Transkriberad uppteckning
Då engång Jacob Rasmusson Båta (berättarens far) gick med några andra karlar på »syn-is» i Aika-träsk, sågo de ovanligt granna, stora abborrar svänga sig under isen. Dessa drogo sig efterhand in i en stor »sten-kalm» på träskets botten. När man såg der in, var det såsom ett stort hvalf och en dörr med stora förgyllda »bokstafvar» öfver. Bonden tog då »skrikk-skoanar» (pl.def.) af sig och lade dem på isen till märke och kallade så dit kamraterna; men när han kom med desse tillbaka, var allt försvunnet. J. J. Båta, Fårö, f. 1775. Koncept finnes i R 625: 2, S. 44 (1850). Då en Bonde engång fiskade i Aika-träsk. högg han »ljustra» i en stor gädda; men hon var så stor och stark att fiskaren knapt kunde stoppa henne, ty hon ryckte »båttan» och Bonden med sig: dock höll han i säkert. Men då »båttan» höll på gå under vattnet af den hiskliga farten, måste han släppa »ljaustra» och allt, för att bärga lifvet. Han såg då huru ljustra-staken for af bort öfver träsket, så att »vattnaäuren» stod högt efter den. Bonden skyndade förskräckt i land. — Det var säkert Haf-fruen! — Om morgonen derpå fann Bonden ljustran liggande på en »äuta-garde». 0. L:n Lannsa. Engång såg en Bonde Haf-fruen, såsom en dägelig Jungfru sitta på vattnet i Aike-träsk: hon kammade sitt guldgula hår, och hennes länder skinade såsom solen. Då fiskaren betagen af allt detta rodde ut i träsket, »försvanst» hon genast. 0. L:n Lannsa, Fårö. Sven-Väinur på Fårö såg engång »Har-fräui» (Haffrun), såsom en helt luden qvinna att se, gå och vada i Aikes »träsk-land» (vid stranden) ; men hastigt »försvanst» hon. 0. 0. Nårs. Träska-gubben, m. = trollet i Aika träsk. L. O. K. Vid Fånn-bro öfver Gothem-å såg man stundom Haffrun sitta och kamma sitt långa hår, som hängde ner i skötet mellan benen, uppå en grön gräsbrink, under det att hennes guldkam glindrade så vackert i sol-skenet. L. Nordin. Koncept till I: 2019 i R 625: 4, s. 49 (1853). Haffrun i Aikes-träsk karvade sitt hår: skinkorna skinade s. solen: när fiskaren rodde ut, försvanst hon. D:o, ib., s. 59 (1853). Sven Vinur såg Har-fräui, s. en helt luden qvinna gå o. vada i Aikes träskland; m hastigt försvanst hon!
