti Allmällings i Eksta äng (Strand-täppu) vid Sproge-stranden genom en liten famnsbred ränna (fördjupning) i marken gick upp från hafsstranden till en 31/2 aln hög gråsten, kallad Seik-stainen samt nära till en Söder om denne stående björk, vid hvilken Klas Allmällings, [död] omkring 1827, fästat sin lilla båt då han låg der och fiskade gäddor eller sik (»seik»), - hvarest nu (1871) är omkring 250 aln. från hafsstranden — fast ängsvall öfverallt och den fordna vattenleden föga märklig. Isr. Kolmodin, Med. doct. f. 1792. Omkring Seik-stenen lades »rusor» (ryssior) för gäddor och sik. Mich. Kolmodin, f. 1796. Seik-stainen, gråsten, mycket stor, rödaktig (uti Austr-veiki vid Viges i Gröttlingbo), på 2 alns vatten, liggande 11/2 aln der uppöfver, omkring 800 aln. från stranden var 1854 omguten af is, då han (med en ej just stor »eis-bård» (-flanga)) flyttades omkring 300 steg ut åt sjön och upp på en grus-»ård» (-grund), hvarest han nu ligger vid pass 3 1/2 aln. öfver vattnet, d. v. s. nästan på det torra (vid vanligt vattenstånd). — Dervid är ett »nät-varp» för »seik» (sik). And. L:n Dalgren, Vike i Östergarn, f. 1832 vid Domararfve i Grötlingbo. Stranden vid Kyrkebinge-grund har på en mansålder grundad [ts] upp till en bredd af 30 eller 40 alnar (Juli 1871). H. H:n Nårs i Gothem, f. 1812 (IV: 585). Näs-änget (i Hangrebyn i Gothem), hvars strand på en mansålder tillvuxit åt sjön omkring 40 alnar. M. L:n Hangre, f. 1791. Ländningar, fyra eller fem, jämte sig och med riktning i S.O., funnos för omkring 20 år sedan uti Mats L:n Hangres Såidsakar i Got-hem blott en zo steg från hans ladugårdshus, hvarifrån nu (1872) är en 4- eller 500 steg ned till sjöstranden, hvarest uti en »in-veik» (Hag-viken) i fordna dagar; då Hangre var enda gården i byn, hela Hangrebyn förmodligen hade sitt första fiskläge. — Och ännu finnas i Rörhagen flera ländningar, hvarest »uppsoknar» (i Mors tid) ländade med sina båtar. Der, nära vid, finnes ock en gråsten, 2 aln. zo t. lång, 1:20 bred och i aln hög öfver marken, som ser ut som en skaplig »kut-stain», hvilket också fullkomligen bestyrkes af folksägnen. Denna kut-sten hörer till ett ännu äldre tidskede. Mat L:n Hangre i Got-hem, f. 1798.
Barnsängs-Hustrun
En Bonde hade nyligen förlorat sin Hustru i barnsäng, och som han älskat henne mycket, låg han vaken nätterna efter hennes död; isynnerhet hade de två sista nätterna för honom varit oroliga: han kunde alls intet sofva, hörde buller och dån omkring sig, och tyckte sig se sin döda hustru hvar stund. — Men tredje natten blef han hastigt väckt ur sin slummer; och nu såg han tydligt hustrun stående utan för stugufönstret: hon hade nemligen gått hem för att få sig linne kläder och sy-don till sitt lilla barn, det hon omsidor framfödt i grafven. — Bonden förstod genast hennes mening, knackade hål på fönster-rutan och räckte ut en sax till henne. Derefter försvann synen genast, och man hörde ej vidare något af spöket der i gården. Jens Jak:n Båta. Koncept till I: 967 0. 968 i R 625: 1, s. 167 (1849). Sägn: »Den döda Barnsängshustrun korn hem eft. sax, den manen gaf henne g. ett hål, s. han slog på fönster-rutan.» Barnsängs-hustru fr. Barshage i Othem.
