Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro. Jul
När ve va' små inbilla de vuxna oss att man kunde se julen på långt avstånd. De såg julen sa' de genom fönstret.
Den Osynlige.1
Det var en gång 3 fattiga Bröder, som gingo utmed sj östranden. Den yngste fick i vattnet se en flytande mössa: han tog den opp, och då han satte den på hufvudet, blef han osynlig. Bröderna ropade efter honom, men de sågo honom intet. — Just i detsamma kom en Prins resande frågande vägen till det Guldskinande Slottet. Pojken med trollmössan, blottade då hufvudet, blef genast igen synlig och svarade Prinsen: »Det skall jag visa Herrn.» Fick så sitta opp i vagnen och följde med. Framkommen, befalte Prinsen gossen se efter sina saker, gick sjelf in, blef väl emottagen och trakterad. Snart friade han till Grefvens yngsta dotter, hvartill han fick ja. Under måltiden gick hon ut till sina andra två Systrar pojken med trollmössan på hufvudet smög sig efter. Grefvens döttrar beklaga då, att den unge och vackre Prinsen som nu friat till den yngsta af dem, skulle liksom alla deras föregående friare, bli mördad af deras Far; och den äldsta Fröknen öppnade härvid en lucka i golfvet der hennes friare, i går mördad, låg bland tjogtals andra hufvudlösa kroppar: de upptogo flera hufvuden och betraktade dem sorgsna. Sedan följde pojken osynlig sin Herre, Prinsen, till hans sofkammare, och sade hvad han hade sett och hört. Men, som han icke såg någon menniska hos sig, frågade han dubbelt bestört, hvem som talade till honom. »Det är jag, Ers Nåds betjent», svarade pojken, som glömt aftaga sin mössa; och då han nu gjorde det, blef han genast synlig. Prinsen försökte då pojkens troll-mössa, och den hade samma verkan på honom. Sedan bad Prinsen få tala med sin fästemö: och frågade henne om hon genast ville följa honom, som nu var underrättad om allt, och det ville hon ock, bara hon kunde få med sig Guldnyckeln till slottet; hvarförutan det var osynligt, och nyckeln hängde i hennes fars Sängkammare. Genast gick pojken osynlig och tog nyckeln. »Men hur», sade Prinsens fästmö, »skall Prinsen sjelf komma härifrån?» »Osynlig som nu pojken går der», svarade han; »och du kan göra dig ärende ner i trädgården förut.» Men Prinsens fästemö sade: »Ack, mina stackars Systrar skulle gerna vilja följa med oss härifrån!» Prinsen svarade henne: »Kanske mina två Bröder komma efter, så kunna de få åka med dem.» Men Prinsens fästemö sade vidare: »Min äldsta syster har en klingande guld-krona, som hon vill hafva med sig.» »Är det bara möjligt», sad' Prinsen, »att stämma kronans ljud, så att det ej röjer vår flygt?» »Jo», svarade Fröken, »under guldkronan sitter en skruf, och när den skrufvas rätt in, tystna alla stämmorna.» Den andra Systern sade då: »Jag ville gerna hafva mitt Guldtäcke med mig och min Faders käpp, som har alla slags stämmor till Regementets befallning; och slår man honom i sjön och säger: före Bro och efter Flod! så går man torrskodd igenom.» Prinsen frågade slutligen: »Hvar finnas dessa saker?» »I vår faders sängkammare», svarade de, och så skickade Prinsen pojken dit osynlig som hämtade ner Glas-ögonen och allt i trädgården. Prinsen förde då Fröknarna till vagnen, och då voro hans Bröder ock ankomna. Men pojken hade ej lyckligen kunnat bära allt; utan ena hörnet af täcket släpade, och det fick Grefven se, och slet så täcket från pojken. Prinsarne hade nu lyckligtvis rest förut; ty nu kom Grefven och ropade: »Har du stulit min käpp?» »Ja», svarade pojken. »Har du stulit min guldkrona?» »Ja!» »Har du stulit mina tre döttrar?» »Ja! dem hafva tre prinsar farit af med.» »Jag skall snart lära dig», röt Grefven, och lade sig nu på knä för att dricka hafvet tomt; men som han började dricka med förfärliga klunkar, ropade pojken åt honom: »Se der komma ju dina tre döttrar och ditt slott står i brand!» Då vände sig Grefven om; men sprack i detsamma! Då satte pojken glasögonen på sig och såg efter Prinsarne; men de voro nu ett bra stycke på vägen; och nu blåste han i käppen, då straxt en stor man kom fram och frågade: »Hvad befaller Ers Majestät! Jag ber om Nåd!» »Du har min nåd», svarade pojken, »bara du genast skaffar mig ett par hästar att jag fort får resa!» »Ja», svarade Betjenten, »här äro fem par: ett tar soo alnar i språnget, ett annat 300 o. s. v. »Tag hit det som springer bäst», sade pojken. Men i och med detsamma, såg han stora krigshärar, som skyldrade för honom på alla håll, och bara frågade »hvad Hans Majestät befaller?» »Jag befaller nu ingenting», svarade pojken, »utan varen till freds tills jag behöfver Er!» Och dermed så reste han fatt Prinsarne, och sade dem och deras fästemör att Gubben vore död: »Men guldtäcket är hemma, det fick jag ej, men alla andra saker äro här!» Då återvände de till slottet för att efterse sin Moder och få Guldtäcket. Då de kommo dit och uppläste slottet med nyckeln, som hade blifvit svart sedan Gubben dog, återfick det sin förra glans. Då Prinsarne gingo in med guldkronan, som uppstämde sitt spel, blåste pojken i sin käpp, och straxt stodo alla krigshärar der färdiga för honom och frågade hvad Hans Majestät befalde? »Jag befaller Er», sade pojken, »att genast taga lifvet af desse tre Prinsar och den gamla kärringen, och så göra slottet rent för döda kroppar!» hvilket ock genast skedde. Sedan gifte pojken sig med den yngsta Fröknen, och blef rådande Konung. — Slut. P. Stengård, genom N. Reinicke, lektor, 1839.
