Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten utför jordbruksarbeten och gårdssysslor.
En dräng, hade ätit upp julgröten och druckit ut brännvinet för tomten och lagt spillning i stället. Det sades, att tomten flyttade till granngården, där han bor på vinden. I den gården har folket stor nytta av honom, ty han spinner åt dem varje dag. Men om någon går upp på vinden för att se på honom, sätter han spinnrocken på sin plats, så att ingen kan se, att någon varit där och spunnit. Tomten själv försvinner också. Här måste folket också giva tomten julgröt och brännvin. Tomtar tycka i allmänhet om brännvin och julgröt. Den här tomten vistas väl på sin nuvarande plats, tills även här någon elak dräng kommer och gör honom illa, så att han måste flytta. Det säges, att i stugor, som blivit flyttade, inga tomtar trivas.
Sagan om Biskopen som reste till Påfven
En Biskop från fjerran land skulle helsa på Påfven. På vägen dit träffar Biskopen en man, gående med tunga blytackor, släpande efter hvardera foten. Biskopen stannar och frågar mannen, hvarför han gick och drog på sådane tyngder. »Jo», sa mannen, »ty eljest går jag för fort.» Biskopen tyckte det vore bra ha' en sådan betjent, och så blef han Biskopens betjent och följde med gående jemte vagnen och den ena tyngden lades i vagnen, den andra behölls på, för att ej komma i förväg. När Biskopen kört en stund, ser han en man, gående i ett tåg utan ända, som utgrenade sig åt två håll. Biskopen stannar och frågar hvad mannen gjorde. »Jag håller på draga kull denna skog», sa' mannen, och Biskopen hörde huru skogen brakade och föll långt borta. En sådan stark betjent kunde vara bra att ha tyckte Biskopen, och så blef han Biskopens andra betjent och följde med. Längre fram kom bonden till en slätt med många väderqvarnar, hvilka alla lupo såsom för storm ehuru vädret var alldeles stilla och så ser han en Man, stående vänd åt qvarnarne på långt afstånd, hållande pekfingret på ena »Näshålet». »Hvad gör du?» sa Biskopen. »Jag blåser dessa qvarnar att gå», sa mannen. »Hvarför håller du på ena näshålet», sa Biskopen. »Jo», sa' mannen, »ty om jag blåste med båda näshålen så skulle qvarnarne ränna sig sönder eller störta omkull.» En sådan betjent kunde vara bra att ha tänkte Biskopen, och så blef mannen Biskopens tredje betjent och följde med. Kommen till hafvet, då Biskopen skulle öfver, såg han en man, som sigtade och sköt en skott utåt hafvet, ehuru Biskopen ej såg något att skjuta på. »Hvad skjuter du efter», sa Biskopen. »Jo», sa mannen, »jag såg en katt, som ville plundra ett fågelbo i ett träd på landet andra sidan hafvet och så sköt jag ned katten.» En sådan man kunde vara bra att hafva mente Biskopen, och så blef han Biskopens fjerde betjent. Kommen till Påfven blef Biskopen väl mottagen. Men då Påfven ville skryta med sitt vin, att ingen i verlden hade så dyrt vin som han, ville Biskopen äfven skryta med sitt, och sade att han hade ännu dyrare vin. Påfven blef misstyckt och sedan Biskopen rådfrågat sin förste betjent ingicks ett vad mellan honom och Påfven, att om Biskopen kunde skaffa dit af sitt vin inom ¼ timma, skulle han af Påfven hafva så mycket guld och silfver en man kunde bära, i annat fall skulle Biskopen till Påfven lemna lika mycket. Betjenten No. 1 gaf sig åstad att hemta vinet och lofvade vara tillbaka inom en qvarts timme. När det led på sista 5 minuterna blef Biskopen orolig och frågade betjenten 4 om han ej såge den väntade. »Ja», sa betjenten — »han ligger på hitvägen under ett träd och har somnat; men jag skall väcka honom.» Han tog sin bössa och sköt i trädet så grenarne brakade och mannen vaknade samt var framme 2 minuter före tiden. Påfven lät bära fram en mansbörda silfver och guld. »Orkar du mera» — sa Biskopen till betjenten, som drog skogen ikull. Betjenten lyftade det med sitt lillfinger och Påfven måste lemna ut så mycket silfver och guld han egde och betjenten bar det ledigt ombord å fartyget. Men när Biskopen rest, tyckte Påfven det blifvit alltför tomt och fattigt för honom och lät genast afgå sina krigsskep med kriksfolk och vapen för att åter taga sina skatter. Dessa skepp varsnades först af Biskopens skytt, som sade att det var Påfvens kriksskepp med krigsfolk och vapen för att återtaga alla skatter och förderfva dem alla. Biskopen blef dödsblek af fruktan, men betjenten som blåste qvarnamne lugnade honom och lät skeppen komma på så nära håll, att soldaterna redan fattade luntorna och skulle allyra sina kanoner på Biskopens skepp. Men då ställer betjenten sig i aktern, blåser till med båda näshålen, och alla påfvens skepp föllo omkull och gingo till botten. Och så kom Biskopen lyckligt hem, blef den rikaste man i verlden och hade för all lycka på denna färd att tacka sina ovanliga betjenter. Troligen har under den gyllene katholska tiden folket sökt förklara tillkomsten af sin Biskops rikedom på detta underbara sätt. anm. af C. N. Carlson, Lärbro den 29 september 1879.
Sole och Thore
Sole och Thore, tvenne backe-rå eller bergstrull bland klipporna vid Slite, hade ofta hårda strider med hvarandra, men slutligen vandlade Thore i sten Soles jättar, som då blefvo de höga raukar (stod-klippor), hvilka finnas på Sole-klint och vid Lännaberget, ni. fl. ställen dervid. Öle-bäck är en källa norr om Sole-klint, hvars friska flöde skall ha uppkommit derigenom att bergstrollen der kört sönder sin öl-tunna då allt ölet rann ut. Kristen Hedman, fiskare, f. 1783. Koncept till IV: 566 i R 625: 9, s. 141 (187o). Soles & Thors strid: Th. vandlade i sten Soles jättar, s. blefvo raukarne, Öle-bäck, källa N. om Sol-klint, hvarest Trullen kört sönder sitt öl-kärl, då allt öl rann ut= deraf källan.
