Transkriberad uppteckning
Det var en gång en fattig Bonde, som hade 3 söner och den yngste, Lasse, ansågs för den dummaste. De hade alla 3 en åker tillsammans, och den sådde de säd på hvar sitt år, men alltid blef säden nedtrampad. Nästa år före skörden skulle en och en af dem vakta åkern; och den äldste skulle vakta först. Han tog mat-säck med sig, satte sig och skref Frälsarens namn ut. Vid midnatt kom en stor karret med 3 princessor uti. De stego ur, kastade kapporna af sig vid »kall-varpen», togo i ring och dansade hela åkern ikring. När de då dansat ner all säd, togo de kapporna på sig igen och reste sin väg. Den äldste brodern gick hem och förtäljde detta. Året derpå skulle den andre brodern vakta åkern och sin säd; men det gick på samma sätt: de tre princessorna kommo, lade kapporna af sig, dansade ner all hans säd och försvunno. Tredje året sade dumme Lasse: »I ären ena dumhundar»; och gick att vakta sin åker sedan han tagit en krokig käpp med sig och sin mat-påse. Nå, vid midnatt kommo princessorna och kastade kapporna af sig; men dessa drog dumme Lasse till sig med sin krokiga käpp. Sedan de dansat ned säden och skulle taga sina kappor på sig, så fingo de dem icke. Då lofvade den äldsta Princessan om hon finge sin kappa 3 tunnor guld, den medlersta lofvade 5 tunnor och den yngsta I° tunnor guld. »Nej», sade Dumme Lasse till henne; »men vill du lofva mig din ära och tro, skall du få den för intet.» Det lofvade hon; och så tog han henne hem med sig att gifta sig med henne. Men då han lemnade henne förlofnings-ringen, kastade hon den i ett dricks-stop, deri den straxt förvandlades till ett humle-ax. När dumme Lasse drack, så frågade hon honom: »Fann du något i dricks-stopet?» »Jo, ett humle-ax», svarade han. »Det var din ring», sade hon; »och så omöjligt för dig det är att få det förvandlade humle-axet till en ring igen, så omöjligt är det ock att få mig till gemål.» Då frågade Dumme Lasse henne hvarifrån hon var. Hon svarade: »Öster om vester, norr om solen och tre mil från verldens ände.» Och dermed foro alla 3 princessorna sin väg. Dumme Lasses far hade en gammal skink-märr, som man kallade »gambla håpan»; den bad Dumme Lasse att få låna: och det fick han då. Och så gaf han sig ut i vida verlden att söka sin sköna Princessa öster om vester, norr om solen och 3 mil från verldens ände. Långt om länge kom han till en stuga i skogen och der stod en gammal kärring och högg ved. Han frågade kärringen om det var långt till öster om vester, norr om solen och tre mil från verldens ände. »Nej, det är just ej så långt dit», svarade kärringen, »res en bit till, så träffar du min syster: hon har en liten gosse, och bed att han får följa dig och visa vägen dit.» Och så tillade hon (ty hon var en troll-kärring): »Jag är nu så ut-gammal, men alldrig förr har jag sett någon kristen menniska.» Nå, det gick just så som kärringen hade sagt honom. När han då kom fram till ett stort berg, så bultade han på hela dagen, tills ändtligen hans Princessa kom ut. När hon fick se honom, utropade hon: »Är du här! men här bor ett stort fasligt bergstroll, ja så stort, att när det går, så darrar hela berget. Hans öfverläpp räcker upp till taket då den nedre når till golfvet. Men se, tag detta svärd: orkar du det ej, så tag dig en klunk ur denna kruka; och kan du ändock ej orka det så tag dig en klunk till, och ställ sig så bakom dörren. När då trollet kommer hem och talar dig till, så säg: det skall du bli varse! och hugg så till!»2 Nå, när bergs-trollet då kom hem, så darrade både marken och hela berget och det fnyste och utropade: »Här luktar kristet menske-blod!» »Jo, det skall du bli varse!» svarade Dumme Lasse, och dermed så högg han hufvudet af bergs-trollet; men det fick straxt tvenne hufvuden i stället; men då Dumme Lasse högg dem af med, så kastade Princessan ett kläde mellan hufvena och kroppen, och då dog trollet. — Dermed var den sköna Princessan frälst från förtrollningen, och Dumme Lasse tog henne till sin gemål och lefde sedan nöjd och lycklig. Johanna Friberg (genom Elis. Bolin).