Styf-dottren och den rätta Dottren.1
Det var en gång en kärring, som hade en rätta eller egen dotter samt en styfdotter. När kärringen gick i kyrkan en söndag med sin rätta dotter, som var bra ful och oskaplig, måste styfdottren, som var vacker som en dag vara hemma för att skura alla rummen och koka ärter tills de kommo hem ur kyrkan. Under detta behöf de hon gå till brunnen efter vatten; och der stod en gammal gubbe, som frågade hvarföre hon var så bedröfvad. Flickan omtalade sitt hårda öde; och gubben gaf henne då ett skrin med en kyrkklädning uti hvilken [hon] sken som stjernorna: han bad henne bara kläda den på sig och gå i kyrkan —, han skulle nog kunna skaffa allt i ordning för henne tills »folken» kommo ur kyrkan. Flickan gick i kyrkan, satte sig så grann hon var i den vanliga bänken jemte styfmodren och hennes dotter; men de kände henne icke. Kyrkfolket gapade mera, och ej minst Prinsen, på den dejeliga Princessan än de hörde på Presten; men just som denna sade amen, skyndade princessan (flickan) sig ur kyrkan, skyndade2 hem, omklädde sig, lade den granna klädningen åter ned i skrinet och tog vänligt emot de hemkommande; och Gubben hade mellertid för henne skaffat allt i ordning der hemma, der Styfmodren och hennes dotter omtalade med mycket skryt att i deras bänk hade en skön och grann princessa sutit. Nästa söndag gick på samma sätt: då hade flickan en klädning, som sken såsom månan. Tredje söndagen gick det åter på samma sätt: då hade hon på sig en klädning, som sken såsom sjelfva solen och tillika ett par nätta guldskor. Men Prinsen, som alldeles blifvit kär i henne, hade då befallt att man skulle smörja tröskeln i kyrk-dörren med seg tjära: följden blef ock, att, när princessan (flickan) skyndade ur kyrkan, blef hennes ena lilla nätta guldsko sittande på kyrk-tröskeln. Prinsen fick guldskon och reste nu land och rike omkring för att uppsöka den flicka på hvars fot den kunde passa. Slutligen kom han också till den elaka kärringen, som för allt i verlden ville att hennes rätta dotter skulle få Prinsen till gemål, hvarför den sköna styfdottren ej alls fick visa sig utan skulle undan, ner i svingården att »akta» grisarne. Kärringen hade emellertid huggit något af hälen och tårna af på sin dotter, som hade stora och fula fötter, så att guldskon verkligen passade när Prinsen försökte den. Prinsen blef nu glad, tog kärringens dotter med sig i vagnen och reste så till slottet hem att hålla bröllop med henne. Men på vägen kom en fogel flygande, satte sig i närheten och sjöng: »Hackad häl, afklippt tå — Hemma är skön jungfrun som guldskon går på!» och detta upprepade han så många gånger tills Prinsen befallde Kusken att vända om igen. Mellertid såg Prinsen att vagnen var helt nedblödd och fann snart flickan eller den på hvilken guldskon riktigt passade. Nu kände han säkert igen henne, blef utomordentligt glad och återvände med henne till sitt kunga-slott, der han snart höll bröllop med henne: och der lef de de lyckliga och glada i alla sina lifsdagar. genom Elis.3 Bolin.
