Transkriberad uppteckning
Herr Pehr Klingwall var en mycket ung Stads-Präst; men som det varit ett ohyggligt väsende uti förra tiden, t. ex. med Kristen Kristenson, hvilken Fåröboarna skjöto skarpt på i kyrkan och drefvo från Ön, tordes ingen annan än den modige och handfaste Pehr Kling-vall (vanligen kallad »Kuta-Pelle»)2 ge sig dit och bli Pastor på Fårö. Han höll dem till skick och ordning, skriftade dem med »Brunte»3 m. m., men särdeles var han hatad för hans tilltag mot »Maj-stängurna»; dock var han för öfrigt både fruktad och ibland äfven värderad, ty han var glad och munter och spänderade stundom väl. — Ofta förgick han sig dock, såsom då han sjelf en natt utklädd i ett hvitt lakan skrämde folket på vägen, som gingo hem från en slåtter, m. m. Åter blef han sjelf lurad af Bönderna tillbaka. Så narrade engång den starke och djerfve Smiss-Mikkel honom att bland flere höstackar4 på ängen5 vid tionde uttagning välja den största, i hvilken Bonden fördolt en stor sten! Vid ett bröllop vid Värkes, der Smiss-Mikkel var Skaffare och Presten önskade att på en stund komma från bordet (för att fara sin väg, ty han tålde ej Smiss-Mickel), tog Mikkel Presten »pa rakan arm» och lyfte honom ut öfver bordet: Klingwall skrattade och låtsade ingen ting; men de båda gamla ovännerna förstodo allt meningen! Jens Jak:n Båta. [I marg. står]: Klingvall stängde bönderna i källaren. Efter ett bröllop vid Lansa lystes Klingwall med lyktor af tvenne Bönder (en på hvar sida) ut genom skogen på landsvägen. Men Kling-wall anade att det skulle »stå på stryk», hvarför han hastigt grep en Bonde med hvar hand i håret, satte sporrarne i hästen och jagade af med Lansa-karlarna, som visserligen velat åtminstone dugtigt piska upp sin prest, men fingo nu sålunda hårdragne släpa jemte hästen ett långt stycke, tills Klingvall ändtligen släppte dem med utropet: »Tack för godt sällskap!» och kom lyckligt undan och hem. J. P. Gahne. [I marg. står]: Värmlands Elfdal o. Finnskogar af M. Axelson, pag. 16.