Pehr Klingwall1 och Smiss-Mikkel
Herr Pehr Klingwall var en mycket ung Stads-Präst; men som det varit ett ohyggligt väsende uti förra tiden, t. ex. med Kristen Kristenson, hvilken Fåröboarna skjöto skarpt på i kyrkan och drefvo från Ön, tordes ingen annan än den modige och handfaste Pehr Kling-vall (vanligen kallad »Kuta-Pelle»)2 ge sig dit och bli Pastor på Fårö. Han höll dem till skick och ordning, skriftade dem med »Brunte»3 m. m., men särdeles var han hatad för hans tilltag mot »Maj-stängurna»; dock var han för öfrigt både fruktad och ibland äfven värderad, ty han var glad och munter och spänderade stundom väl. — Ofta förgick han sig dock, såsom då han sjelf en natt utklädd i ett hvitt lakan skrämde folket på vägen, som gingo hem från en slåtter, m. m. Åter blef han sjelf lurad af Bönderna tillbaka. Så narrade engång den starke och djerfve Smiss-Mikkel honom att bland flere höstackar4 på ängen5 vid tionde uttagning välja den största, i hvilken Bonden fördolt en stor sten! Vid ett bröllop vid Värkes, der Smiss-Mikkel var Skaffare och Presten önskade att på en stund komma från bordet (för att fara sin väg, ty han tålde ej Smiss-Mickel), tog Mikkel Presten »pa rakan arm» och lyfte honom ut öfver bordet: Klingwall skrattade och låtsade ingen ting; men de båda gamla ovännerna förstodo allt meningen! Jens Jak:n Båta. [I marg. står]: Klingvall stängde bönderna i källaren. Efter ett bröllop vid Lansa lystes Klingwall med lyktor af tvenne Bönder (en på hvar sida) ut genom skogen på landsvägen. Men Kling-wall anade att det skulle »stå på stryk», hvarför han hastigt grep en Bonde med hvar hand i håret, satte sporrarne i hästen och jagade af med Lansa-karlarna, som visserligen velat åtminstone dugtigt piska upp sin prest, men fingo nu sålunda hårdragne släpa jemte hästen ett långt stycke, tills Klingvall ändtligen släppte dem med utropet: »Tack för godt sällskap!» och kom lyckligt undan och hem. J. P. Gahne. [I marg. står]: Värmlands Elfdal o. Finnskogar af M. Axelson, pag. 16.
Guldvagnen i Sigdes's »Brya»
Vid Sigdes eller Sigdesarfve i Burs är en »brya», och i den var en stor guld-vagn förborgad; men hvilken dock vid vissa tillfällen visade sig. — En sägen var, att oxar, som från födseln under 12 år varit födda med bara mjölk, skulle mäkta dra upp den stora guld-vagnen ur »bryan». En Bonde vid Sigdes gjorde försöket: han födde en par oxar i 12 år med bara mjölk, spände dem för godset och skulle dra' upp guldvagnen. Men öken orkade ej, utan en af dem föll på knä; och skatten blef der han blef! Då ropade trollet ur djupet: »den ene stuten har fått vattenblanda'!» — Orsaken var, att pigan, som »sysslat» kalfvarna, engång fallit på knä och spillt bort litet mjölk, hvilket hon ersatt med lika mycket vatten. Ax. Romdal. And. Söderdal. Klukkare-Bröiu (i Lau, se: Ort-namn, go) [R 623: 2, bl. 487 v] =id. G. Hallsarfve i Lau. Cath. Bod. Österby i Garda, f. 1805. Konceptanteckning till I: 886 i R 625: 8, s. 55 (1865). Kluckare-bröiu= stor »brya» (på ett laups-land), nära S. om kyrkan (Sägnen: om guldvagn, 2 stutar, vatten-blande, m. m.). [Lau.]
Hultungs-Per
Wid Hultungs i Bunge, som ligger ensligt inne i djupa skogen, var i förra tider en Husbonde, som hette Per. Det var en stygg karl och illa känd och fruktad af alla; ty han var »klok», kunde »derfva» bössar och hästar. Slutligen blef han trött vid all sin ondskap han gjort, började gå och vurma och tycktes vilja »gå i ste» och göra af med sig. Men han hade en gammal piga hos sig, som visste af hans grubblerier och hans själs tillstånd, hvarföre hon jemt gick att »passa ut honom». När Hultungs-Per då en dag varit länge borta, gick den gamla pigan ner i marken att söka reda på honom, då hon fick se att Per gjort fast en rännsnara i en stor ek, dit han redan klifvit opp för att hänga sig. Pigan ropte då till honom att han för Guds skull skulle afstå från sitt onda uppsåt och stiga ner ur eken och gå hem igen. — Ty hon såg en stor svart hund sitta under eken, just der Per hade bundit snaran att hänga sig uti. Hunden satt der och glodde med fasliga brinnande ögon; och det var den Onde sjelf som der satt färdig att taga den ogudaktige Pers själ bara den rann ur kroppen. När nu Hultungs Per fick höra det, blef han förskräckt, sprang ner ur trädet och lofvade att alldrig mer falla på så onda tankar; och när han då följde pigan hem och vände sig om, såg han också den store svarta hunden sitta gloendes efter sig. Per blef derefter beskedligare och kristligare än förut och drägligare för sina grannar. — Slut. A. Söderdal. [I marg. står]: Hultungs-Per (Fadren hette H. »Byri») var en stor Trullkarl och kunde skämma hästar: bland annat brukade han ställa sina hästar utanför en annans stallvägg, och kunde dervid göra så mycket, att hans hästar allena hade godt af det fodret, som de innanför stående åto upp. L. Utbunge.