Glas-svärdet
Det var en gång en skräddare, som bodde vid en å; och då han engång var ute och tvättade något kläder, märkte han något underligt i vattnet. Då han såg närmare efter så var det en ask och deruti låg ett litet gosse barn. Skräddaren blef glad öfver fyndet, tog opp barnet och gick in med det till mor, som började knorra: »Hvad skolom vi göra med ett så litet barn; det är oss bara till besvär!» Skräddaren lofvade då att ge hustrun lön årligen för barnet så länge det var så litet, bara hon ville vara god emot det. Men som skräddaren icke lefde mer än 7 år och gumman ingen lön fick, så vardt hon ledsen vid gossen, och yrkade på att hvar och en i socknen skulle turvis föda honom ett år. Och så gick det tills gossen var 14 år; då de ville att han skulle ut i tjenst. Man skaffade honom då tjenst hos en mycket rik, men fasligt elak fru, som varit så ond, att hon till och med tvang sin egen man till alla grofva sysslor och att gå i vall med kreaturen. Några tjenstefolk kunde heller alldrig stå länge ut hos henne; och slutligen flydde hennes man från henne, så att hon blef alldeles ensam. Det var just då som hon antog gossen till vallgosse med tillsägelse: »Litet skall du äta, men mycket skall du arbeta!» Gröt fick han hvarje qväll; om hvarje morgon gick han ut i vall med kreaturen. Men på det att intet af dem skulle förkomma, fick han en förteckning på dem, hvilken han hvarje afton skulle lemna till sin Matmoder. Som det just var afton när han kom i tjenst, fick han genast gå och lägga sig [på] höloftet och sofva, så att han kunde vakna bittida som annat folk. Om morgonen hördes Matmodrens klocka ringar gossen opp, och redan stod frun med förteckningen på gården, och sade: »Här [stå] nu kreatur[en] och svälta — kan du ej då vara oppe i tida!» Han fick så en skifva bröd, och dermed så dref hon gossen med kreaturen ut genom porten. Gossen, som hette Pelle, tänkte nu vid [sig] sjelf: jag skall låta kreaturen välja den väg de sjelfva vilja. Så kommo de på en skön äng, der han vallade dem på betet. Men nära vid var ett högt berg, dit gossen klef upp, och såg så ned i dalen öfver alla sina kreatur. Som solen brände hett i middagsstunden, gick han längre fram och satte sig under några skuggrika lindar, der han framtog och åt sin brödskifva. — Bäst han nu satt der, så såg han något framför som glänsade i gräset. När han [såg] närmare till, så var det ett par små nätta glasskor, dem Pelle tog opp och var mycket glad öfver. Mellertid led det mot qvällen, och han skulle just vända hemåt med all sin boskap. Knapt var han på halfva vägen förrän en besynnerlig skepnad, lik en liten Jungfru, ropade efter honom: »Har du hittat mina glas-skor, så gif mig dem hit!» Gossen svarade: »Hvaraf vet du, att jag hittat några glas-skor?» Jungfrun svarade: »Ingen mer än du har varit på berget; derföre gif hit mina glas-skor, eljest mister du ett af dina kreatur.» Då blef gossen rädd; men sade dock: »Du bör väl ändå gifva mig någon hittningslön. Hon sade: »Det skall du få en annan gång.» Och så tog gossen fram de små glasskorna och gaf henne dem; och så försvann den lilla Jungfrun. Om aftonen kom gossen hem, och Matmodren var ond derföre att han dröjt så länge, och förebrådde honom att han visst sqvallrat bort tiden på vägarne. I alla fall fick han nu sin gröt, och skulle straxt gå och lägga [sig], för att bittida vara opp nästa morgon. Så snart solen rann [upp], hördes klockan, frun stod redan på gården och bannade Pelle för det att han försofvit sig igen, och kreatur länge stått och svultit för hans skuld. Så fick han förteckningen på kreaturen och sin brödskifva och gick i vall till skogen med kreaturen, som sjelfvilligt uppsökte samma gröna plan som dagen förut. Gossen klättrade opp på berget och tänkte: »Får jag i dag något, skall jag väl intet släppa det ifrån mig.» Åter vid middags-stunden sökte han sig skygd under linda-träden. Åter syntes något blänka i gräset: det var ett ur af glas! Som solen åter hällade på himlen, gaf gossen sig åt hemmet. Men då han var på halfva vägen, ropade en karl som såg ganska underlig ut, efter honom: »Lemna mig igen mitt ur!» Gossen förskräckt ville väl neka; men karlen hotade att han skulle mista ett af kreaturen om han ej genast återgaf honom uret. Då blef Pelle rädd; men utbad sig dock höfligt någon hittningslön. »Ja», sade mannen; »men en annan gång» — och så gaf gossen rätt ledsen uret ifrån sig: derpå försvann skogs-mannen. Gossen gaf sig mot aftonen hem med kreaturen, fick som vanligt bannor af Matmodren, men slutligen sin gröt, och gick så till hvila med tillsägelse att ej försofva sig. Om morgonen ljöd klockan, matmodren stod på gården, bannade honom, gaf honom brödskifvan och dref honom sist med kreaturen till skogen. Desse vände åter till ängen der berget låg, och gossen klättrade der upp på och satte sig. Gossen var ledsen vid detta tvungna lefnadssätt, så att han ej orkade se sig om efter något, helst han aldrig