Transkriberad uppteckning

En Biskop från fjerran land skulle helsa på Påfven. På vägen dit träffar Biskopen en man, gående med tunga blytackor, släpande efter hvardera foten. Biskopen stannar och frågar mannen, hvarför han gick och drog på sådane tyngder. »Jo», sa mannen, »ty eljest går jag för fort.» Biskopen tyckte det vore bra ha' en sådan betjent, och så blef han Biskopens betjent och följde med gående jemte vagnen och den ena tyngden lades i vagnen, den andra behölls på, för att ej komma i förväg. När Biskopen kört en stund, ser han en man, gående i ett tåg utan ända, som utgrenade sig åt två håll. Biskopen stannar och frågar hvad mannen gjorde. »Jag håller på draga kull denna skog», sa' mannen, och Biskopen hörde huru skogen brakade och föll långt borta. En sådan stark betjent kunde vara bra att ha tyckte Biskopen, och så blef han Biskopens andra betjent och följde med. Längre fram kom bonden till en slätt med många väderqvarnar, hvilka alla lupo såsom för storm ehuru vädret var alldeles stilla och så ser han en Man, stående vänd åt qvarnarne på långt afstånd, hållande pekfingret på ena »Näshålet». »Hvad gör du?» sa Biskopen. »Jag blåser dessa qvarnar att gå», sa mannen. »Hvarför håller du på ena näshålet», sa Biskopen. »Jo», sa' mannen, »ty om jag blåste med båda näshålen så skulle qvarnarne ränna sig sönder eller störta omkull.» En sådan betjent kunde vara bra att ha tänkte Biskopen, och så blef mannen Biskopens tredje betjent och följde med. Kommen till hafvet, då Biskopen skulle öfver, såg han en man, som sigtade och sköt en skott utåt hafvet, ehuru Biskopen ej såg något att skjuta på. »Hvad skjuter du efter», sa Biskopen. »Jo», sa mannen, »jag såg en katt, som ville plundra ett fågelbo i ett träd på landet andra sidan hafvet och så sköt jag ned katten.» En sådan man kunde vara bra att hafva mente Biskopen, och så blef han Biskopens fjerde betjent. Kommen till Påfven blef Biskopen väl mottagen. Men då Påfven ville skryta med sitt vin, att ingen i verlden hade så dyrt vin som han, ville Biskopen äfven skryta med sitt, och sade att han hade ännu dyrare vin. Påfven blef misstyckt och sedan Biskopen rådfrågat sin förste betjent ingicks ett vad mellan honom och Påfven, att om Biskopen kunde skaffa dit af sitt vin inom ¼ timma, skulle han af Påfven hafva så mycket guld och silfver en man kunde bära, i annat fall skulle Biskopen till Påfven lemna lika mycket. Betjenten No. 1 gaf sig åstad att hemta vinet och lofvade vara tillbaka inom en qvarts timme. När det led på sista 5 minuterna blef Biskopen orolig och frågade betjenten 4 om han ej såge den väntade. »Ja», sa betjenten — »han ligger på hitvägen under ett träd och har somnat; men jag skall väcka honom.» Han tog sin bössa och sköt i trädet så grenarne brakade och mannen vaknade samt var framme 2 minuter före tiden. Påfven lät bära fram en mansbörda silfver och guld. »Orkar du mera» — sa Biskopen till betjenten, som drog skogen ikull. Betjenten lyftade det med sitt lillfinger och Påfven måste lemna ut så mycket silfver och guld han egde och betjenten bar det ledigt ombord å fartyget. Men när Biskopen rest, tyckte Påfven det blifvit alltför tomt och fattigt för honom och lät genast afgå sina krigsskep med kriksfolk och vapen för att åter taga sina skatter. Dessa skepp varsnades först af Biskopens skytt, som sade att det var Påfvens kriksskepp med krigsfolk och vapen för att återtaga alla skatter och förderfva dem alla. Biskopen blef dödsblek af fruktan, men betjenten som blåste qvarnamne lugnade honom och lät skeppen komma på så nära håll, att soldaterna redan fattade luntorna och skulle allyra sina kanoner på Biskopens skepp. Men då ställer betjenten sig i aktern, blåser till med båda näshålen, och alla påfvens skepp föllo omkull och gingo till botten. Och så kom Biskopen lyckligt hem, blef den rikaste man i verlden och hade för all lycka på denna färd att tacka sina ovanliga betjenter. Troligen har under den gyllene katholska tiden folket sökt förklara tillkomsten af sin Biskops rikedom på detta underbara sätt. anm. af C. N. Carlson, Lärbro den 29 september 1879.