Transkriberad uppteckning

Det var en gång en kärring, som hade en rätta eller egen dotter samt en styfdotter. När kärringen gick i kyrkan en söndag med sin rätta dotter, som var bra ful och oskaplig, måste styfdottren, som var vacker som en dag vara hemma för att skura alla rummen och koka ärter tills de kommo hem ur kyrkan. Under detta behöf de hon gå till brunnen efter vatten; och der stod en gammal gubbe, som frågade hvarföre hon var så bedröfvad. Flickan omtalade sitt hårda öde; och gubben gaf henne då ett skrin med en kyrkklädning uti hvilken [hon] sken som stjernorna: han bad henne bara kläda den på sig och gå i kyrkan —, han skulle nog kunna skaffa allt i ordning för henne tills »folken» kommo ur kyrkan. Flickan gick i kyrkan, satte sig så grann hon var i den vanliga bänken jemte styfmodren och hennes dotter; men de kände henne icke. Kyrkfolket gapade mera, och ej minst Prinsen, på den dejeliga Princessan än de hörde på Presten; men just som denna sade amen, skyndade princessan (flickan) sig ur kyrkan, skyndade2 hem, omklädde sig, lade den granna klädningen åter ned i skrinet och tog vänligt emot de hemkommande; och Gubben hade mellertid för henne skaffat allt i ordning der hemma, der Styfmodren och hennes dotter omtalade med mycket skryt att i deras bänk hade en skön och grann princessa sutit. Nästa söndag gick på samma sätt: då hade flickan en klädning, som sken såsom månan. Tredje söndagen gick det åter på samma sätt: då hade hon på sig en klädning, som sken såsom sjelfva solen och tillika ett par nätta guldskor. Men Prinsen, som alldeles blifvit kär i henne, hade då befallt att man skulle smörja tröskeln i kyrk-dörren med seg tjära: följden blef ock, att, när princessan (flickan) skyndade ur kyrkan, blef hennes ena lilla nätta guldsko sittande på kyrk-tröskeln. Prinsen fick guldskon och reste nu land och rike omkring för att uppsöka den flicka på hvars fot den kunde passa. Slutligen kom han också till den elaka kärringen, som för allt i verlden ville att hennes rätta dotter skulle få Prinsen till gemål, hvarför den sköna styfdottren ej alls fick visa sig utan skulle undan, ner i svingården att »akta» grisarne. Kärringen hade emellertid huggit något af hälen och tårna af på sin dotter, som hade stora och fula fötter, så att guldskon verkligen passade när Prinsen försökte den. Prinsen blef nu glad, tog kärringens dotter med sig i vagnen och reste så till slottet hem att hålla bröllop med henne. Men på vägen kom en fogel flygande, satte sig i närheten och sjöng: »Hackad häl, afklippt tå — Hemma är skön jungfrun som guldskon går på!» och detta upprepade han så många gånger tills Prinsen befallde Kusken att vända om igen. Mellertid såg Prinsen att vagnen var helt nedblödd och fann snart flickan eller den på hvilken guldskon riktigt passade. Nu kände han säkert igen henne, blef utomordentligt glad och återvände med henne till sitt kunga-slott, der han snart höll bröllop med henne: och der lef de de lyckliga och glada i alla sina lifsdagar. genom Elis.3 Bolin.