fick behålla hvad han hittade. Men åter flydde han under middagshettan under lindarne och åt sin brödskifva. Just som han så satt, såg han åter något blänka i gräset, och när han gick dit, fann han att det var en glas-bjällra. När han hastigt upptog, klingade det lång väg; och med detsamma framkom en stor jätte med ett glas-svärd, och frågade gossen hvad han befallte. Pelle svarade: »Jag är visst icke van att befalla.» »Kan ock vara», sade jätten, »i dag kan jag icke heller något göra. Men i morgon kommer jag hit och vill tala med dig» — och dermed försvann han. Pelle förundrade sig öfver allt detta, och längtade blott att hinna morgondagen. Hastigt dref han ihop boskapen och skyndade tidigare än vanligt åt hemmet. Men på hemvägen hörde han åter någon ropa efter sig: »Gif mig hit min glas-bjällra» och hotade att han i annat fall skulle mista något af boskapen! Det var en underlig skogsman som så ropade, och gossen gaf honom glas-bjällran, van att aldrig få någon belöning: »Ersättning skall du få, men en annan gång», sade mannen och försvann. Derefter fortsatte gossen sin väg åt hemmet, der matmodren ändock bannade honom för det att han kommit för sent, och på vägen uppehållit sig med sqvaller. Han åt nu sin gröt och gick och lade sig att sofva på höloftet. Men hela natten kunde han ej få sofva för underliga tankar på Jätten. [Han]1 steg tidigt opp och gick ner på gården, och den morgonen hade ej hans matmoder orsak att banna honom. Han gaf sig snart till skogs med boskapen till vanligt ställe i skogen: han klättrade uppå berget och undrade om Jätten verkligen skulle hålla ord och infinna sig. Just som han satte sig ner, fick han [se] Jätten med glassvärdet komma rasslandes opp för berget. Jätten sade: »Igår lofvade jag komma hit och tala med dig; och nu är jag här. Tre ting har du hittat och ingen vedergällning fått; tre ting får du önska dig, på hvilka du kan fundera så länge medan jag går bort på en stund.» Gossen tänkte: »Jag behöfver väl ej länge fundera på det, och snart var också jätten tillbaka. »Först», sade gossen, »önskar [jag]: att blifva en sådan karl att jag kunde få befalla och slippa lyda andra. För det andra, att jag finge bo i ett sådant hus att förnämt folk der kunde besöka mig, och för det tredje en Princessa till min gemål!» Då sade Jätten: »Kreaturen må nu gå i skogen hvart de behaga, och nu skall du följa mig», och så gingo de begge ner af berget och begynte sin vandring. »Men hur skola vi nu komma fram genom dessa obanade stigar bland buskar och törne», sade Pelle? »Sörj du inte för det», sade jätten; och dermed så drog han sitt glassvärd, och banade dem snart en bred väg genom busksnåren. När de gått ett stycke fram bättre, frågade Jätten om det feltes gossen något? »Jo», sad' Pelle, »jag är så hungrig.» »Det skolom vi allt få råd för», sade Jätten, så rödjade han snart med sitt glas-svärd väg fram till en liten bygd, der han befallte gossen gå och i sitt namn begära hvad sorts mat han behagade. Sedan han derinne ätit sig väl mätt, gick han ut och blef [glad] då han åter straxt fick se Jätten. »Nu börja vi vår vandring igen», sade Jätten, och de gingo så många mil fram, då han åter frågade gossen om något feltes honom? »Jo, jag är både trött och sömnig», sade gossen. »Det få vi allt råd för», sade Jätten, och nu högg han med sitt glassvärd ner stora palm-kronor, och bäddade med bladen åt gossen en säng, hvarpå han hvilade som på en dunbädd. Och när gossen sofvit sött tills solen sken honom i ögonen, stod åter Jätten vid hans sida och sade: »Nu fortsätta vi åter vår vandring.» De gingo så en lång väg fram, ja många, många mil; och Jätten fråg[ad]e så gossen: »Felar det dig något?» och gossen svarade, att han var så grufveligt törstig. »Det få vi allt råd för», sade Jätten, slog med sitt svärd, och straxt funno de en iskällare, dörren sprang opp, och gossen fick dricka så mycket honom lyste. När gossen druckit sig otörstig, började de åter sin vandring. Och när de gått ett ganska stort stycke väg, frågade Jätten åter gossen om något feltes honom? Gossen svarade: »Jag är så öm i mina fötter.» »Det skall vi nog få råd för», sade Jätten; och så ref han den fina basten af träden och svepte det om gossens fötter, och det var honom såsom de finaste skor. Nu började Jätten allt ifrigare slå före sig med sitt glassvärd, emedan vägen vardt alltmer tillvuxen; och när de vandrat en tid hän, frågade han åter gossen: »Ser du något framför dig?» »Jag ser», sade gossen, »ett mörkt moln.» Jätten sade: »Nu kommer också ditt första prof.» På begge sidor var det nemligen stängdt och deremellan liksom en smal väg, och midt deruti framför dem låg »ett grymt gapande Lejon». Jätten sade till gossen: »Nu skall du gå fram och hoppa öfver Lejonet.» »Bevare mig», sade gossen, »jag törs inte, för Lejonet rifver ihjäl mig.» »Här är ingen utväg», sade Jätten, »du måste.» Gossen bäfvade, hoppade till, Lejonet öppnade sitt gap; men han kom