Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Prins, som under en besvärlig jagt så förvillat sig i skogen att han inte [på] tre dagar hittat någon byggd. Slutligen, alldeles utvakad och trött, fick han se en liten stuga i skogen, dit in han skickade sin betjent att begära härberge öfver natten. Mannen derinne sade sig gerna vilja1 herbergera den nådige Herren, som han ej vidare kände; men som hans hustru just nu låg i en så hård barnanöd i deras enda rum, så var [det] alldeles ogörligt, hvilket Herrn ville vara så nådig och förlåta. Prinsen blef rätt ledsen öfver detta svar, och sade då att han vore nöjd att natten öfver få hvila i fähuset på foderloftet; hvilket visst icke heller nekades, derest Prinsen kunde finna sig deruti. Nå, Prinsen lade sig nu om qvällen på foderloftet med sin betjent att sofva, och somnade ock straxt som en sten. Men länge hade han ej legat förr än han väcktes af de jämmerligaste nödrop från den arma barnaföderskan i stugan: han tackade då sin Gud att han, vid jemförelsen med detta oerhörda lidande, icke hade andra plågor än 3 nätters vaka; och så somnade han åter in. Snart vaknade Prinsen af en röst, som tydligt sade: »Det barnet som nu födes skall bli Prinsens gemål!» Prinsen blef både förundrad, förskräckt och harmsen öfver detta, helst rösten upprepade detsamma tvenne gånger till; men han var dock glad att hans betjent alltjemt sof och hörde intet deraf. Om morgonen låtsade han ingenting om detta, utan begärde af den fattige Mannen att han skulle få taga hans barn med sig; hvilket han ock slutligen fick. Prinsen lade nu det nyfödda barnet som var en flicka i en ask och skref der utan på »att barnet skulle uppfostras såsom hans eget barn tills det vore 12 år gammalt;» men inne uti asken lade han ett papper på hvilket han i hemlighet skref: »Barnet skall genast ådras ihjäl!» för Prinsen var högdragen, och ville ej att ödet skulle förena honom med en så ringa varelse. — Derpå tog Prinsen afsked och gick. När han ridit ett stycke bort i skogen, skickade han betjenten med asken en annan väg till en Faster Prinsen hade, som väl skulle utföra hans mordiska befallning, och sjelf red han så raka vägen hem till sitt slott. Men under vägen kom betjenten till en bygd, och der gick han in och begärde att få hvila sig en stund; det han ock gerna fick. Han satte så asken på bordet, lade händerna derpå och insomnade snart. Qvinnfolken i stugan sågo nu med nyfikenhet på asken, och som en af dem kunde »läsa skrift» funno de snart det merkliga i påskriften, togo så vackert asken undan den sofvande betjentens armar, öppnade locket och sågo med tårar det lilla fattiga barnet; hvarpå hustrun tog [det] opp, gaf det di och ansade om det. Sedan förändrade de skriften i asken sålunda: »att barnet skulle med största omsorg oppfostras!» och smögo åter asken under den sofvande betjentens armar. Då betjenten ändtligen åter vaknade, tackade han för godt härberge och gick sin väg med asken, den han vid framkomsten lemnade till Prinsens faster, som nu enligt den förändrade skriften vårdade den lilla flickan, hvilket hon för hennes täckhet kallade: »Skön-Margreth». Barnet tillväxte snart och blef om några år den skönaste, snällaste och lydigaste af alla de flickor, som voro »i lärdom» hos denna fru, Prinsens faster, som också mycket höll af den lilla Skön-Margreth. Prinsen hade emellertid alldeles föregätit äfventyret med det lilla barnet. Men, då han engång helsade på sin faster, fick han se SkönMargreth bland de andra barnen, förundrades han väl öfver hennes ovanliga skönhet — hon var nu tolf år —; men förebrådde icke desto-mindre Fastern, som icke åtlydt hans stränga befallning. Hon försvarade sig då med Prinsens skriftliga befallning; och saken kunde nu mera icke hjelpas. Men när nu Prinsen red derifrån, tog han SkönMargreth med sig på sadelknappen. När de voro komna långt bort i skogen, frågade Prinsen SkönMargreth om hon