Transkriberad uppteckning

Det var en gång en skräddare, som bodde vid en å; och då han engång var ute och tvättade något kläder, märkte han något underligt i vattnet. Då han såg närmare efter så var det en ask och deruti låg ett litet gosse barn. Skräddaren blef glad öfver fyndet, tog opp barnet och gick in med det till mor, som började knorra: »Hvad skolom vi göra med ett så litet barn; det är oss bara till besvär!» Skräddaren lofvade då att ge hustrun lön årligen för barnet så länge det var så litet, bara hon ville vara god emot det. Men som skräddaren icke lefde mer än 7 år och gumman ingen lön fick, så vardt hon ledsen vid gossen, och yrkade på att hvar och en i socknen skulle turvis föda honom ett år. Och så gick det tills gossen var 14 år; då de ville att han skulle ut i tjenst. Man skaffade honom då tjenst hos en mycket rik, men fasligt elak fru, som varit så ond, att hon till och med tvang sin egen man till alla grofva sysslor och att gå i vall med kreaturen. Några tjenstefolk kunde heller alldrig stå länge ut hos henne; och slutligen flydde hennes man från henne, så att hon blef alldeles ensam. Det var just då som hon antog gossen till vallgosse med tillsägelse: »Litet skall du äta, men mycket skall du arbeta!» Gröt fick han hvarje qväll; om hvarje morgon gick han ut i vall med kreaturen. Men på det att intet af dem skulle förkomma, fick han en förteckning på dem, hvilken han hvarje afton skulle lemna till sin Matmoder. Som det just var afton när han kom i tjenst, fick han genast gå och lägga sig [på] höloftet och sofva, så att han kunde vakna bittida som annat folk. Om morgonen hördes Matmodrens klocka ringar gossen opp, och redan stod frun med förteckningen på gården, och sade: »Här [stå] nu kreatur[en] och svälta — kan du ej då vara oppe i tida!» Han fick så en skifva bröd, och dermed så dref hon gossen med kreaturen ut genom porten. Gossen, som hette Pelle, tänkte nu vid [sig] sjelf: jag skall låta kreaturen välja den väg de sjelfva vilja. Så kommo de på en skön äng, der han vallade dem på betet. Men nära vid var ett högt berg, dit gossen klef upp, och såg så ned i dalen öfver alla sina kreatur. Som solen brände hett i middagsstunden, gick han längre fram och satte sig under några skuggrika lindar, der han framtog och åt sin brödskifva. — Bäst han nu satt der, så såg han något framför som glänsade i gräset. När han [såg] närmare till, så var det ett par små nätta glasskor, dem Pelle tog opp och var mycket glad öfver. Mellertid led det mot qvällen, och han skulle just vända hemåt med all sin boskap. Knapt var han på halfva vägen förrän en besynnerlig skepnad, lik en liten Jungfru, ropade efter honom: »Har du hittat mina glas-skor, så gif mig dem hit!» Gossen svarade: »Hvaraf vet du, att jag hittat några glas-skor?» Jungfrun svarade: »Ingen mer än du har varit på berget; derföre gif hit mina glas-skor, eljest mister du ett af dina kreatur.» Då blef gossen rädd; men sade dock: »Du bör väl ändå gifva mig någon hittningslön. Hon sade: »Det skall du få en annan gång.» Och så tog gossen fram de små glasskorna och gaf henne dem; och så försvann den lilla Jungfrun. Om aftonen kom gossen hem, och Matmodren var ond derföre att han dröjt så länge, och förebrådde honom att han visst sqvallrat bort tiden på vägarne. I alla fall fick han nu sin gröt, och skulle straxt gå och lägga [sig], för att bittida vara opp nästa morgon. Så snart solen rann [upp], hördes klockan, frun stod redan på gården och bannade Pelle för det att han försofvit sig igen, och kreatur länge stått och svultit för hans skuld. Så fick han förteckningen på kreaturen och sin brödskifva och gick i vall till skogen med kreaturen, som sjelfvilligt uppsökte samma gröna plan som dagen förut. Gossen klättrade opp på berget och tänkte: »Får jag i dag något, skall jag väl intet släppa det ifrån mig.» Åter vid middags-stunden sökte han sig skygd under linda-träden. Åter syntes något blänka i gräset: det var ett ur af glas! Som solen åter hällade på himlen, gaf gossen sig åt hemmet. Men då han var på halfva vägen, ropade en karl som såg ganska underlig ut, efter honom: »Lemna mig igen mitt ur!» Gossen förskräckt ville väl neka; men karlen hotade att han skulle mista ett af kreaturen om han ej genast återgaf honom uret. Då blef Pelle rädd; men utbad sig dock höfligt någon hittningslön. »Ja», sade mannen; »men en annan gång» — och så gaf gossen rätt ledsen uret ifrån sig: derpå försvann skogs-mannen. Gossen gaf sig mot aftonen hem med kreaturen, fick som vanligt bannor af Matmodren, men slutligen sin gröt, och gick så