Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gast
Små barn som var mördade kallades för ”gast”. Härborta i en bäck hördes två gastar skrika. Borta vid Håsätra skrek ”gasten”. Det gick inte att få tyst på honom förrän någon tog mod till sig och talade till honom. ”Gasten” kunde inte tala först.
[Svart oxe]
Koncept (ej renskrivet) i R 625: 10, s. 180 (1873). Mötte om natten i skogen en stor svart oxe, tog en stör o. slog h:m i skallen. — — då han blef 2, 3 ggr så större — — flydde tvärt g. skogen — m hemma stod han vid dörren — — rände upp den — — blef fallaten. Fina Olsson.
Sju-stjernorna
Solen och Månan hade en Dotter. Hon ville så gerna komma ner till jorden, men föräldrarne nekade henne detta, emedan jorden var så syndfull. Men efter många böner, gaf Solen henne dock lof att stiga ned på jorden. Solens och Månens dotter steg då ned till jorden och gick snart in till en linne-väfverska, som satt vid sitt arbete och väfde i linne åt konungen. Då bad hon väfverskan att hon skulle få väfva; och denna kunde ej neka Solens och Månens sköna dotter hennes bön. När då linneväfven var färdig och solens dotter emellertid hade återvändt till sitt hem, gick väfverskan med sin linne-väf till konungen att få sin betalning. Men då konungen såg på väfven fann han, att ett qvarter af väfven var bara guld; hvarf ör han tillsade väfverskan, som ej visste huru detta tillkommit utan hennes vetskap men att hon visserligen haft någon hjälp af en ofantligt skön jungfru hvilken hon ej kände, att, om hon komme tillbaka, hon genast skulle säga till konungen derom. Om en tid bad Solens och Månens dotter åter igen solen om lof att få besöka jorden, hvilket med svårighet men dock slutligen beviljades. Hon kom då åter till väfverskan och fick nu också lof att hjelpa henne väfva. Härunder gick gumman till konungen och berättade att den sköna jungfrun just nu satt hemma hos henne och väf de. Konungen satte sig i sin granna gullvagn och skyndade dit, men då var Solens och Månens dotter borta och försvunnen. Äfven då befanns ett qvarter af linne-väfven vara af guld. Konungen blef nu ännu ifrigare att ega den sköna jungfrun, och han tillsade väfverskan att hon för allt i verlden skulle låta honom veta när den sköna troligen en gång till komme till henne. Ej långt derefter bad Solens och Månens dotter att Solen ännu en gång ville gifva henne lof att nedstiga till jorden; hvilket ock efter många böner åter tillstaddes henne. Äfven nu kom den sköna jungfrun till linne-väfverskan och fick nu äfven lof att väfva. Men väfverskan tillsade nu genast konungen härom: han kastade sig i sin vagn och kom så hastigt till väfverskan att Solens och Månens dotter icke hunnit komma undan. Äfven nu var ett qvarter af väfven bara guld. Konungen, som blef förälskad i henne förde henne sen till sitt slott; men, oaktadt alla bemödanden ville hon ej alls tala eller säga hvarifrån hon var. Slutligen tecknade hon med skrift, att, om de kunde få veta hvems dotter hon vore, så skulle hon tala. För att härtill förmå henne tillsades hon att gå ned i slottets trädgård och upprycka ett träd med rot. Hon gick ock verkligen ner i trädgården; och, då folk på konungens befallning låg på lur att utforska henne, hörde de henne säga då hon fattade i ett träd: »Så sant som jag är Solens och Månens dotter, skall detta trädet gå upp med rot!» Nu visste man då den skönas härkomst. — — — Hon var nu länge i slottet. — — — Konungen reste bort — — — derunder födde hon efter hand sex prinsar. Men Solens och Månens dotter var ej nöjd på den syndiga jorden: hon gick i slottsträdgården och bad Solen att taga henne upp till sig igen; men Solen nekade det i början. Slutligen blef dock hennes bön beviljad och hon blef åter upptagen af solen; och af Henne, Solens och Månans dotter, och af de sex prinsarne, hennes söner, tillkommo nu på himlen de strålande sju-stjernorna. Joh. Gabr. Hansen, f. 1844 i Hemse. I marg.: III. Sagor, 5. — Lalla Rookh (En »peri» — — —). Illustr. Verlds-hist. VI, sid. 451.