Friese-Mor
I förra tider var det mycket handel på Slitö, helst med kalk från de många ugnarna vid Slitö, Länna, Tjelder-holm, m. m.; och isynnerhet var den s. k. Friese-Mor, som lefde der som köpmansenka blefven mycket rik på denna handel. (Bodde på Länna. (J. W. E.)) Men hon var ock oskäligt verldsgirig, stolt och förglömde ej att ofta skryta öfver sin stora rikedom och kalk-rörelsen, hvilken hon isynnerhet dref och älskade. Åkerbruk på hennes många gårdar brydde hon sig ej om; utan hon sade i stolt öfvermod: »den förbannade säden och den välsignade kalken!» Och hon var så snål om den välsignade kalken, att hon gick i sina stora kalklador, skrapade kalksmulorna af väggarna med silfversked och samlade den i sitt silkes-förkläde; ty man säger att hon den tiden fick en dukat för en tunna kalk! (i Danzig). J. W. E. Engång gick hon i stora tankar förbi Bogevik åt sjuströmmar, betraktade sina vidlyftiga ägor, hus och ugnar och förhäfde sig öfver sina rikedomar. Med det samma, drog hon en dyrbar guldring af sitt finger, kastade den i Boge-vik och sade: »Så omöjligt det är att jag kan få denna ringen igen, så omöjligt är det ock att jag nånsins kan bli fattig!» — Men dagen derpå, då hennes piga skar till fisk, som väl var tagen i sju-strömmar, som går ur Bogevik ut i hafvet, fann hon kära Mors ring i fiskens buk. — Och Friese-Mor blef och innan sin död alldeles utfattig, bodde i en liten flattakig stuga1 på Slitebacke, och fick sjelf gå och hemta vatten i en källa, som ännu kallas Friese-Mors källa. Hagmans-Mor (på Slitö) f. 1766 [död] 1856. [Över titeln står]: Friese-Mor bodde vid Länne, derutanför hon utkastade ringen i viken. Dagen derpå hittade pigan ringen i gäddan, sade det för »Kära Mor», som blef häpen och sade: »Nu ser jag att jag kan bli fattig.» Hon förbannade åkrarna, men välsignade (kalk-)stenarna. Bodde sedan utfattig i en liten flat-takig stuga vid Länne och blef så full av löss att ingen kunde hålla henne ren. Hon sade då: »Det är inte löss; det är de fattigas tårar!» ty hon hade varit så snål emot de fattiga. Gamla Fru Hagman, på Slite, 87 år gammal, f. 1766, dog 1856 i febr. 90 år gammal. [I marg. är tillskrivet]: Se: Sakontala af Kalidås och Herodotus om Polycrates. (Thiele I, p. 262.) Polykrates af Samos (se: Gam. Hist. Ekelund, p. 15). Faye: N. Folk-Sagn, p. 222. Friese-Mor brukade gerna spela kort; och då någon dervid störde henne, utropade hon: »Nå, nå — låt mig spela beten ut!» Till sitt folk sade hon: »När I hvilen middag» (d. v. s. med dragarne) kan I plocka sten af åkern!» — Hennes folk klagade ock: »Långume», Spillings, Närss och File Vi, som äro frisemo[r]s folk Alldrig få vi ro eller hvile. Om dagen så köra vi kalk Om natten så mala vi malt. (III. Visor, 11.)
Barns-Ölet hos de Små under jorden
På en stor Herregård var en flicka, som för hennes förstånd i hushållningen »tjente för jungfru» der, och hade många pigor under sig att befalla. Allt gick lyckligt och stod väl till på Gården; ty man sade, att de »Små under jorden» der med trygghet och lycka fästat sin boning. Också brukade »Jungfrun sjelf» och efter henne alla pigorna alldrig slå ut något hett vatten på gräset med mindre de först sade sakta för sig: »Spring nu undan och akta Er, mina Små (Tomtar eller Gubbar), så att jag inte skållar opp Er!» Wattnet skulle dessutom rinna ner i fiskgrytan för de Små. — Alldrig tilläts det heller på Gården, att, då man under arbete i trädgården påträffade någon groda, ofreda den, utan man var engång för alla tillsagd med en viss betydelsemine af »Jungfrun»; att vackert taga dem på spaden eller skyffeln och så maka dem på sida in på gräsvallen eller i någon buske: ty somliga af dem voro 'förtrollade kungar eller princessor'!» En vacker dag, då Jungfrun satt ensam i kökskammaren, kom en liten Gubbe i grå rock intill henne, aftog den lilla hatten, bockade sig och bad Jungfrun vara så god och ej försmå hans inbjudning till barndop hos honom, för hans hustru hade fallit i barnsäng. Jungfrun blef härvid i början häpen, men tackade dock för bjudningen, och frågade hvad man skulle gå för väg till deras boning. Då sade den lilla Gubben: »Gå ut i stallet, och lyft upp ett bräde i ett af båsen, så finner I vägen till min boning!» Jungfrun tackade ytterligare och tillade att hon bara först af sin Fru skulle be sig lof — det hon också fick; dock med förmaning att icke äta något af den maten de Små kunde bjuda henne. Nå, när tiden kom, gick hon dit Gubben anvisat henne; och kom så ner till de Små under jorden, der det var stort kalas, många gäster bjudna, och i sängen låg den lilla barnsängshustru[n] med sitt lilla barn ijemte sig hvilket nu med många faddrar döptes. Der bjöds flitigt de bästa traktamenter; Jungfrun tog väl också deraf, men åt intet, för all mat såg i alla fall ut för hennes ögon såsom ormar, grodor och all otäckelse. När nu Jungfrun ändtligen bjöd farväl på den lilla barnsänghustrun samt de många gästerna och tackade för all välfägnad, så följde henne den lille Gubben sjelf vackert ut, och sade sig vilja visa henne sitt hus och bo. De kommo så i ett rum, och der stodo två pigor i bara linnet sofvande och malte på en cyan. Men när Jungfrun närmare såg på dem, så igenkände hon tydligen två af sina egna pigor, som stodo der och malte; och när hon deröfver yttrade sin förundran för Gubben, sade denne: »Jo, det är verkligen två af Era pigor, som stå här ock mala för mig; och det få de göra hvar natt, då de under sömnen lägga armarna under hufvudet! Om I tviflar derpå, så skär ett stycke ur deras särkar, så kan I i morgon bittid' få se att jag talar sant.» Jungfrun gjorde som Gubben sade, tackade för allt nöje och välfägnad; men då hon ändtligen ville gå, sade Gubben: »Mycket ha'n I ej tagit till bästa, men något skall I ändå hafva såsom bevis af min välvilja»; och der med så häf de han en hop hyfvelspån i hennes förkläde. Jungfrun förundrade sig mycket öfver gåfvan, men tackade dock för Gubbens välmenings skull; och kom så snart samma väg tillbaka till dagsljuset och Gården igen. — Snart stjelpte hon också hyfvelspånen såsom af intet värde ur förklät, gick in till sin Matmoder och berättade allt om sitt besök hos de Små. Men då hon med löje berättade om Vängåfvan af hyfvelspånen, som hon kastat ifrån sig, märkte hon att en stor ny silfversked hängde vid hennes förklädband! Då blef Jungfrun ej så litet ångerköpt; ty troligen kunde hon haft sig rätt dugtigt med silfverskedar, om hon varit klokare. — Sedan sporde hon pigorna, hvad de gjort i natt, svarade dessa, att de som vanligt sofvo i bordbänken hela natten; men Jungfrun påstod till deras förundran att de hela natten sofvande stått och malat nere hos de Små under jorden, derför att de somnat med händerna under hufvudet. Dessa ville visst inte tro det förr än Jungfrun visade dem det stycke hon klippt ur deras särkar. Alla vid Gården fortforo att vara aktsamma med de förståndiga och beskedliga »Små under jorden»; och allt gick ständigt lyckligt och bra för »Jungfrun» och hennes Husbondfolk. — Slut. Lovisa Säve, f. 1801.