dock genom en förunderlig kraft lyckligen öfver. »Si så», sade Jätten, »nu vandra vi igen vidare.» Om en stund frågade Jätten: »Ser du något framför dig?» »Jo», sad' gossen: »någonting långt borta glänsande och med stort sus och brus.» »Ja så», sad' Jätten, »der ha' vi då ditt andra prof.» När de kommo fram, var det »en bred flod» full med brusande vatten, ormar och drakar, samt så trångt på sidorna att man ingen väg kunde komma fram. Jätten sade: »Hoppa nu öfver!» Gossen bäfvade till för vattnets djup och odjurens skull; men Jätten sade: »Du har ingen annan utväg, du måste, och bakom dig ligger ju det rytande lejonet.» Gossen lagade sig då att hoppa öfver, och ormarne och drakarne hväste; men gossen hoppade till, och en öfvernaturlig kraft hjelpte honom lyckligen öfver. Åter gingo de begge ganska länge och långa vägar, och Jätten frågade åter: »Ser du något framför dig?» »Jo», sade gossen, »jag ser liksom en flammande eldslåga.» »Ja så», sade Jätten, »då se vi ändtligen ditt sista prof.» Då de kommo längre fram, sågo de »en förfärligt stor eld». »Nu», sade Jätten, »skall du hoppa öfver denna elden.» Gossen grufvade sig svårligen för den gnistrande och sprakande elden; men Jätten yrkade på: »Fatta mod och spring öfver.» Slutligen gaf sig gossen bäfvande af, och, underlättad af en underlig kraft, kom han lyckligen öfver elden. Sedan fortsatte de åter sin väg, och Jätten frågade gossen åter: »Ser du något framför dig?» »Jag ser ett stort hus.» »Då äro vi snart framme, det är ett kungligt slott», sad' Jätten. Och snart stodo de ute för slotts-porten. Då sade Jätten till gossen: »Tag nu mitt glassvärd och hugg dermed af mig min högra arm.» »Nej», sade gossen; »I har varit alltför god emot mig, att jag skulle kunna göra det.» Men Jätten sade: »Jag befaller dig att göra det.» Gossen tog då glassvärdet, gret och högg den högra armen af jätten, hvarpå Jätten föll till marken och dog. Nu hördes ljud af en bjällra — som gossen förr hade hört på berget, ty han igenkände ljudet — från det inre af slottet: Straxt öppnade sig slottsportarne, och mycket hoffolk strömmade ut och bugade sig för gossen, bådo honom vara välkommen och frågade hvad han befalte. Han begärde då att få ett rum der han kunde klä om sig. En kammarherre tog honom då vid handen och ledde honom in i ett gemak, der präktiga kläder funnos af alla slag. Kammartjenare inkommo med tvättvatten och fint handkläde; och sedan omklädde han sig i furstliga kläder. Sedan kom en annan kammarherre, tog honom vid handen och förde honom till ett annat gemak, öfverklädt med speglar, att han der måtte spegla sig; hvarpå gossen blef något stolt af sig. Nu kom en tredje kammarherre och öppnade en dörr till [ett] präktigt rum, som var herrligt upplyst af tusende ljus i glas-kronor. Han såg sig öfverallt omkring, men ingen menniska fann han. Men snart upptäckte han en dörr utan för hvilken stodo de samma glasskorna, han engång hittat på berget. Han gick närmare och betraktade de små nätta glas-skorna; men just som han vidrörde dem, sprang kammardörren opp, och derinne satt en skön Princessa brudklädd, och som bad honom stiga in. När han inkommit sade hon: »Tag mig nu i handen och led mig in till min far.» Många generaler och förnäma omgåfvo dem nu, och desse frågade alla ödmjukt Prinsen om han något befalde; men Princessan bad att de blott ville följa dem inför Konungen. När de inkommo till Konungen, steg han opp, satte ifrån sig det merkvärdiga glassvärdet, gick emot dem, helsade och bad dem vara välkomna. I detsamma hördes den bekanta glas-bjällran klinga och en dörr öppnades, hvarigenom en munk inträdde bärande en bok. Hela hofvet inträdde i det stora smyckade och förgyldta gemaket, uppfyldt af förnäma herrar och Damer, Munken framträdde för Brudparet och vigseln förrättades. Sedan detta var bestäldt, steg Konungen fram och skänkte Prinsen detsamma glasuret han engång hittat på berget. Derefter framkom en förnäm herre och gaf Prinsen ett bref, hvaruti stodo förklarade alla Prinsens dolda öden: att han blifvit af en Jude bortstulen från sina kongliga föräldrar för de granna smyckens skull med hvilka han var prydd, och att denne dock ej haft hjerta i sig att döda honom, utan utsatt honom på åen i asken. Nu blef Prinsen ännu mera nöjd, emedan ingen af de förnäma Hofmännen efter denna vigtiga upptäckt, vågade anse honom för ringa i detta hans stora stånd. Konungen sade då, att hans slott och rike varit förtrolladt, och att denna förtrollning ej kunnat upphöra förr än ett konunga-barn med mod och lydaktighet genomgått alla de nämnda profven, — hvarvid han sjelf i Jätteskepnad varit med så god framgång behjelplig —, och förr än en prins efter dessa prof blifvit förmäld med hans dotter. »Derföre har jag ock», sade Konungen till Prinsen, »följt dig vid alla profven och sett att du är värdig att få min dotter och mitt rike efter mig, som du sålunda lyckligen löst från förtrollningen.» — Slut. Engel Lisa Kahl.