Skarpe-Ladingen
»Langa-Ladigen» = värsta mat-tiden och foderbristen om våren tills man tröskat ut säden. Deraf sägnen om modren, som sparade på allt till »langa-ladingen» och dottren, som gaf allt åt en »tigg-gubbe», som gaf sig ut för att just vara »Langa-ladingen» (VI: 140). C. B. Östman. [Koncept till B i R 625: 5, s. 140, nästan exakt lika.]
Presten och klockaren på jagt.
Presten och klockaren hade hela dagen varit ute på en tröttande jagt och så kommo de ändtligen om qvällen, hungriga som räfvar, in i en stuga, hvarest hustrun just hade satt deg. De bådo att få sig mat och hustrun gick straxt ut för att bära in det. Emellertid föreslog klockaren, att de nu skulle passa på och taga sig hvar sig en grabbnäfve deg. Presten var genast färdig; men — äras den som äras bör — han skulle naturligtvis ta' först, och det gjorde han ock utan krus. Men i det samma kom hustrun åter in och satte den välsignade goda maten på bordet, då presten, med näfvarne fulla af deg, måste stoppa dessa i fickorna! Nå, de skulle då äta och klockaren började läsa till bords och det mycket långa böner; men Prestfar stod bara och krusade, han kunde ej ens knäppa i hop händerna under läsningen, som mycket förundrade värdinnan, och måste skylla på, att han var så frusen efter vandringen i skogen. Men klockaren prisade högeligen den goda maten, som kära mor satt fram, åt för två och bad bara presten att nu inte vara någon kostföraktare; och i alla fall »hade de ju ännu en fasligt lång väg hem och ingen stuga med en matbit att vänta —, det skulle prestfar också komma ihåg», sad' klockaren. Men presten bara stod och krusade, men var så uthungrig att han skulle bita spik. Ändtligen hade då klockaren gjort sig ett verkligt varg-mål, han tackade Gud för maten, så värdinnan och slutligen presten med, som i skogen lofvat bestå honom en rundelig välfägnad bara de komme till hus, — och det hade han hållit som en hedersman! — hvarföre han då uppmanade honom att hederligen betala kära mors herrliga måltid. Nå, det gjorde också presten, nemligen nästa gång han komme dit, och det skulle bli mycket snart, ja, i morgon dag, ty nu var han ej just stadd med penningar! Ja, det fick då vara så länge, mente den beskedliga hustrun, jägarne tackade för allt godt och så gingo de då sin väg. Men, så snart de kommit utanför dörren, började klockaren, med styrkta krafter, ta rätt långa steg, då Prest [en] uttröttad och genom-förargad bara ropade: »Vänta, klockare, jag vill klappa dig!» men denne hade nu ej tid med det, utan skyndade bara före och Presten fick så gå der hela natten ensam och tugga på rå deg (VI: 118). C. B. Östman. [Koncept i R 625: 5, s. 118:] P:n o. Klock:n var på jagt. De blefvo hungriga, kommo in t. en hustru, s. hade satt deg o. bådo om att få köpa mat. Nå, H:n gick att skaffa mat. Då narrade K1:n P:n att de under tiden skulle ta' sig en grabbnäfve deg. Det gjorde P:n — s. nat:vis skulle ta' först — äras d. s. äras bör! — just som H:n kom åter. P:n, händerna fulla m. deg i fickorna, stod der o. krusade, fick inte m. klock:n åt, prisada maten, P:n var hungrig att han skulle svimma, betalade hederl. gick, tackade o. fick sen äta rå deg.