De Små hålla Barns-öl
En fattig Bondhustru hade många barn ; men nu hade hon åter fått sig ett litet barn, och låg der i sängen rätt bedröfvad öfver detta. Mens hon nu låg der allena med sitt lilla barn, kom en liten man in till henne, helsade och frågade hvarför hon var så bedröfvad? Hon svarade: »I kan väl se hur här står till, och många Små har jag förut.» — Men den lille Mannen uppmuntrade henne, och bad henne slutligen att han skulle få lof att döpa sitt lilla barn, som hans hustru ock nyligen fått, der i hennes stuga; men han lofvade att ingen skulle kunna se det mer än hon, att de skulle komma och gå så tyst och icke störa någon, och att han i alla fall ej skulle begära det för intet. — Bondhustrun blef förskräckt öfver allt detta, ville ej straxt lofva någonting, utan utbad sig några dagars betänke-tid efter hvilken han skulle få hennes svar ; och dermed var den lille mannen nöjd och gick sin väg. Emellertid så rådfrågade sig Bondhustrun med Presten, och han rådde henne att ej sätta sig emot den lille Mannens begäran, hvilket troligen kunde vara farligt och när då den lille Mannen kom åter, svarade Bondhustrun att han skulle få som han begärt. — När dagen kom, inträdde den lille mannen med sina gäster, hvilka alla voro så små: Presten var liten, klockaren, fadrarne och Hustrun med det lilla lindebarnet. Dopet gick för sig, och Bondhustrun såg allt der hon ännu låg i sängen, men hon låtsade ingenting. Sedan de då trakterat sig en stund, försvunno de Små alla hastigt mellan golfbräderna och liksom sjönko ner i jorden. Men efter en stund kom den lille klockare tillbaka, bärande en stor guldskål full med silfver-pengar hvilken han nu framräckte till Bondhustrun i sängen med många tacksägelser för husrummet de fått låna, gaf henne guldskålen för det lilla barnets räkning som blifvit döpt hos henne — en skänk till hennes lilla son; och så önskade den lille klockaren henne och barnet all lycka och framgång, bockade sig vackert, och försvann under golfvet. — Bondhustrun blef nu mycket glad öfver guldskålen och alla pengarna; och lefde sedan glad och lycklig med alla de sina. Fr. Sjöberg, f. Säve 1808.
Sveapinn.9
Det var en gång en fattig yngling, som tjente i konungens gård och blef kär i Princessan, som slutligen blef »rådd». Begge drefvos bort från konungen och hans slott. Sveapinn tog då Princessan med sig och sökte tjenst såsom smed i ett annat konungarike och fick bo i en smedja. Men alla dagar skulle smeden Sveapinn arbeta på slottet, hvarefter han om qvällarne gick hem till Princessan i smedjan (med hvilken han dock icke var gift). En dag sade han till henne, att hon skulle såsom sömmerska infinna sig på slottet, ty konungens unga dotter, Princessan, skulle snart stå brud och derför skulle hon sy hennes granna kläder till hvilka hon emedan de begge voro af ungefär samma storlek och växt — skulle ta' mått efter sig sjelf. Hon blef då mycket ängslig, men måste lyda och sydde. Om qvällen skulle den okände Prinsen der på slottet visitera henne. Såsom smeden sagt henne skulle hon, när hon om qvällen ginge från slottet, taga med sig i fickan en grann lapp af Princessans klädningstyg, — och denna fann nu Prinsen der! Andra qvällen på samma sätt: ehuru hon gömt lappen i barmen, nödgade Prinsen henne framlemna den; och samma så den tredje qvällen, ehuru hon då gömt lappen i munnen. För allt detta skulle hon då ha' sin dom och det blef, att hon skulle gifta sig med Prinsen på slottet. Hon började då gråta och sade, att hon bara ville ned till sin Sveapinn uti smedjan; men, det var omöjligt. Hon blef klädd till brud, ofantligt grann och vigdes vid den främmande Prinsen. Sedan, då brudfolket lustvandrade i slotts-trädgården, hvarifrågan man kunde se smedjan, befallde Prinsen, att man straxt skulle tända eld på smedjan. Den olyckliga Princessan, som dervid ängslades för sin älskares lif, började då än häftigare gråta, men det hjelpte ej. — — Slutligen upplystes det, att Prinsen och Sveapinn var samma person. Fr. Sjöberg.
Råttan, eller Bonden och hans tre Söner
Det var en gång en Bonde, som hade tre söner. Den yngste hette Pelle; var lustig och glad, men hölls för narr af de äldre bröderna. Bonden sade en dag, att nu skulle de alla tre gå ut och fria. Han gaf dem med sig hear sig ett guld-äple. Då de kastade det framför sig och det fölle ned, der skulle de finna sina fästemöar. De äldre Bröderna sprungo snart från Pelle; de kastade då ut sina äplen, funno stora granna gårdar och rikt folk samt friade der och fingo ja. Men när Pelle kastade ut sitt äple, såg han bara en liten fattig flattakig stuga. Han gick i alla fall in der: stugan var mycket snygg och treflig, men ingen menniska syntes till. En stol stod på golfvet, den han satte sig i och började gråta. Bäst det var inkom en liten Råtta, som frågade hvad han sörjde öfver. Pelle sade henne då ändtligen sitt öde; men Råttan uppmuntrade honom, gaf honom väl till bästa och han låg der öfver natten. När då alla tre bröderna efter deras friare-färd voro hem-komna, skröto de äldre mycket öfver sin lycka, men Pelle var mycket nedslagen och sade ingenting. Fadren sade då, att de, såsom prof på deras fästmöars duglighet dagen derpå skulle hafva hem med sig ett par strumpor. Pelle kom till Råttan och bara suckade; hon bad honom bara att äta, dricka, vara glad och lägga sig att sofva, sedan hon ropat: »Kom' fram mina små Grå!» Om morgonen, när Pelle vaknade, låg ett par de finaste strumpor vid sängen — — Bonden och alla i huset förundrade sig. — — Nästa gång — — en brudgums-skjorta — — och den allra finaste kammarduksskjorta hade Pelle -- — Så en bröllops-kaka — — den hvitaste och finaste fick Pelle — — Så bröllops-öl — — det bästa och starkaste. — — Och slutligen brudgums-kläder — — de allra grannaste hade Pelle, och alla förvånades. Men slutligen sade Fadren, att de nu skulle hemföra sina fästemöar och visa dem för slägten. Pelle gick då till Råttan igen, men bara gret och suckade samt låg der qvar om natten. Om morgonen stod en grann karet för dörren; men i stället för hästar voro råttor förspända, en råtta var kusk, lakej-råttor öppnade vagnsdörren och Råttan sjelf bad honom bara stiga i vagnen och satte sig jemte honom. Men den stackars Pelle han var ängslig, gret och skämdes att komma hem till sin Fars gård med en sådan skjuts, sådant sällskap och en Råtta såsom fästmö jemte sig! Men hans tacksamhet gjorde att han lydde henne i allt. Nå, det bar så af. — Men då skjutsen snart kom till en sjö med en bro öfver, försvunno i en blink alla råttor i vattnet, och Pelle satt der ensam och gret. Men snart förnam han ett starkt skott och derpå ett förfärligt brusande i vattnet: och der utur uppsteg en skön Princessa med hela sin hofstat, hoffröknar, granna herrar, lakejer, kuskar, hästar, m. m. Princessan sade då, att hon varit förtrollad och blott kunnat befrias genom en yngling som varit nöjd med hennes lilla låga stuga och älskat henne af tacksamhet. — - Nå, allt var nu hjertans godt och väl och Pelle skulle genast omklädas till Prins; men han ville hellre visa sig för sina hemfolk såsom den fordom föraktade Pelle och behöll derföre sina gamla paltor. Och så kom då Princessan till gårds med Pelle jemte sig. Nu förvånades alla och man var oändligen glad öfver den stora nåden af Princessans besök, men ville genast drifva ut Pelle, som visade sig dum och oskaplig på allt sätt såsom vanligt. Derföre, på det han ej vidare skulle besvära Princessan med sitt dumma prat och envisa närgångenhet, blef Pelle snart instängd i svinhuset för natten. — — Men, om morgonen låg Pelle hos Princessan! Och allt blef nu upplyst — — Pelle var kung och skulle resa hem med sin drottning till sitt kungliga slott, dit hela slägten nödvändigt skulle följa med. — — Stort grannt slott — —, hela »krigshärar» till vakter, — — ståtlig kröning — — och Pelles bröder blefvo med det samma stora hofherrar hos honom. Fr. Sjöberg.