[Princessan i rövarkulan].1
Tre systrar; den yngsta vill blott gifta med en man med grönt skägg. Han kom och fick ja. Men —, sade han, det blir svårt för dig att hitta till mitt hem, som ligger långt inne i skogen; hvarföre han bad att få ärter, dem han skulle strö på vägen för henne. Hon gick andra dagen efter ärterna, kom till en stort hus, och vid porten stod ett träd, deri satt en fågel och sjöng: »Vänd om, vänd om du unga brud, till ett röfvare-hus du kommer!» Gick in likaväl. En kärring, som äfven blifvit röfvad, stod rörde i en gryta: »Hvad skall du göra här.» Flickan omtalte allt. »Det är bra jag fick tid att varna dig, för min man, Röfvaren, är nu borta; ty han släpar dagligen hit unga flickor, dem beröfvar deras dyrbarheter. Sätt dig nu här bakom ett kar tills han kom hem; hon skulle sen hjelpa henne fly. Om en stund kom Röfvaren hem och hade med sig en fruntimmer, som han dödade, högg fingret af med ringen hvilket stank till hennes knä det hon gömde. Röfvaren letade, var redan nära flickan bakom karet, då Kärringen sade att man var i ordning. Åt och drack. Kärringen gaf honom sömndryck. Nu flydde begge: Kärringen och Flickan. Om några dagar gjorde de 3 systrarna (med den hemkomna) kalas, Röfvaren var inbjuden, Flicken berättade såsom en dröm det hon satt i röfvarehuset. Då sade Röfvaren: Drömmen går som strömmen, min unga vän!» — Hon visade fingret. Röfvaren fången och aflifvad. C. Odin.
Dumme Lasse.1
Det var en gång en fattig Bonde, som hade 3 söner och den yngste, Lasse, ansågs för den dummaste. De hade alla 3 en åker tillsammans, och den sådde de säd på hvar sitt år, men alltid blef säden nedtrampad. Nästa år före skörden skulle en och en af dem vakta åkern; och den äldste skulle vakta först. Han tog mat-säck med sig, satte sig och skref Frälsarens namn ut. Vid midnatt kom en stor karret med 3 princessor uti. De stego ur, kastade kapporna af sig vid »kall-varpen», togo i ring och dansade hela åkern ikring. När de då dansat ner all säd, togo de kapporna på sig igen och reste sin väg. Den äldste brodern gick hem och förtäljde detta. Året derpå skulle den andre brodern vakta åkern och sin säd; men det gick på samma sätt: de tre princessorna kommo, lade kapporna af sig, dansade ner all hans säd och försvunno. Tredje året sade dumme Lasse: »I ären ena dumhundar»; och gick att vakta sin åker sedan han tagit en krokig käpp med sig och sin mat-påse. Nå, vid midnatt kommo princessorna och kastade kapporna af sig; men dessa drog dumme Lasse till sig med sin krokiga käpp. Sedan de dansat ned säden och skulle taga sina kappor på sig, så fingo de dem icke. Då lofvade den äldsta Princessan om hon finge sin kappa 3 tunnor guld, den medlersta lofvade 5 tunnor och den yngsta I° tunnor guld. »Nej», sade Dumme Lasse till henne; »men vill du lofva mig din ära och tro, skall du få den för intet.» Det lofvade hon; och så tog han henne hem med sig att gifta sig med henne. Men då han lemnade henne förlofnings-ringen, kastade hon den i ett dricks-stop, deri den straxt förvandlades till ett humle-ax. När dumme Lasse drack, så frågade hon honom: »Fann du något i dricks-stopet?» »Jo, ett humle-ax», svarade han. »Det var din ring», sade hon; »och så omöjligt för dig det är att få det förvandlade humle-axet till en ring igen, så omöjligt är det ock att få mig till gemål.» Då frågade Dumme Lasse henne hvarifrån hon var. Hon svarade: »Öster om vester, norr om solen och tre mil från verldens ände.» Och dermed foro alla 3 princessorna sin väg. Dumme Lasses far hade en gammal skink-märr, som man kallade »gambla håpan»; den bad Dumme Lasse att få låna: och det fick han då. Och så gaf han sig ut i vida verlden att söka sin sköna Princessa öster om vester, norr om solen och 3 mil från verldens ände. Långt om länge kom han till en stuga i skogen och der stod en gammal kärring och högg ved. Han frågade kärringen om det var långt till öster om