Transkriberad uppteckning
Presten och klockaren hade hela dagen varit ute på en tröttande jagt och så kommo de ändtligen om qvällen, hungriga som räfvar, in i en stuga, hvarest hustrun just hade satt deg. De bådo att få sig mat och hustrun gick straxt ut för att bära in det. Emellertid föreslog klockaren, att de nu skulle passa på och taga sig hvar sig en grabbnäfve deg. Presten var genast färdig; men — äras den som äras bör — han skulle naturligtvis ta' först, och det gjorde han ock utan krus. Men i det samma kom hustrun åter in och satte den välsignade goda maten på bordet, då presten, med näfvarne fulla af deg, måste stoppa dessa i fickorna! Nå, de skulle då äta och klockaren började läsa till bords och det mycket långa böner; men Prestfar stod bara och krusade, han kunde ej ens knäppa i hop händerna under läsningen, som mycket förundrade värdinnan, och måste skylla på, att han var så frusen efter vandringen i skogen. Men klockaren prisade högeligen den goda maten, som kära mor satt fram, åt för två och bad bara presten att nu inte vara någon kostföraktare; och i alla fall »hade de ju ännu en fasligt lång väg hem och ingen stuga med en matbit att vänta —, det skulle prestfar också komma ihåg», sad' klockaren. Men presten bara stod och krusade, men var så uthungrig att han skulle bita spik. Ändtligen hade då klockaren gjort sig ett verkligt varg-mål, han tackade Gud för maten, så värdinnan och slutligen presten med, som i skogen lofvat bestå honom en rundelig välfägnad bara de komme till hus, — och det hade han hållit som en hedersman! — hvarföre han då uppmanade honom att hederligen betala kära mors herrliga måltid. Nå, det gjorde också presten, nemligen nästa gång han komme dit, och det skulle bli mycket snart, ja, i morgon dag, ty nu var han ej just stadd med penningar! Ja, det fick då vara så länge, mente den beskedliga hustrun, jägarne tackade för allt godt och så gingo de då sin väg. Men, så snart de kommit utanför dörren, började klockaren, med styrkta krafter, ta rätt långa steg, då Prest [en] uttröttad och genom-förargad bara ropade: »Vänta, klockare, jag vill klappa dig!» men denne hade nu ej tid med det, utan skyndade bara före och Presten fick så gå der hela natten ensam och tugga på rå deg (VI: 118). C. B. Östman. [Koncept i R 625: 5, s. 118:] P:n o. Klock:n var på jagt. De blefvo hungriga, kommo in t. en hustru, s. hade satt deg o. bådo om att få köpa mat. Nå, H:n gick att skaffa mat. Då narrade K1:n P:n att de under tiden skulle ta' sig en grabbnäfve deg. Det gjorde P:n — s. nat:vis skulle ta' först — äras d. s. äras bör! — just som H:n kom åter. P:n, händerna fulla m. deg i fickorna, stod der o. krusade, fick inte m. klock:n åt, prisada maten, P:n var hungrig att han skulle svimma, betalade hederl. gick, tackade o. fick sen äta rå deg.