Skön-Margreth
Det var en gång en Prins, som under en besvärlig jagt så förvillat sig i skogen att han inte [på] tre dagar hittat någon byggd. Slutligen, alldeles utvakad och trött, fick han se en liten stuga i skogen, dit in han skickade sin betjent att begära härberge öfver natten. Mannen derinne sade sig gerna vilja1 herbergera den nådige Herren, som han ej vidare kände; men som hans hustru just nu låg i en så hård barnanöd i deras enda rum, så var [det] alldeles ogörligt, hvilket Herrn ville vara så nådig och förlåta. Prinsen blef rätt ledsen öfver detta svar, och sade då att han vore nöjd att natten öfver få hvila i fähuset på foderloftet; hvilket visst icke heller nekades, derest Prinsen kunde finna sig deruti. Nå, Prinsen lade sig nu om qvällen på foderloftet med sin betjent att sofva, och somnade ock straxt som en sten. Men länge hade han ej legat förr än han väcktes af de jämmerligaste nödrop från den arma barnaföderskan i stugan: han tackade då sin Gud att han, vid jemförelsen med detta oerhörda lidande, icke hade andra plågor än 3 nätters vaka; och så somnade han åter in. Snart vaknade Prinsen af en röst, som tydligt sade: »Det barnet som nu födes skall bli Prinsens gemål!» Prinsen blef både förundrad, förskräckt och harmsen öfver detta, helst rösten upprepade detsamma tvenne gånger till; men han var dock glad att hans betjent alltjemt sof och hörde intet deraf. Om morgonen låtsade han ingenting om detta, utan begärde af den fattige Mannen att han skulle få taga hans barn med sig; hvilket han ock slutligen fick. Prinsen lade nu det nyfödda barnet som var en flicka i en ask och skref der utan på »att barnet skulle uppfostras såsom hans eget barn tills det vore 12 år gammalt;» men inne uti asken lade han ett papper på hvilket han i hemlighet skref: »Barnet skall genast ådras ihjäl!» för Prinsen var högdragen, och ville ej att ödet skulle förena honom med en så ringa varelse. — Derpå tog Prinsen afsked och gick. När han ridit ett stycke bort i skogen, skickade han betjenten med asken en annan väg till en Faster Prinsen hade, som väl skulle utföra hans mordiska befallning, och sjelf red han så raka vägen hem till sitt slott. Men under vägen kom betjenten till en bygd, och der gick han in och begärde att få hvila sig en stund; det han ock gerna fick. Han satte så asken på bordet, lade händerna derpå och insomnade snart. Qvinnfolken i stugan sågo nu med nyfikenhet på asken, och som en af dem kunde »läsa skrift» funno de snart det merkliga i påskriften, togo så vackert asken undan den sofvande betjentens armar, öppnade locket och sågo med tårar det lilla fattiga barnet; hvarpå hustrun tog [det] opp, gaf det di och ansade om det. Sedan förändrade de skriften i asken sålunda: »att barnet skulle med största omsorg oppfostras!» och smögo åter asken under den sofvande betjentens armar. Då betjenten ändtligen åter vaknade, tackade han för godt härberge och gick sin väg med asken, den han vid framkomsten lemnade till Prinsens faster, som nu enligt den förändrade skriften vårdade den lilla flickan, hvilket hon för hennes täckhet kallade: »Skön-Margreth». Barnet tillväxte snart och blef om några år den skönaste, snällaste och lydigaste af alla de flickor, som voro »i lärdom» hos denna fru, Prinsens faster, som också mycket höll af den lilla Skön-Margreth. Prinsen hade emellertid alldeles föregätit äfventyret med det lilla barnet. Men, då han engång helsade på sin faster, fick han se SkönMargreth bland de andra barnen, förundrades han väl öfver hennes ovanliga skönhet — hon var nu tolf år —; men förebrådde icke desto-mindre Fastern, som icke åtlydt hans stränga befallning. Hon försvarade sig då med Prinsens skriftliga befallning; och saken kunde nu mera icke hjelpas. Men när nu Prinsen red derifrån, tog han SkönMargreth med sig på sadelknappen. När de voro komna långt bort i skogen, frågade Prinsen SkönMargreth om hon ej en stund ville roa sig med att plocka blommor; och då hon bejakade det, lyfte Prinsen henne vackert ned af hästen och satte henne på marken, der hon nu glad plockade blommor. Men den hårde Prinsen fattade då om en trädstam och bad Skön-Margreth göra detsamma: men just som hon sålunda omfattade en trädstam, och dervid lade händerna på hvar andra, slog den grymme Prinsen en spik genom hennes små händer och red så från det gråtande barnet; ty han var alltjemt rädd att den underliga spådomen skulle uppfyllas. Men förunderligen var just under detsamma en Grefve med sina jägare på jaget i samma skog, der deras hundar som bäst drefvo omkring; och en af dessa sednare återkom till Grefven med blod på nosen, tjöt och gjorde de oroligaste tecken till sin Husbonde, och sprang så tillbaka in i skogen. Grefven följde då hunden och fick snart se det arma barnet Skön-Margreth, som stod der vid trädet fastspikad och huru hundarne jämrade sig och slickade hennes händer. Grefven drog då varsamt ut spiken och befriade henne; hundarne slickade ytterligare hennes blodiga händer, och Grefven, som satte fina handskar på hennes händer tog henne så hem med sig till sitt slott, der hans Grefvinna med största ömhet tog mot den värnlösa och uppfostrade henne bland sina två döttrar, hvilka snart älskade henne såsom deras syster. Skön-Margreth omtalade nu sina öden, så mycket hon visste och slutligen att en okänd förnäm Herre spikat henne fast vid trädet. Skön-Margreth lefde nu goda dagar hos Grefvinnan bland hennes barn, och var i allt både klädd och ansedd såsom hennes egen dotter; och skönare var hon än de två andra fröknarna, men handskar hade hon alltid på sig. Men en dag, sedan Prinsen hört talas om Grefvens trenne vackra döttrar, gjorde han ett besök hos honom för att se de vackra flickorna, som då i gemaket stodo i rad; men Skön-Margareth stod dock längst ner. Prinsen beundrade dem alla; men fann dock största behag i SkönMargreth. Om fjorton dagar kom Prinsen åter, då Skön-Margreth stod emellan och hade alltjemt sina fina handskar uppå; Prinsen blef då alldeles kär i henne, och klappade henne på kinden då han reste ifrån Grefven. Men när Prinsen ditkom tredje gången, då stod Skön-Margreth öfverst och Prinsen friade nu ordentligt till henne; och om en tid afhämtade han Skön-Margreth