Hemse, Gotland
Sju-stjernorna
Solen och Månan hade en Dotter. Hon ville så gerna komma ner till jorden, men föräldrarne nekade henne detta, emedan jorden var så syndfull. Men efter många böner, gaf Solen henne dock lof att stiga ned på jorden.
Solens och Månens dotter steg då ned till jorden och gick snart in till en linne-väfverska, som satt vid sitt arbete och väfde i linne åt konungen. Då bad hon väfverskan att hon skulle få väfva; och denna kunde ej neka Solens och Månens sköna dotter hennes bön. När då linneväfven var färdig och solens dotter emellertid hade återvändt till sitt hem, gick väfverskan med sin linne-väf till konungen att få sin betalning. Men då konungen såg på väfven fann han, att ett qvarter af väfven var bara guld; hvarf ör han tillsade väfverskan, som ej visste huru detta tillkommit utan hennes vetskap men att hon visserligen haft någon hjälp af en ofantligt skön jungfru hvilken hon ej kände, att, om hon komme tillbaka, hon genast skulle säga till konungen derom.
Om en tid bad Solens och Månens dotter åter igen solen om lof att få besöka jorden, hvilket med svårighet men dock slutligen beviljades. Hon kom då åter till väfverskan och fick nu också lof att hjelpa henne väfva. Härunder gick gumman till konungen och berättade att den sköna jungfrun just nu satt hemma hos henne och väf de. Konungen satte sig i sin granna gullvagn och skyndade dit, men då var Solens och Månens dotter borta och försvunnen. Äfven då befanns ett qvarter af linne-väfven vara af guld. Konungen blef nu ännu ifrigare att ega den sköna jungfrun, och han tillsade väfverskan att hon för allt i verlden skulle låta honom veta när den sköna troligen en gång till komme till henne.
Ej långt derefter bad Solens och Månens dotter att Solen ännu en gång ville gifva henne lof att nedstiga till jorden; hvilket ock efter många böner åter tillstaddes henne. Äfven nu kom den sköna jungfrun till linne-väfverskan och fick nu äfven lof att väfva. Men väfverskan tillsade nu genast konungen härom: han kastade sig i sin vagn och kom så hastigt till väfverskan att Solens och Månens dotter icke hunnit komma undan. Äfven nu var ett qvarter af väfven bara guld.
Konungen, som blef förälskad i henne förde henne sen till sitt slott; men, oaktadt alla bemödanden ville hon ej alls tala eller säga hvarifrån hon var. Slutligen tecknade hon med skrift, att, om de kunde få veta hvems dotter hon vore, så skulle hon tala. För att härtill förmå henne tillsades hon att gå ned i slottets trädgård och upprycka ett träd med rot. Hon gick ock verkligen ner i trädgården; och, då folk på konungens befallning låg på lur att utforska henne, hörde de henne säga då hon fattade i ett träd:
»Så sant som jag är Solens och Månens dotter, skall detta trädet gå upp med rot!»
Nu visste man då den skönas härkomst. — — — Hon var nu länge i slottet. — — — Konungen reste bort — — — derunder födde hon efter hand sex prinsar. Men Solens och Månens dotter var ej nöjd på den syndiga jorden: hon gick i slottsträdgården och bad Solen att taga henne upp till sig igen; men Solen nekade det i början. Slutligen blef dock hennes bön beviljad och hon blef åter upptagen af solen; och af Henne, Solens och Månans dotter, och af de sex prinsarne, hennes söner, tillkommo nu på himlen de strålande sju-stjernorna.
Joh. Gabr. Hansen, f. 1844 i Hemse.
I marg.: III. Sagor, 5. — Lalla Rookh (En »peri» — — —). Illustr. Verlds-hist. VI, sid. 451.
![Scannat arkivblad: [Svart oxe]](https://www4.isof.se/Folkminnen/Svenska_sagor_filer/tryckt/Savesagner.jpg)