vester, norr om solen och tre mil från verldens ände. »Nej, det är just ej så långt dit», svarade kärringen, »res en bit till, så träffar du min syster: hon har en liten gosse, och bed att han får följa dig och visa vägen dit.» Och så tillade hon (ty hon var en troll-kärring): »Jag är nu så ut-gammal, men alldrig förr har jag sett någon kristen menniska.» Nå, det gick just så som kärringen hade sagt honom. När han då kom fram till ett stort berg, så bultade han på hela dagen, tills ändtligen hans Princessa kom ut. När hon fick se honom, utropade hon: »Är du här! men här bor ett stort fasligt bergstroll, ja så stort, att när det går, så darrar hela berget. Hans öfverläpp räcker upp till taket då den nedre når till golfvet. Men se, tag detta svärd: orkar du det ej, så tag dig en klunk ur denna kruka; och kan du ändock ej orka det så tag dig en klunk till, och ställ sig så bakom dörren. När då trollet kommer hem och talar dig till, så säg: det skall du bli varse! och hugg så till!»2 Nå, när bergs-trollet då kom hem, så darrade både marken och hela berget och det fnyste och utropade: »Här luktar kristet menske-blod!» »Jo, det skall du bli varse!» svarade Dumme Lasse, och dermed så högg han hufvudet af bergs-trollet; men det fick straxt tvenne hufvuden i stället; men då Dumme Lasse högg dem af med, så kastade Princessan ett kläde mellan hufvena och kroppen, och då dog trollet. — Dermed var den sköna Princessan frälst från förtrollningen, och Dumme Lasse tog henne till sin gemål och lefde sedan nöjd och lycklig. Johanna Friberg (genom Elis. Bolin).
Presten och den Onde
Det var en gång en Student, som vandrade och en qväll fick nattqvarter hos en kärring, som till aftonvard gaf honom ägg. Då det sedan blef fråga om betalningen, kunde kärringen nog veta, att studenten hade smått om pengar, hvarföre hon1 sade, att han kunde betala när han en gång finge pastorat. Nå, studenten blef omsider verkligen pastor och ville då betala gumman sina ägg och det rätt hederligt eller med en tunna råg. Men kärringen tyckte ändock att det var allt för litet, och sade att Presten skulle dessutom årligen gifva henne något; ty såsom skäl för hennes stora fordran uppgaf hon, att om hon, i stället att gifva sina ägg åt den hungriga studenten, hade lagt dem under en höna att utkläckas, sedan åter fått andra ägg af dessa kycklingar, vidare lagt deras ägg en gång till kläckning, o. s. v. hela tiden som skulden stått, så skulle ock fordrings-summan blifvit ännu ofantligt större. När nu Presten och Gumman ej kunde komma öfver ens om betalningen, hotade hon att stämma presten för rätta, det hon ock verkligen gjorde. Som saken började se tvifvelaktig ut för Presten, var han rätt ängslig till sinnes då han skulle inträda i Tingssalen. Men der stod den Onde i yttre rummet och trodde nu kunna göra sig ett godt kap eller att få sig en prestsjäl, hvarföre han erbjöd sig att hjelpa Presten ur knipan deremot att Gudsmannen i nästa predikan skulle nämna hans, den Ondes, namn före Guds namn. Nå, sedan presten gått in på kontraktet, sade honom den onde, att han för domaren blott skulle anmäla, »det äggen voro kokta», hvarföre naturligtvis af dem ej kunde bli några kycklingar. Det hjelpte ock verkligen i rättegången, så att kärringens obilliga begäran afslogs. Men nu skulle ock Presten hålla sitt löfte då han skulle predika nästa söndag; derf ör började han med sitt ingångs-språk så här: »Tvi vare den Onde, men ära vare Gud!» Han spottade hvar gång vid den Ondes namn och upprepade detta utrop flere gånger. Men snart kom då den Onde, stack in hufvudet genom kyrk-dörren och bad presten »smått som gryn» att han måtte hålla upp med sina fasliga utrop, ty för hvarje gång han spottat åt honom hade han fått djupa hål i sin kropp. — Således blef den onde bedragen den gången; och Presten räddade genom sin fintlighet både sin kassa och sin själ. Charlotta Börjesson, genom El. Bolin.