såsom sin furstliga brud med all ståt och prakt, då hennes tvenne systrar, Grefven och Grefvinnan följde med. Skön var Bruden, rikt smyckad var hon, men glad var hon icke. Då Bruden eller Princessan Skön-Margreth ändtligen om aftonen sängleddes, och slutligen var ensam [med] sin Gemål Prinsen i brudkammaren, tog han henne i sitt knä och frågade henne nu först kvarföre hon ständigt brukade handskar och sörjde så mycket? Då brast Skön-Margreth i gråt och sade: »Skulle jag ej sörja, då jag är så olycklig att jag skulle få min mördare till Gemål!» Prinsen blef bestört och frågade hvad hon kunde mena med detta, ty han förstode1 ej alls hennes grufliga beskyllning. »Se här», sade då Princessan, drog så handskarna af sig och visade den förfärade Prinsen spiken i sina händer — hans eget verk! Då föll Prinsen på knä för henne, bad henne tusen gånger under tårar om förlåtelse, omtalade nu för henne alla hennes öden från hennes födelse i stugan i skogen, sade sig nu först se huru omöjligt det var att motstå ödets domar och lofvade henne heligt att troget och med all kärlek älska henne i alla sina lifsdagar, om hon bara ville förlåta honom och glömma det framfarna; och det lofvade också den hjertegoda SkönMargreth. På andradags-bröllopet var en stor förändring inträffad: det furste-liga Brudparet voro nu begge lika glada och lyckliga; och då alla gästerna suto vid bordet, omtalade Prinsen alla sin kära Gemåls hårda öden, då förundran och glädjen blefvo allmänna; och sedan lef de Prinsen med sin gemål »Skön-Margreth» lycklig i många, många år. Slut. B. Timgren f. 1788 vid Eimunds i Roma.
Jern—gisslet.1
Det var en gång en fattig Gumma, som hade en son vid namn Pelle. Men som hon var alltför fattig att kunna föda honom hemma, så måste han ge sig ut och söka sig tjenst. Han vandrade då långa vägar genom skogar och ödemarker, tills han slutligen fick se ett stort grannt slott för hvilket var en hög grann port med en guldnyckel uti. Som Pelle var alldeles uthungrad och trött, gick han in genom porten och kom in på en borggård, och gick så in i en mindre byggning; men då han icke såg någon menniska der, torde[s] han ej vara der längre, utan gick så in i slottet och bultade på en dörr. Men ehuru ingen öppnade gick han in i ett grant rum med fyra dörrar. Han bultade nu åter på en annan dörr; då svarade en grof röst: »Kom in!» Och Pelle inträdde, men icke heller der fanns någon; men till det tredje rummet, allt grannare, satt en gammal Gubbe. Denne frågade Pelle hvad han ville der; och Pelle svarade, att söka sig tjenst. »Det kan du få hos mig», sade Gubben: och han underrättade nu Pelle, att han här i slottet skulle få allt hvad han behöfde med mat och dricka, bara han troget uträttade sina sysslor, som blott bestod i att han var dag skötte Gubbens stod och åsna i slotts-stallet. Stodet skulle han ge bart hö och hafra samt många gånger om dagen slå det förfärligt med ett »jern-gissel», men åsnan skulle han alldrig slå, utan blott gifva honom halm och vatten. Detta gjorde Pelle väl ondt; men han lydde dock Gubbens hårda befallning, och allt gick sålunda bra ett rundt år — men någon menniska såg han aldrig af i slottet. — När året nu var om, sade Gubben en dag till Pelle: »Har du nu väl skött mitt stod, så gissla det nu ännu engång rätt dugtigt, led fram det till slottsporten, lägg på det den här guldsadeln, tag med dig en lång jern-kedja, bind fast det här guldskrinet bakom om sadeln och tag hit med dig jern-gisslet; ty jag skall rida bort på två, tre dagar. Du får nu först gå kring i alla slotts-rummen och våningarna, och här har du nyckel-knippan med nycklarne till alla rummen; men ett rum får du alldrig gå in i, för då blir du olycklig!» Pelle ledde nu fram hästen och gjorde som Gubben befallt: Gubben steg då grannklädd och med guldperuk på sig och med jerngisslet i handen på stodet, som alldrig förut varit så trefligt, modigt och blankt — rätt som det kunde varit »silfverskammereradt» — och red så sin väg. Prinsen gick nu ensam kring i rummen; men kunde ej länge hålla sig att icke besöka den förbjudna kammaren. Bara han satte nyckeln i dörr'n, flög den opp! en stor kittel stod der och kokte; men med detsamma flög en guldhane ut och straxt blef nyckeln svart. Pelle blef då förskräckt, sprang ut och slog dörren till efter sig, och blef nu grufligt ängslig öfver sin förseelse. Han hade nu äfven glömt ge åsnan hela dagen, och skyndade sig nu i ångesten ned i stallet och gaf åsnan vatten och halm, och beklagade det arma djuret, så sorgsen han sjelf var. Åsnan började då tala och sade: »Jag är en förgjord Prins, vet allt hvad du är ledsen öfver och skall allt hjelpa dig. Gubben här i slottet är en Troll-karl, som nu ridit till den Onde i »Blå-häll» med stodet opp för troll-berget medelst jernkedjan som han kastat öfver berget. Han kommer åter om tre dagar, och då bli vi olyckliga för det du varit i kammaren och släppt ut guldhanen. Men jag vet råd: tag hit nyckeln, så skall jag slicka den ren igen, så att Gubben intet må merka och att du sett trollkitteln derinne hvaruti han kokar mennisko-kroppar. När han kommer hem, så neka bara för allt; ge mig något hö ibland, och stodet något halm och slå mig stundom dugtigt med jerngisslet och stodet något mindre, så blir jag starkare och stodet maktlösare, så att det ej nästa år orkar opp med Gubben för trollberget i jern-kedjan.» Gubben kom hem om2 3 dagar, var storligen nöjd med sin ridt, för stodet hade alldrig varit så välskött och raskt förr; men, då han luktade på nyckel-knippan merkte han dock till sitt missnöje att Pelle ej fullt hade lydt honom utan åtminstone haft nyckeln i nyckelhålet: men vidare merkte han ej. Pelle fortfor i sin tjenst samma så nästa år: men fodrade nu åsnan bättre, gisslade honom ibland, och stodet något mindre. När nu Gubben på samma sätt andra årsdag åter reste till blåhäll, kunde stodet med möda komma opp för berget, och Gubben var derför sträng mot Pelle och missnöjd när han kom hem. Gubben förmanade nu Pelle att han skulle sköta stodet bättre detta året och framför allt gissla det mera och ofta; men åsnan rådde Pelle tvertom, det han ock åtlydde. Och åsnan sade: »När nu Gubben tredje året skall till Blå-häll, skall du