»Den Håle» och Länsmannen
En länsman körde engång vägen fram och före honom gick en karl, och då han kört fatt honom frågade han: »Hvem är du?» — Denne svarade: »Jag är den Håle, jag.» »Hvart skall du hän?» frågade Länsmannen. »Sta' ta' en själ, som man gjort en syndig bön öfver», svarade »den Håle». Och dermed så följdes de åt. När de kommit till en stuga vid vägen, öppnades hastigt dörren och en pojke kom der stinkandes ut, då kärringen skrek efter honom: »Päuken (den onde) tage dig, sårk!» »Nå, tag då pojken», sad' Länsmannen till den Håle. »Nej», svarade denne, »det var ej af hjertat sagdt.» Längre fram foro de förbi en åker, hvarest en bonde gick och plöjde och hans »stutar» togo till att »ränna», då bonden utropade: »Nå, päuken tage de stutarne!» »Nå, tag dem då», sade Länsmannen. »Nej», svarade den Håle, »nej, det gick ej af hjertat.» Men så voro de begge komne dit fram, hvarest Länsmannen skulle göra utmätning, då en kärring kom ut ur stugudörren, knäppte händerna hop och ropade i största ilska: »Nå, så må då päuken ta' den Länsmannen!» »Si det var af hjertat», sade då päuken till Länsmannen, »det var just dig jag var kommen för att ta'!» — och dermed så tog han och for af med Länsmannen (VI: 127). C. B. Östman. [Koncept i R 625: 5, s. 127:] En Länsman körde, före gick den Håle. »Hvem är du? — »Den håle är jag.» — H:d skall du hän? — »Sta' ta en själ», som de gjort en syndig bön öfver. Då åkte de tills:s till en stuga, der dörren hastigt öppnade, en sårk kom stinkandes ut o. kärringen ropa efter sårken: »päuken ta' dig, sårk!» — »Nå, tag då sårken», sad' L:n. »Nej», svarade den Håle: »det var ej af hjertat sagdt. Längre fram foro de förbi en åker, der en B:de gick o. plöjde o. stutarne togo att ränna (skena): »må päuken ta dig stutarne.» — »Nå, tag nu b:n, sad' L:n. »Nej, det gick ej af hjertat. — Nå, nu voro de framme der Länsmannen skulle göra utmätning. Då kom der kärringen ut, knäppte hon händerna o. ropade: »Nå så må dä päuken ha' den Länsmannen!» — »Si det var af hjertat!» sade den Håle: det var dig jag skulle ha. O. derm. flög han af m. Länsmannen.
Gaitbucken ei ag-bodi
Tva mann varo a nat ej a ag-bod. Hä ajne sat bej gräuva' pa a kränka u hvejlde sig, män hä are lag pa lavan u svaf. Kumm så ann stäur gajtbuck dar inn, ställde sig mäd sitt langa skägg bej grävva u värmde sig. Dän fyrste karlen keika' pa bucken a stund u smäckti så ei avvunen pa hanum an hop hajt hyr (eldmörja), da odjaure' bära flytta' sig lejte u ställdi sig ej douri. Da blajv karlen ret aumbr, tok an ildsbrand ör spejsen u hjägg spitalen darmäd yvar nasar fyri att flåjga hanum burt: u försvanst gärdi han u. Men um mårgonen når fiskrenar haddi rajn-syva u stejge' upp, sago dajr an hapelig söjn: gajta-bucken hängdi dar ej noti pa väggi ej ag-bodi! u ingen av dajm tråista' kuma bei noti. Når karlenar sina (sedan) pa dagen varo äute pa sjoen att se at um (vitja) sejna fiska-domt, uppvaxti hä itt förgräueligt ovädur af nård-aust mäd oröjkelig stårmb, hauga gravsjoar, ljaun u hä aina torn-skute' pa hä ara, så att fålken navva aj kundi kuma til lands mäd lejve'. (XII: 12.) Mats L:n Hangre, f. 1798. Koncept till V: 125 i R 625: II, S. 12 (1873). (Skrifvet på Fårömålet.) Två man i Agbod — — en satt vid spisen, den andre låg på laven o. hvilade — — kom en stor Betbock värmde sig — — kasta aska på höö — — gick, ställde sig åter i dörren — — eldsbrand, flydde — om morg:n, när de vaknade t. fiske, hängde G.bocken i notet uti boden. Tordes ej röra noten. Sen på dagen ryslig storm, kunde knapt berga lifvet.
Flairingar' och »Jård-smakaren»
När Gotland fordomdags refvades eller då skattläggningen skedde, mutade »Flairingar» (Bönderna i Fleringe) med en »gällad» Julbock Landtmätaren eller skatt-läggaren, hvilken allmogen kallade »Jårdsmakaren», deraf att denne, för att rätt bedömma mat-jordens beskaffenhet, verkligen tog mull i munnen och sålunda smakade på jorden. — Denna orättfärdighet skall ha' verkat en annan orättfärdighet, nemligen att Fleringe blef »gjord så liten» eller så lågt uppskattad, att hon ej ens kunde hålla en båtsman. — Verkliga skälet var väl säkert jordmånens klena beskaffenhet derstädes. Men alla hemman blefvo ej så lyckliga: så är Domararfve i Öja öfverskattadt till dubbelt högt mot hvad det borde vara, emedan dåvarande innehafvaren lärer på något sätt förtörnat »jård-smakaren». En herre, Edling, var »skiftesman» för hela landet. M:s L:n Hangre, f. 1798.
