Transkriberad uppteckning

Ett tatare-följe kom in till Ekeskogs, då Mor ensam var hemma. De begärde att få mjölk; men Mor sade att hon intet hade. Då de förundrade sig deröfver, och gumman sade att korna mjölka så dåligt, frågade de henne om de ej hade någon Bjära? »Nej», svarade hon; och de frågade då, om hon ville ha' sig en sådan. När hon bejakat det — blott för att pröfva dem — och gifvit dem ett par gamla skinnböxor och en rund drickbytta. Denna sednare satte Tatarne nu i byxeskräfvet, samt satte sedan en björke-pinne i hvart byx-lår och en upp i byx-liningen (pinnarna som voro afskurna liksom med fransar och dem hade de med sig); och nu sade de att Bjäran vore färdig. Men Bondhustrun sade att han hade hvarken lif eller annat, hvarföre hon sade att de[t] ej var någon riktig Bjärä. — Då blåste tataren på ändarna af alla tre pinnarna; då varelsen genast började röra sig och krypa på golfvet. — Men nu blef Ekeskogs-Mor förskräckt och rädd, häfde med »brands-käppen» Bjär-otyget i elden, och med detsamma Tatare-»klöfvet» på dörr. J. P. Enderberg. (Trull äta ur Naut-klauar (I: 258): Klöf =pack (som klöfjar, rider?).) [I marg. står]: Fordom voro Tatare ock på Fårö, 8,10 i sällskapet; de plågade illa hästar, som de ville sälja: de blåste upp dem att de skulle se feta och målade stundom om dem. L. O. Kalbjärga. Man kastar eld och ask-mörja ut efter Tatare, eller passar på att gifva dem ett dugtigt slag för munnen, så att blod komme att rinna —, för att betaga dem möjligheten att skada folk, hus och kreatur. A. Th. Snöbom.