dagen innan Gubben skall resa lägga guldsadeln på mig och taga alla sakerna med dig: guldskrinet med guldperuken i, jernkedjan och framför allt jerngisslet.» När då Gubben dagen derpå skulle afresa, så skulle Pelle ha2 åsnan färdig om morgonen utanför bakporten; och när Gubben nu skulle opp för berget så vore stodet för maktlöst och jerngisslet fattades för honom, då skulle han ej komma opp för berget, utan alla små-djeflarna skulle upphinna honom och rifva honom ihjäl. Nå, Gubben saknade nu om morgonen alla sina saker; men han skulle i alla fall åstad på bestämd timme till sin herre i berget, och det gick nu som åsnan hade sagt, Gubben kom ej opp för berget, utan blef ihjäl rifven. Då gaf sig Pelle af på åsnan och tog alla Gubbens skatter med sig: för hvart slag af jerngisslet, tog åsnan fjerdingsväg långa språng, kastade jern-kedjan på berget och kom lyckligt opp i länkarne ifrån allt djefvulskap der nere och [de] voro så räddade. Nu sade Åsnan till Pelle: »Gå nu fram till slottet här, lemna mig med alla dina saker hos skogvaktaren i slottshagen, och anmäl dig till trädgårdspojke under namn af Dum-Pelle: du får ej tvätta dig, kamma dig eller ligga under tak på tre år; hvar qväll går du och talar med mig och ger mig det du af pengar kan få dig och lägger i guldskrinet.» Och så gick det: [han] blef antagen till trädgårdspojke, var flitig och lydig, men var ett spektakel för allt slotts-folket utom för den yngsta Princessan, som talte väl med honom ibland i slotts-köket och kastade en och annan dukat till honom i trädgården. Men en morgon såg Princessan från fönstret huru Pelle satt och kammade sin guldperuk, då hon kom på andra tankar, och gaf honom vid tillfälle honom en guldring med sitt namn i. Emellertid blef det krig: alla reste ut jemte Konungen, och Pelle fick äfven lof att följa efter på en gammal hvit skinkmärr. Men han skyndade sig hemligen till åsnan, som skapade sig om till en grann häst; Pelle omklädde sig i Troll-Gubbens granna kläder, tog jerngisslet — besegrade fienderna, och red med Konungen hem och det blef stort kalas och Konungen vid bordet sade, att den tappre okände Riddaren kunde få välja af hans döttrar. Men han (Pelle) betackade sig för den äldsta Princessan, äfven som för den andra, men för den yngsta uppvisade han ringen med hennes namn uti och fick så henne till gemål. Sedan, när han gick ner brudgumsklädd i stallet till åsnan, var denne redan omskapad till en Prins igen: nu vore de begge genom Pelles lydaktighet frälsta, och den omskapade Prinsen, som varit skapad till åsna af Troll-Gubben derföre att han gått in i troll-kammaren, fick nu den äldsta Princessan till gemål. — Och Pelle blef sedan konung efter sin svärfar. — Slut. B. Timgren f. 1788 vid Eimunds i Roma.
Drottningen i Lejon-kulan
Det var en gång en ung konung, som mycket undrade derpå om en qvinna på engång kunde framföda 12 barn till verlden. Då alla på slottet betviflade möjligheten deraf, gaf konungen sig ut på långa resor för att få visshet i saken. Slutligen korn den unge konungen härunder ner i en stor skog, och der fick han höra en så ljuflig musik. Han gick närmare och fick då se att det var en fattig herde-flicka, som satt utanför en liten stuga bland sina får och spelade så vackert. Då frågade konungen henne: om hon trodde att de[t] vore möjligt att en qvinna på engång kunde framföda 12 barn? Flickan svarade då, att för Gud vore ingenting omöjligt! Konungen blef så nöjd med svaret och tyckte redan så mycket om den sköna jungfrun, att han genast ville taga henne med sig till slottet och göra henne till sin gemål. Hennes far, som nu kom ut ur stugan, bad att han skulle få behålla sin enda dotter; men det hjelpte inte, ehuru gubben föll på sina bara knän: Konungen gaf honom en stor summa pengar, och tog flickan med sig till slottet som snart blef hans gemål. Emellertid måste konungen snart derefter resa bort i krig, der han var ett rundt år; och under tiden framfödde den unga Drottningen förunderligen 12 barn på en gång, sex prinsar och sex princessor, hvarom hon genast i sin hjertans glädje skref till konungen. Men konungens mor, som var en elak qvinna, beskänkte den hofmannen, som skulle framföra brefvet derom, med vin, hvarunder hon narrade från honom brefvet, och skref om det sålunda: »att drottningen födt konungen 12 hundvalpar!» Konungen blef både bestört och förtörnad, skref tillbaka och befallde »att Drottningen med de 12 hundvalparna skulle brännas på bål!» Den gamla elaka Drottningen fick nu sin onda vilja fram. Men en kammarfru, som var den unga olyckliga Drottningen särdeles trogen, satt unga Drottningen med alla hennes tolf barn i en båt, gaf dem mat med sig och sköt båten från landet. Sedan klädde hon sj elf ut sig till den olyckliga Drottningen, tog 12 linde-barn som hon gjort af lappar, steg på bålet och lät uppbränna sig. Emellertid for den olyckliga unga Drottningen med sina 12 små barn omkring på vågorna, och landade slutligen vid en vild obebodd ö, som var full med allehanda odjur, lejon, ormar och drakar; men der fanns ock rikl. med ätbara bär, örter och frukter, och horniga rhenar. Mot aftonen gick unga Drottningen med alla sina 12 små barn långt ned under jorden i en lejona-kula. Här, tänkte hon, skall snart det hemkommande lejonet rifva i hjäl mig med mina 12 små olyckliga barn, och sålunda befria mig från mitt elände. Men lejonet, som snart kom hem, var tvertom vänligt och beskedligt, hopsläpade torra löf till en mjuk bädd åt dem, jagade rhen-kor dit, som Drottningen fick mjölka till barnen, och visade en ömhet mot de olyckliga liksom det varit en god och klok människa. I lejonakulan förblef Drottningen i sex år. Men då [blef] hon alltmer ledsen vid detta vilda lefnads-sätt; och en vacker dag skickade hon alla sina sex söner opp ur kulan för skaffa sig och barnen någon utgång och räddning. Men genom gamla Drottningens trollmakt, blefvo gossarna, så snart de kommo under bar himmel, genast omskapade till korpar, som nu idkeligen flögo med rop och ängsligt skrik omkring nedgången till lejona-kulan. Den olyckliga Drottningen blef då fasligt hjertängslig; men skickade i alla fall snart derpå äfven opp i dagsljuset sina sex döttrar. Men öfver dessa hade den