Transkriberad uppteckning

Det var en gång en fattig yngling, som tjente i konungens gård och blef kär i Princessan, som slutligen blef »rådd». Begge drefvos bort från konungen och hans slott. Sveapinn tog då Princessan med sig och sökte tjenst såsom smed i ett annat konungarike och fick bo i en smedja. Men alla dagar skulle smeden Sveapinn arbeta på slottet, hvarefter han om qvällarne gick hem till Princessan i smedjan (med hvilken han dock icke var gift). En dag sade han till henne, att hon skulle såsom sömmerska infinna sig på slottet, ty konungens unga dotter, Princessan, skulle snart stå brud och derför skulle hon sy hennes granna kläder till hvilka hon emedan de begge voro af ungefär samma storlek och växt — skulle ta' mått efter sig sjelf. Hon blef då mycket ängslig, men måste lyda och sydde. Om qvällen skulle den okände Prinsen der på slottet visitera henne. Såsom smeden sagt henne skulle hon, när hon om qvällen ginge från slottet, taga med sig i fickan en grann lapp af Princessans klädningstyg, — och denna fann nu Prinsen der! Andra qvällen på samma sätt: ehuru hon gömt lappen i barmen, nödgade Prinsen henne framlemna den; och samma så den tredje qvällen, ehuru hon då gömt lappen i munnen. För allt detta skulle hon då ha' sin dom och det blef, att hon skulle gifta sig med Prinsen på slottet. Hon började då gråta och sade, att hon bara ville ned till sin Sveapinn uti smedjan; men, det var omöjligt. Hon blef klädd till brud, ofantligt grann och vigdes vid den främmande Prinsen. Sedan, då brudfolket lustvandrade i slotts-trädgården, hvarifrågan man kunde se smedjan, befallde Prinsen, att man straxt skulle tända eld på smedjan. Den olyckliga Princessan, som dervid ängslades för sin älskares lif, började då än häftigare gråta, men det hjelpte ej. — — Slutligen upplystes det, att Prinsen och Sveapinn var samma person. Fr. Sjöberg.