ej en stund ville roa sig med att plocka blommor; och då hon bejakade det, lyfte Prinsen henne vackert ned af hästen och satte henne på marken, der hon nu glad plockade blommor. Men den hårde Prinsen fattade då om en trädstam och bad Skön-Margreth göra detsamma: men just som hon sålunda omfattade en trädstam, och dervid lade händerna på hvar andra, slog den grymme Prinsen en spik genom hennes små händer och red så från det gråtande barnet; ty han var alltjemt rädd att den underliga spådomen skulle uppfyllas. Men förunderligen var just under detsamma en Grefve med sina jägare på jaget i samma skog, der deras hundar som bäst drefvo omkring; och en af dessa sednare återkom till Grefven med blod på nosen, tjöt och gjorde de oroligaste tecken till sin Husbonde, och sprang så tillbaka in i skogen. Grefven följde då hunden och fick snart se det arma barnet Skön-Margreth, som stod der vid trädet fastspikad och huru hundarne jämrade sig och slickade hennes händer. Grefven drog då varsamt ut spiken och befriade henne; hundarne slickade ytterligare hennes blodiga händer, och Grefven, som satte fina handskar på hennes händer tog henne så hem med sig till sitt slott, der hans Grefvinna med största ömhet tog mot den värnlösa och uppfostrade henne bland sina två döttrar, hvilka snart älskade henne såsom deras syster. Skön-Margreth omtalade nu sina öden, så mycket hon visste och slutligen att en okänd förnäm Herre spikat henne fast vid trädet. Skön-Margreth lefde nu goda dagar hos Grefvinnan bland hennes barn, och var i allt både klädd och ansedd såsom hennes egen dotter; och skönare var hon än de två andra fröknarna, men handskar hade hon alltid på sig. Men en dag, sedan Prinsen hört talas om Grefvens trenne vackra döttrar, gjorde han ett besök hos honom för att se de vackra flickorna, som då i gemaket stodo i rad; men Skön-Margareth stod dock längst ner. Prinsen beundrade dem alla; men fann dock största behag i SkönMargreth. Om fjorton dagar kom Prinsen åter, då Skön-Margreth stod emellan och hade alltjemt sina fina handskar uppå; Prinsen blef då alldeles kär i henne, och klappade henne på kinden då han reste ifrån Grefven. Men när Prinsen ditkom tredje gången, då stod Skön-Margreth öfverst och Prinsen friade nu ordentligt till henne; och om en tid afhämtade han Skön-Margreth såsom sin furstliga brud med all ståt och prakt, då hennes tvenne systrar, Grefven och Grefvinnan följde med. Skön var Bruden, rikt smyckad var hon, men glad var hon icke. Då Bruden eller Princessan Skön-Margreth ändtligen om aftonen sängleddes, och slutligen var ensam [med] sin Gemål Prinsen i brudkammaren, tog han henne i sitt knä och frågade henne nu först kvarföre hon ständigt brukade handskar och sörjde så mycket? Då brast Skön-Margreth i gråt och sade: »Skulle jag ej sörja, då jag är så olycklig att jag skulle få min mördare till Gemål!» Prinsen blef bestört och frågade hvad hon kunde mena med detta, ty han förstode1 ej alls hennes grufliga beskyllning. »Se här», sade då Princessan, drog så handskarna af sig och visade den förfärade Prinsen spiken i sina händer — hans eget verk! Då föll Prinsen på knä för henne, bad henne tusen gånger under tårar om förlåtelse, omtalade nu för henne alla hennes öden från hennes födelse i stugan i skogen, sade sig nu först se huru omöjligt det var att motstå ödets domar och lofvade henne heligt att troget och med all kärlek älska henne i alla sina lifsdagar, om hon bara ville förlåta honom och glömma det framfarna; och det lofvade också den hjertegoda SkönMargreth. På andradags-bröllopet var en stor förändring inträffad: det furste-liga Brudparet voro nu begge lika glada och lyckliga; och då alla gästerna suto vid bordet, omtalade Prinsen alla sin kära Gemåls hårda öden, då förundran och glädjen blefvo allmänna; och sedan lef de Prinsen med sin gemål »Skön-Margreth» lycklig i många, många år. Slut. B. Timgren f. 1788 vid Eimunds i Roma.