gamla Troll-drottningen ingen makt. Utan dessa råkade i skogen en gubbe, som gaf dem tolf guld-kedjor och åt modren ett vackert »spel-verk», som hon skulle spela på när barnen dansade omkring henne. Men af guldkedjorna skulle Princessorna genast taga hvar sin på halsen; och när de sex förtrollade korparna om morgonen kommo flygande och skrikande omkring lejona-kulan, skulle hvar och en af Princessorna kasta hvar och en sin kedja om halsen på en af korparna, då de genast åter skulle bli förvandlade till Prinsar igen. Gubben sade vidare, att Drottningen skulle passa på när lejonet vore borta, gå till stranden, der en båt fanns, och låta båten drifva hvart han ville. Så gick det ock: korparne blefvo riktigt åter förvandlade till Prinsar, och de gåfvo sig alla tretton från ön i båten. Men de hade icke så väl kommit ut ett stycke från stranden, så kom lejonet uppretadt springande efter, kastade sig i vattnen, höll på att hinna båten, men sjönk slutligen. Ändtligen kom båten i land, der den olyckliga Drottningens man, konungen, regerade, och der han samma afton skulle stå brudgum. Drottningen gick då med sina 12 barn opp till slottet, och bad att hon öfver natten skulle få härberge der för sig och sina 12 barn nere i en kammare på slottsgården. Der tog nu den olyckliga drottningen fram sitt spel, och spelade så vackert för sina tolf barn, som dansade omkring henne. Detta var så vackert och rörande att påse, att det lockade dit en stor del af hoffolket, och att det slutligen [blef] framfördt till konungen, som nu gick ner för att se på, då han till sin stora förskräckelse igenkände sin arma Drottning och kunde nu veta att de[t] var hans egna 12 barn som der dansade ikring henne. Dock en stund trodde han ännu att det var hennes vålnad eller »spökelse». Men den olyckliga Drottningen sprang fram, tog konungen i famn, och sade att hon vore riktigt lefvande och hans trogna gemål, att hon utstått oändliga lidande och i sex år varit i en lejona-kula. Konungen, innerligen glad, tog då sin kära Drottning opp i slottet, öfvergaf den tillämnade Bruden, och höll der ånyo ett ståtligt bröllop med sin kära Drottning. Men allt detta visste icke den gamla elaka trolldrottningen af; utan, då konungen vid högtidsbordet frågade henne hvad straff den skulle ha' som velat att 13 oskyldiga lif skulle gå i döden, så svarade hon käckt: att först rullas i tjära och sen i fjäder, derefter kastas i spiketunnan in, och att så i en lång backe köras ihjäl efter ett par vilda hästar. »Ja», sade konungen, »då har Ni också afsagt Er egen dom, den I ock för eder elakhet mot min oskyldiga Drottning och hennes barn genast måste undergå» — och dervid blef det. Konungen lefde sedan med sin sköna Drottning och 12 barn många lyckliga år. — Slut. Anna Maja Holstein.
De Sju Röfvarena
Det var en gång ett konungarike, hvaruti genom stora krig folket var så utödt, att konungen, som hade tolf söner och tolf döttrar, befalde sina tolf söner att gifta sig med hvar sin syster. Alla fogade sig i konungens vilja, utom en af Prinsarne, som inte alls ville gå in derpå, utan begärde att få ut sitt arf, och så taga en af sina systrar med sig, förströ sin sorg öfver Fadrens vrede och söka sig sin lycka i verlden. Sålunda gaf sig nu Prinsen ut på resor med sin syster; men snart hade han förtärt alla sina pengar och hela sitt arf, derefter måste han sälja bort sin granna vagn, slutligen sina hästar med och gå till fots. Efter långt gående kommo de i en stor skog, der Princessan, trött som en sten, lade sig ned under1 ett träd. Men just i detsamma såg Prinsen ett lyse långt bort i skogen, dit han ville gå medan systern sof och se hvem som der bodde. Men för det att han skulle hitta tillbaka till systern, så strödde han löf för sig på vägen. När han nu kom fram till huset och skulle gå in, råkade han en skön jungfru, som sade att der bodde sju Röfvare, att hon vore en af dem bortröfvad Princessa, och att hon trodde att de ovillkorligen skulle slå ihjäl honom, om de vid hemkomsten fingo se honom der. Men då hon fick höra hans öden och fick veta att han var en Prins, så rådde hon honom att han skulle ge sig ut såsom röfvare och föreslå dem kamratskap; till bevis skulle han uppvisa sin klocka, den han skulle säga sig hafva röfvat af en resande. Den bortröfvade Princessan dukade nu bordet för de sju röfvarena och Prinsen, satte en vinflaska på bordet för hvar och en af dem, men i Prinsens flaska blandade hon hälften vatten på det att han ej skulle blifva skänkt. Röfvarena kommo nu snart hem, blefvo i början onda för det främmande besök under deras frånvaro; men, då Prinsen skröt af sina röfvare-dater, togo de honom snart opp i kamratskapet, satte sig till bords och drucko sig så fulla af vinet — men Prinsen aktade sig väl. När nu röfvarena somnade, tog Prinsen vackert pistolerna ur deras bälten och sköt dem alla ihjäl, såsom den bortröfvade Princessan hade sagt honom; och så störtade de dem alla ned i en källare under stugugolfvet. Då lät Prinsen den bortröfvade Prinsessan taga så mycket guld och silfver hon behagade ur röfvare-huset och förhjelpte henne på vägen till hennes faders konunga-rike. Om morgonen derpå gick nu Prinsen bort till sin syster, som ännu låg och sof under trädet, och, utan att berätta sitt blodiga äfventyr, förde han henne till röfvare-huset, der de skulle bo tillsammans. Då Prinsen en dag var ute på jagt i skogen, och Princessan ensam hemma och hushållade, öppnade hon af nyfikenhet luckan i golfvet, och fick då se de der nedstörtade röfvarena. Men en af dem, som var en vacker yngling, hade åter qvicknat till lif, bekände ej att han var någon röfvare, utan påstod att han bland de andra oskyldigt blifvit sargad och sårad af Prinsen. De blefvo snart kära i hvarandra, och kommo så öfverens att de skulle dölja allt för hennes bror, Prinsen, utan [!] skulle den unga Röfvaren ge sig ut för en resande som händelsevis kommit till skogshuset. Då nu Prinsen kom hem, bad systern honom att han skulle gå till en lejonkula i skogen och få sig lejona-mjölk, för att dermed bota den sjuke främlingen, hvilken Prinsen icke mera igenkände för en af de sju röfvarena. Men deras rätta mening var att lejoninnan skulle rifva ihjäl Prinsen. När