Tjäldare Strand-hagen
Tjäldare-Gubben i Boge köpte Strand-hagen (norr om gården ned till sjön) af Norrgårda i Wallstena för en hvit märr. Carl Sjöberg, Gothem. Capt., f. 1778.
Nils L:son Hangres byggning, nedrifyen. omkring 1850
Detta gamla hus från förfädrens tid hade murar, som voro goda två alnar tjocka samt byggda dubbla och (med grusfyllning mellan dem) mest af stora gråstenar. Dess lägre och vestra del var längre och hade »raukt» (högt) »spärr-tak» med bräder, men den öfre flatt tak med »huggna» bräder laggda i börding eller på tvären (under det yttersta brädtaket. M. L:n Hangre). Hela huset var omkring 18 aln. långt. Åt vester var hvardagsstugan med en ofantelig »ligge-spis», i hvilken ofta efter hand insköts en »grue-packe», som i början var sex alnar lång; och der voro i gafveln fyra 18 tum höga och breda fönster, på tvären afskilda medelst en sex tum tjock eke-stock, i hvardera af hvilka satt en målad bränd ruta, samt på södra sidan ett lika lågt fönster, men tredubbelt uti längden: ändtligen funnos sittbräden uti fönster-smygarne. Uti nedre våningen af husets höga del var ett mörkt källar-rum utan hvalf och all dager. Till öfre våningen ledde långs norra muren en brant trappa till en förstuga trång såsom ett skåp, hvarifrån man inkom i »haug-stäuu», f.def., som endast hade tvenne äfvenså små fönster med brändt glas och en smal väggpost mellan sig samt i taket »riar» (bjelkar) 14 tum i fyrkant och blott med en alns afstånd från hvarandra, men mellan hvilka prålade gyllenläders-tapeter sirade med blomster, rosor, foglar och andra djur. — Loftet (vinden) uti husets vestra ända hade gafvel af bräder. Denna gamla byggnad ansågs på sin tid säkert vara storståtlig, eller så att hon kunde anstå en rik och ansedd bonde, som var tingsdomare. Ty sitt förnämsta anseende hade det uråldriga huset af de trenne märkliga stenar, som suto inmurade på dess södra sida ofvan dörren, hvilken hade vanlig grof träkarme af eke samt var försedd med »svaipar» (halfdörrar) och der framför en stor slät kalkstenshäll, »brofleis» (IV: 588)1. Nils L:n Hangre, f. 1791. Matts L:n Hangre, f. 1798. Anm. Dessa trenne monumentala stenar ligga ännu (1871) der inne på »lill-gården». [I marg. vid andra stycket]: Landsdomaren Kyrkebinge var en mäktig man, som hade en äng, Ben'te-gärde (i Anga) samt en humlegård ute i Södret. M:s L:n Hangre. [Vidare i marg.]: Gott:ds Allehanda 1877, N:o 103. — Se: 31. Vall-stena [II. Ortn. 31]. Koncept till IV: 576 i R625: to, s. 16 (1871). Domaren vid Hangre var hedning, tog alla kristna böcker, bibl. m. m. i Gothem, förde dem ut på S. Olofs-holm, lade dem i bål att bränna dem —, såg sig om då h:s gård, Hangre, brann — skonade böckerna. Han skyndade hem — det hade brunnit, m släcktes.
