Transkriberad uppteckning
Det var en gång en Bonde, som hade tre söner. Den yngste hette Pelle; var lustig och glad, men hölls för narr af de äldre bröderna. Bonden sade en dag, att nu skulle de alla tre gå ut och fria. Han gaf dem med sig hear sig ett guld-äple. Då de kastade det framför sig och det fölle ned, der skulle de finna sina fästemöar. De äldre Bröderna sprungo snart från Pelle; de kastade då ut sina äplen, funno stora granna gårdar och rikt folk samt friade der och fingo ja. Men när Pelle kastade ut sitt äple, såg han bara en liten fattig flattakig stuga. Han gick i alla fall in der: stugan var mycket snygg och treflig, men ingen menniska syntes till. En stol stod på golfvet, den han satte sig i och började gråta. Bäst det var inkom en liten Råtta, som frågade hvad han sörjde öfver. Pelle sade henne då ändtligen sitt öde; men Råttan uppmuntrade honom, gaf honom väl till bästa och han låg der öfver natten. När då alla tre bröderna efter deras friare-färd voro hem-komna, skröto de äldre mycket öfver sin lycka, men Pelle var mycket nedslagen och sade ingenting. Fadren sade då, att de, såsom prof på deras fästmöars duglighet dagen derpå skulle hafva hem med sig ett par strumpor. Pelle kom till Råttan och bara suckade; hon bad honom bara att äta, dricka, vara glad och lägga sig att sofva, sedan hon ropat: »Kom' fram mina små Grå!» Om morgonen, när Pelle vaknade, låg ett par de finaste strumpor vid sängen — — Bonden och alla i huset förundrade sig. — — Nästa gång — — en brudgums-skjorta — — och den allra finaste kammarduksskjorta hade Pelle -- — Så en bröllops-kaka — — den hvitaste och finaste fick Pelle — — Så bröllops-öl — — det bästa och starkaste. — — Och slutligen brudgums-kläder — — de allra grannaste hade Pelle, och alla förvånades. Men slutligen sade Fadren, att de nu skulle hemföra sina fästemöar och visa dem för slägten. Pelle gick då till Råttan igen, men bara gret och suckade samt låg der qvar om natten. Om morgonen stod en grann karet för dörren; men i stället för hästar voro råttor förspända, en råtta var kusk, lakej-råttor öppnade vagnsdörren och Råttan sjelf bad honom bara stiga i vagnen och satte sig jemte honom. Men den stackars Pelle han var ängslig, gret och skämdes att komma hem till sin Fars gård med en sådan skjuts, sådant sällskap och en Råtta såsom fästmö jemte sig! Men hans tacksamhet gjorde att han lydde henne i allt. Nå, det bar så af. — Men då skjutsen snart kom till en sjö med en bro öfver, försvunno i en blink alla råttor i vattnet, och Pelle satt der ensam och gret. Men snart förnam han ett starkt skott och derpå ett förfärligt brusande i vattnet: och der utur uppsteg en skön Princessa med hela sin hofstat, hoffröknar, granna herrar, lakejer, kuskar, hästar, m. m. Princessan sade då, att hon varit förtrollad och blott kunnat befrias genom en yngling som varit nöjd med hennes lilla låga stuga och älskat henne af tacksamhet. — - Nå, allt var nu hjertans godt och väl och Pelle skulle genast omklädas till Prins; men han ville hellre visa sig för sina hemfolk såsom den fordom föraktade Pelle och behöll derföre sina gamla paltor. Och så kom då Princessan till gårds med Pelle jemte sig. Nu förvånades alla och man var oändligen glad öfver den stora nåden af Princessans besök, men ville genast drifva ut Pelle, som visade sig dum och oskaplig på allt sätt såsom vanligt. Derföre, på det han ej vidare skulle besvära Princessan med sitt dumma prat och envisa närgångenhet, blef Pelle snart instängd i svinhuset för natten. — — Men, om morgonen låg Pelle hos Princessan! Och allt blef nu upplyst — — Pelle var kung och skulle resa hem med sin drottning till sitt kungliga slott, dit hela slägten nödvändigt skulle följa med. — — Stort grannt slott — —, hela »krigshärar» till vakter, — — ståtlig kröning — — och Pelles bröder blefvo med det samma stora hofherrar hos honom. Fr. Sjöberg.