denne nu kom till lejonkulan, sade lejoninnan honom att han vore en Prins och att hans falska syster och hennes käraste den förklädde röfvaren, hoppades att han skulle blifva ihjälrifven i lejonkulan, och att de eljest också skulle vilja förgöra honom. Lejoninnan gaf nu Prinsen lejonmjölken och tillika en pipa. Och när han komme i någon nöd, så skulle han bara blåsa i pipan, då genast ett fyrfotadt djur, som hette Lasse, skulle komma och hjelpa honom. När nu de sågo att Prinsen kom oskadad hem, så begagnade de sig icke af mjölken, ty den unge röfvaren var nu redan frisk; utan funderade de huru de på annat sätt skulle förgöra Prinsen. De kommo då öfverens om att de skulle skicka Prinsen till en björn-håla efter mjölk till Princessan, som nu vore sjuk. Men det gick Prinsen lika lyckligt hos Björninnan, som sade honom, att hans syster ville, när han kom hem, under lek binda hans händer med guldtrådar och sedan kasta honom i en brinnande ugn. Björninnan gaf honom ock en pipa, som han, då. han komme i nöd, skulle blåsa uti, då genast ett fyrfotadt djur, som hette Pelle, skulle framkomma och hjelpa honom. När nu Prinsen kom hem, sade systern, att de nu skulle leka såsom i deras barndom och binda hans händer med guldtrådar. Prinsen, som ej fruktade utgången, lät henne under leken binda sig, då hon med detsamma frä[c]kt sade att han skulle kastas i en brinnande ugn, som den unga röfvaren emellertid lagat i ordning. Då bad Prinsen sin grymma syster, att han först under bar himmel skulle få göra sin bön: det han ock fick. Bara han kom ut, strök han guldringarne af händerna, blåste i begge piporna, och genast ditkommo Lasse och Pelle, af hvilka Lasse tog och dansade med Princessan tills hon dog, och Pelle tog och dansade den unge röfvaren till döds på samma sätt. Nu tog Prinsen guld och silfver och allt röfvare-gods med sig ur röfvare-kulan, och öfvergaf den fasliga skogen — — Anna Maja Holstein.
Sulenda Lilla.1
Det var en gång en fattig, fattig torpare, som hade 14 barn; och när nu hustrun föll i den 15de barnsängen, voro de så utfattiga, att de inte hade råd att få det döpt, engång. Just i detsamma kom en förnäm Fru åkandes der förbi, steg in i den låga stugan och fick höra folkets nöd som bodde der. Men denna Fru var en elak Trollkärring, som på sitt slott hade förvandlat sin egen man till en fyrhornig Getbock och stängt in honom i en kammare. Trollqvinnan erbjöd sig nu att ta' emot det lilla barnet, som var en flicka, och uppfostra det såsom sin egen dotter. Hon fick det ock; och kallade flickan, som, var oändl. liten och vacker för »Sulenda». Der på troll-slottet fick Sulenda allt hvad hon önskade sig, mådde väl och var klädd såsom den raraste Princessa, och kallade Troll-frun för mamma. När nu trollfrun en dag skulle fara bort, sade hon till sin fosterdotter: »Sulenda lilla, du har här allt hvad du kan önska dig, du får fritt gå öfverallt i slotts-rummen; men denna kammardörren får du alls icke öppna, för då blir du olyckelig!» Och derpå reste troll-qvinnan bort. Men Sulenda kunde ej hålla sig från att öppna kammardörren, hvarvid en förfärlig fyrhornig get-bock kom utspringandes stötte kull den uppskrämda Sulenda, som ville hindra honom, och försvann. Genast kom den uppbragta Troll-qvinnan hem, och sade att Sulenda nu alldeles förtörnat henne, och att hon nu skulle få sitt välförtjenta straff: »Och nu skall du få välja emellan 2ne straff: antingen skall du bli den Fulaste och få bli qvar här i slottet som förut; eller bli den vackraste qvinna, få hafva de vackraste kläder, men i all din tid förblifva mållös, och sedan gå bort i den villande skogen!» Sulenda blef då fasligt bedröfvad; men sade slutligen: »Söta Mamma, då väljer jag helst att vara den vackraste!» Och måste hon nu genast gifva sig till skogs. När hon gått der länge och väl, så började de[t] mörkna, och hon klef opp i ett högt träd. Ännu om morgonen satt hon der. Men i närheten var ett kongligt slott, och under trädet var en spegelklar källa, dit Hofbetjenterna hvarje morgon gingo för att hämta vatten. När nu en Hofbetjent kom, så fick [han] i källan se ett så förunderligen vackert »gen-sken», att han stadnade der långa stunden; ty han förstod [icke] att se opp i trädet. Då blef en annan betjent skickad efter honom; och nu gick det denne sammaledes — och så äfven med den tredje hofbetjenten. Slutligen kom Konungen sjelf dit ned; och han hade ändtligen så mycket förstånd att han såg upp i trädet, der han fick se den undersköna Sulenda Lilla, som satt der och log mot honom. Konungen lät nu breda silkes-bolstrar under trädet, och vackert taga henne ner. Konungen blef snart alldeles intagen af hennes skönhet och kär uti henne. Men han förundrade sig ej litet, och blef hjertans bedröfvad att hon ej svarade på hans frågor, och han kunde nu förstå att hon var mållös; men i alla fall förde han henne med sig till slottet, och gjorde henne innan kort till sin gemål. När nu Sulenda, som alltjemt var mållös, fick sitt första barn, och hofdamerna om natten vakade hos drottningen, blef »sömn kastad öfver dem», så att de alla somnade. Då kom troll-qvinnan till Sulenda och sade: »God afton, Sulenda lilla, har du fått dig en liten Son?» »Ja», svarade Sulenda, som nu fick talgåfvan åter, »ja, söta Mama.» »Får jag nu din son af dig?» »Ja, söta Mamma!» — — och så tog hon barnet af henne och for sin väg. Alla som vakat saknade genast barnet, och konungen blef fasligt bedröfvad; men han älskade henne ändå. Nästa år fick Sulenda åter ett barn, och det gick på samma sätt; och på samma vis 3dje året med då Sulenda föll i barnsäng. Då blef konungen vred, trodde att hon vore en led troll-packa, som förgjort alla sina små barn och dömde henne att brännas på bålet. När nu Sulenda var utförd och redan satt på bålet, kom trollqvinnan farandes och frågade: henne: »God dag, Sulenda Lilla!» »Tack, söta Mamma.» »Hvad vill man nu göra dig, Sulenda Lilla?» »Man vill bränna mig, söta Mamma!» Nu framtog troll-qvinnan hennes tre små barn och sade: »Här äro dina barn; du har nu utstått ditt straff, lef nu lycklig i många år med din man, konungen.» Det drottning Sulenda ock gjorde till konungens och hela folkets stora glädje. — Slut. Anna Maja Holstein.