Bysen på Trull-tjokk
Då Stainstu'-karlarna i Ala engång på senhösten hela dagen hade hållit på med att uppbryta »stumblar» till »såide», och de mot qvällen just arbetade med en stor »stumble», som var mycket svår att få upp, sade en af »folken»: »Nu göra vi afte — Bysen här på Trull-tjokk tar nog upp den för oss tills i morgon!» Och dermed så lade de alla bräckbomarna uppå »stumblen» och gingo hem. Då de kommo dit om morgonen, var »stumblen» mycket riktigt uppbruten, och mycket väl rensad och ren från all jord och bråte, färdig att huggas sönder till »såide-vid». Hans Larsson Alfvegren, Gurfiles i Ala.
Byen på Hägvalls skog
Från Hägvalls skog i Wänge skulle Årlaifvar i Ala köra hem »stumblar». — Under vägen var det en stor stumble som j emt föll af lasset. Sålunda fick Bonden med mycket besvär stumblen på igen ett par gånger. Men då Bonden tredje gången lade den underst i lasset, gick det kull med hela foran. Då kunde Årlaifvar märka att han råkat ut för något galet, hvarför han lät stumblen ligga der på dikeskanten och for sin väg. - Men knapt hade han gjort det förrän han hörde ett faslig[t] dån och gnägg i skogen: det var Bysen som gjort Bonden hela sprattet och nu skrattade åt honom. Hans Larsson Alfvegren.
Bysen på Trull-tjokk
Då Stainstu'-karlarna i Ala engång på senhösten hela dagen hade hållit på med att uppbryta "stumblar" till "såide", och de mot qvällen just arbetade med en stor "stumble", som var mycket svår att få upp, sade en af "folken": "Nu göra vi afte - Bysen här på Trull-tjokk tar nog upp den för oss tills i morgon!" Och dermed så lde de alla bräckbomarna uppå "stumblen" och gingo hem. Då de kommo dit om morgonen, var "stumblen" mycket riktigt uppbruten, och mycket väl rensad och ren från all jord och bråte, färdig att huggas sönder till "såide-vid".
Bysen i Laus-myr
I Lau's-Myr gingo en hop ungdom, slogo och »räkade» en dag. De gamle hade sagt att der fans en farlig Byse; men en dräng narrades dermed hela dagen, ropade på Bysen, bad honom komma, m.m. — Som de dagen derpå äfven skulle »håista» i myren, tog ungdomen för natten sin lägerstad i en hö-stack. Alla sofvo der godt, men drängen som varit så stormodig, hade ingen ro hela natten. Då han om morgonen vaknade stod han på hufvudet i höet med fötterna rakt i vädret. — Då gnäggade det ilskefullt borta i myr-backen. And. Söderdal.
Skogs-bysen och Garn-härfvorna
Några barn gingo engång ner i skogen att leka på en liten slätt vid en »brya». De sågo då att alla buskar, träd och jemväl vattnet i bryan voro fulla af vackra gula garn-härfvor. Men bäst som barnen stodo med förundran och sågo på detta, kom der en sådan »syding» — starkt väder ur skogen öfver dem så att träden rätt »svigade» ner, och att barnen nästan skulle följa med det starka vädret, och i och med detsamma kom en vagn fram ur skogen och der i satt en liten grå-klädd gosse med röd stick-mössa på hufvudet. När nu barnen åter förskräckte betraktat skogsbysen en stund som sålunda kom åkandes emot dem åt »bryan» till, och sedan vände sig om, — var allt, både garnhärfvor och Byse, försvunnet! -- Slut. A. Söderdal.
Myr-Gubben vid Medebys i Lye
Den s.k. Myr-Gubben vid Medebys i Lye, som alldrig fick någon ro, utan vanligen tedde sig såsom »an läiten grakledr gubbi», plägade om vinterqvällarna och vid stor köld gå in till Medebys, ställa sig för spisen och värma sig: och alldrig kunde folken slippa af med honom. — Då kröp slutligen en piga, före Myr-Gubbens ankomst, in i ugnen — bränd lera vågade han sig ej öfver hvarefter en kittel fyld med het lut sattes på elden. När nu myr-gubben inkom i stugan och stälde sig för spisen att värma sig, började pigan med en grytsked att »håisa» den kokheta luten på spöket, som nu med förfärligt rop jagade på dörr, och tog dervid med sig ena »stand-stainen» ur spisen och »dur-adu» (dörrposten), och syntes sedan ej vidare till der i gården. And. Söderdal.