Transkriberad uppteckning

Det var en gång 3 fattiga Bröder, som gingo utmed sj östranden. Den yngste fick i vattnet se en flytande mössa: han tog den opp, och då han satte den på hufvudet, blef han osynlig. Bröderna ropade efter honom, men de sågo honom intet. — Just i detsamma kom en Prins resande frågande vägen till det Guldskinande Slottet. Pojken med trollmössan, blottade då hufvudet, blef genast igen synlig och svarade Prinsen: »Det skall jag visa Herrn.» Fick så sitta opp i vagnen och följde med. Framkommen, befalte Prinsen gossen se efter sina saker, gick sjelf in, blef väl emottagen och trakterad. Snart friade han till Grefvens yngsta dotter, hvartill han fick ja. Under måltiden gick hon ut till sina andra två Systrar pojken med trollmössan på hufvudet smög sig efter. Grefvens döttrar beklaga då, att den unge och vackre Prinsen som nu friat till den yngsta af dem, skulle liksom alla deras föregående friare, bli mördad af deras Far; och den äldsta Fröknen öppnade härvid en lucka i golfvet der hennes friare, i går mördad, låg bland tjogtals andra hufvudlösa kroppar: de upptogo flera hufvuden och betraktade dem sorgsna. Sedan följde pojken osynlig sin Herre, Prinsen, till hans sofkammare, och sade hvad han hade sett och hört. Men, som han icke såg någon menniska hos sig, frågade han dubbelt bestört, hvem som talade till honom. »Det är jag, Ers Nåds betjent», svarade pojken, som glömt aftaga sin mössa; och då han nu gjorde det, blef han genast synlig. Prinsen försökte då pojkens troll-mössa, och den hade samma verkan på honom. Sedan bad Prinsen få tala med sin fästemö: och frågade henne om hon genast ville följa honom, som nu var underrättad om allt, och det ville hon ock, bara hon kunde få med sig Guldnyckeln till slottet; hvarförutan det var osynligt, och nyckeln hängde i hennes fars Sängkammare. Genast gick pojken osynlig och tog nyckeln. »Men hur», sade Prinsens fästmö, »skall Prinsen sjelf komma härifrån?» »Osynlig som nu pojken går der», svarade han; »och du kan göra dig ärende ner i trädgården förut.» Men Prinsens fästemö sade: »Ack, mina stackars Systrar skulle gerna vilja följa med oss härifrån!» Prinsen svarade henne: »Kanske mina två Bröder komma efter, så kunna de få åka med dem.» Men Prinsens fästemö sade vidare: »Min äldsta syster har en klingande guld-krona, som hon vill hafva med sig.» »Är det bara möjligt», sad' Prinsen, »att stämma kronans ljud, så att det ej röjer vår flygt?» »Jo», svarade Fröken, »under guldkronan sitter en skruf, och när den skrufvas rätt in, tystna alla stämmorna.» Den andra Systern sade då: »Jag ville gerna hafva mitt Guldtäcke med mig och min Faders käpp, som har alla slags stämmor till Regementets befallning; och slår man honom i sjön och säger: före Bro och efter Flod! så går man torrskodd igenom.» Prinsen frågade slutligen: »Hvar finnas dessa saker?» »I vår faders sängkammare», svarade de, och så skickade Prinsen pojken dit osynlig som hämtade ner Glas-ögonen och allt i trädgården. Prinsen förde då Fröknarna till vagnen, och då voro hans Bröder ock ankomna. Men pojken hade ej lyckligen kunnat bära allt; utan ena hörnet af täcket släpade, och det fick Grefven se, och slet så täcket från pojken. Prinsarne hade nu lyckligtvis rest förut; ty nu kom Grefven och ropade: »Har du stulit min käpp?» »Ja», svarade pojken. »Har du stulit min guldkrona?» »Ja!» »Har du stulit mina tre döttrar?» »Ja! dem hafva tre prinsar farit af med.» »Jag skall snart lära dig», röt Grefven, och lade sig nu på knä för att dricka hafvet tomt; men som han började dricka med förfärliga klunkar, ropade pojken åt honom: »Se der komma ju dina tre döttrar och ditt slott står i brand!» Då vände sig Grefven om; men sprack i detsamma! Då satte pojken glasögonen på sig och såg efter Prinsarne; men de voro nu ett bra stycke på vägen; och nu blåste han i käppen, då straxt en stor man kom fram och frågade: »Hvad befaller Ers Majestät! Jag ber om Nåd!» »Du har min nåd», svarade pojken, »bara du genast skaffar mig ett par hästar att jag fort får resa!» »Ja», svarade Betjenten, »här äro fem par: ett tar soo alnar i språnget, ett annat 300 o. s. v. »Tag hit det som springer bäst», sade pojken. Men i och med detsamma, såg han stora krigshärar, som skyldrade för honom på alla håll, och bara frågade »hvad Hans Majestät befaller?» »Jag befaller nu ingenting», svarade pojken, »utan varen till freds tills jag behöfver Er!» Och dermed så reste han fatt Prinsarne, och sade dem och deras fästemör att Gubben vore död: »Men guldtäcket är hemma, det fick jag ej, men alla andra saker äro här!» Då återvände de till slottet för att efterse sin Moder och få Guldtäcket. Då de kommo dit och uppläste slottet med nyckeln, som hade blifvit svart sedan Gubben dog, återfick det sin förra glans. Då Prinsarne gingo in med guldkronan, som uppstämde sitt spel, blåste pojken i sin käpp, och straxt stodo alla krigshärar der färdiga för honom och frågade hvad Hans Majestät befalde? »Jag befaller Er», sade pojken, »att genast taga lifvet af desse tre Prinsar och den gamla kärringen, och så göra slottet rent för döda kroppar!» hvilket ock genast skedde. Sedan gifte pojken sig med den yngsta Fröknen, och blef rådande Konung. — Slut. P. Stengård, genom N. Reinicke, lektor, 1839.