Trull-skut
En karl kom till en rik lappgubbe i Finland, friade till hans dotter och fick ja, hvarpå gubben sade honom: »Om du på bröllopsdagen än är hundrade mil härifrån, kommer du om det är din [min?] vilja, hit!» — Så reste den unge mannen sin väg, men ångrade snart att han förbundit sig med lappflickan. — Hemkommen beklagade han sig allt häröfver för en karl, och denne lofvade att hjelpa honom från Lappens makt. Han ställde för ändamålet då fram ett embare fullt med vatten, sade friaren att se ned deruti och frågade honom tre särskilda gånger: (först) »Hvad ser du?» — »Jo, lappgubben går på sin gård och vrider sina händer.» (vidare) »Hvad ser du? — »Jo, bruden sitter klädd»; (och till sist) »Hvad ser du nu?» — »Jo, jag ser att bröllopsfolket samlas.» — »Ja så», sade trollaren hastigt, »ladda då din bössa och sigta på lappgubbens hjerta»; och nu, pang! small skottet. »Nå, hvad ser du nu då», sade trollkarlen?» — »Jo», svarade den unge mannen, »jag ser lappgubben ligga död på sin gård.» »Nå», utropade trollaren, »nu har jag frälst dig, min gosse! Det var »trull-skut», det. Mats L:n Hangre i Gothem, f. 98 (XII:19). Koncept till V: 129 i R 625: 11, s. 19 (1873). Trull-skut. Kom t. en Lapp (i Finl:d), friade t. h:s d:r o. fick ja. Lappgbn sade: är du 100 mil borta bröllopsdagen, kommer du — är det din vilja, hit. — Reste, ångrade sig. — En man s. ville hjelpa höö, ställde fram ett vattenembare o. frågade: Ser du ngt? Jo, Lappen går på sin gård o. vrider sina händer; — — bruden sitter klädd, — o. 3:0 br:sfålken samlas. Ladda då din bössa, o. sikta åt Lg:s hjerta — Pang! h:d ser du? L. ligger död på sin gård. — Då har jag frelst dig, min Gosse: det är trull-skott, det.
Guld-backen i Gröttlingbo
Guld-backen i Gröttlingbo kallas ock Angantyrs Hög, emedan Angantyr der tros vara begrafven!! — Om denna hög berättas samma sägen som om Diger-Rör och Stenkalmen i Bro; att nemligen en Bonde vid Katlunds i Fide der på samma sätt röfvat till sig af trollen en guldkalk.* — En annan Bonde gräfde engång der och såg redan karmen af en guldvagn, då han genom något trollens eller drakens upptåg blef narrad och förhindrad att riktigt få upp skatten. * Trollen ropte: »Katlunds Fyllingen for af med oä Gyllingen», och framkallade ur högen ett troll, som det kallade »ain-bainen», hvilken skulle löpa bäst. Katlundar flydde hem, och vräkte guld-kalken i korshufvet af en ved-kast och sprang sjelf in i en åker der han plöjt kors»furar». Hästen miste håren på länden — blef ihjäl-rifven — alla husen skakades — Kat-lundar blef sedan sjuk, och skänkte för sin helsa guldkalken till Bro kyrka. And. Katlunds, Fide.
Burma i Bunge, skatten der, m. m.
Uti Sydvest från Bunge kyrka har fordom legat en gård (eller tomt), som hetat Bunna, hvaraf ännu (1857) stora grundvalar synas. Der skall ha' bodt en mäktig herreman, några säga en sjö-röfvare. Under pesten dogo alla Bunna-folken ut; men, fruktande sjukdomen, hade egaren, den s.k. »Bunns-gubben», gräft ner allt sitt silfver och gods i en skogslund dervid, som ännu kallas »Bunns-tjåkki», n. En gubbe från Rute, som der gått i »lamb-skog» (= letat efter fåren) hade först fått öga på skatten, som stod nästan öfver jord i en kista, blott öfvertäckt af en tunn stenflis. Men, som han stod och betraktade kistan, för att taga väl märke på stället för en annan gång, fick han höra skällan af fåren tätt invid, dem han länge förgäfves sökt efter, då han genast skyndade dit åt; men inga får fick han se och — skatten var borta, ty han hittade ej ens stället åter! Men ett par år efter fick en hustru från Stainstu' ögonen på skatten; men hon var klokare, ty hon kastade genast sticksömmen öfver den och sprang hem efter hjelp. Men hon och hennes bonde hade ej makt att ta' skatten, förrän de fingo Valla-gubben i Rute till hjelps, som var en riktig trollkarl. Nå, då fick Stainstävven ändtligen den stora skatten, men han bergade dervid lifvet blott med knapp nöd och såg länge derefter ut som man skjutit honom med löst krut i ansigtet; men Valla-gubben han fick rent af sätta lifvet till på den skatt-sökningen. Och sedan delade Stainstu- och Änge-folken Bunna-jordarna; och ännu ha' de hvardera en äng, som kallas Bunns-ängi, n. — Till Annexen körer ock ett stycke skog, som heter Bunn, hvarom man t. ex. säger: att gå »på Bunn». Och ännu i sednare tider synes »Bunns-gubben» der, än såsom en gubbe med hvita vadmalskläder och röd mössa och än eljest skrämande kalkugnskarlarna vid Grubbens nya kalkugn, då han visar sig som en »sårk», den hunden far efter och skäller på. Gust. Kellström.