till hvila med tillsägelse att ej försofva sig. Om morgonen ljöd klockan, matmodren stod på gården, bannade honom, gaf honom brödskifvan och dref honom sist med kreaturen till skogen. Desse vände åter till ängen der berget låg, och gossen klättrade der upp på och satte sig. Gossen var ledsen vid detta tvungna lefnadssätt, så att han ej orkade se sig om efter något, helst han aldrig fick behålla hvad han hittade. Men åter flydde han under middagshettan under lindarne och åt sin brödskifva. Just som han så satt, såg han åter något blänka i gräset, och när han gick dit, fann han att det var en glas-bjällra. När han hastigt upptog, klingade det lång väg; och med detsamma framkom en stor jätte med ett glas-svärd, och frågade gossen hvad han befallte. Pelle svarade: »Jag är visst icke van att befalla.» »Kan ock vara», sade jätten, »i dag kan jag icke heller något göra. Men i morgon kommer jag hit och vill tala med dig» — och dermed försvann han. Pelle förundrade sig öfver allt detta, och längtade blott att hinna morgondagen. Hastigt dref han ihop boskapen och skyndade tidigare än vanligt åt hemmet. Men på hemvägen hörde han åter någon ropa efter sig: »Gif mig hit min glas-bjällra» och hotade att han i annat fall skulle mista något af boskapen! Det var en underlig skogsman som så ropade, och gossen gaf honom glas-bjällran, van att aldrig få någon belöning: »Ersättning skall du få, men en annan gång», sade mannen och försvann. Derefter fortsatte gossen sin väg åt hemmet, der matmodren ändock bannade honom för det att han kommit för sent, och på vägen uppehållit sig med sqvaller. Han åt nu sin gröt och gick och lade sig att sofva på höloftet. Men hela natten kunde han ej få sofva för underliga tankar på Jätten. [Han]1 steg tidigt opp och gick ner på gården, och den morgonen hade ej hans matmoder orsak att banna honom. Han gaf sig snart till skogs med boskapen till vanligt ställe i skogen: han klättrade uppå berget och undrade om Jätten verkligen skulle hålla ord och infinna sig. Just som han satte sig ner, fick han [se] Jätten med glassvärdet komma rasslandes opp för berget. Jätten sade: »Igår lofvade jag komma hit och tala med dig; och nu är jag här. Tre ting har du hittat och ingen vedergällning fått; tre ting får du önska dig, på hvilka du kan fundera så länge medan jag går bort på en stund.» Gossen tänkte: »Jag behöfver väl ej länge fundera på det, och snart var också jätten tillbaka. »Först», sade gossen, »önskar [jag]: att blifva en sådan karl att jag kunde få befalla och slippa lyda andra. För det andra, att jag finge bo i ett sådant hus att förnämt folk der kunde besöka mig, och för det tredje en Princessa till min gemål!» Då sade Jätten: »Kreaturen må nu gå i skogen hvart de behaga, och nu skall du följa mig», och så gingo de begge ner af berget och begynte sin vandring. »Men hur skola vi nu komma fram genom dessa obanade stigar bland buskar och törne», sade Pelle? »Sörj du inte för det», sade jätten; och dermed så drog han sitt glassvärd, och banade dem snart en bred väg genom busksnåren. När de gått ett stycke fram bättre, frågade Jätten om det feltes gossen något? »Jo», sad' Pelle, »jag är så hungrig.» »Det skolom vi allt få råd för», sade Jätten, så rödjade han snart med sitt glas-svärd väg fram till en liten bygd, der han befallte gossen gå och i sitt namn begära hvad sorts mat han behagade. Sedan han derinne ätit sig väl mätt, gick han ut och blef [glad] då han åter straxt fick se Jätten. »Nu börja vi vår vandring igen», sade Jätten, och de gingo så många mil fram, då han åter frågade gossen om något feltes honom? »Jo, jag är både trött och sömnig», sade gossen. »Det få vi allt råd för», sade Jätten, och nu högg han med sitt glassvärd ner stora palm-kronor, och bäddade med bladen åt gossen en säng, hvarpå han hvilade som på en dunbädd. Och när gossen sofvit sött tills solen sken honom i ögonen, stod åter Jätten vid hans sida och sade: »Nu fortsätta vi åter vår vandring.» De gingo så en lång väg fram, ja många, många mil; och Jätten fråg[ad]e så gossen: »Felar det dig något?» och gossen svarade, att han var så grufveligt törstig. »Det få vi allt råd för», sade Jätten, slog med sitt svärd, och straxt funno de en iskällare, dörren sprang opp, och gossen fick dricka så mycket honom lyste. När gossen druckit sig otörstig, började de åter sin vandring. Och när de gått ett ganska stort stycke väg, frågade Jätten åter gossen om något feltes honom? Gossen svarade: »Jag är så öm i mina fötter.» »Det skall vi nog få råd för», sade Jätten; och så ref han den fina basten af träden och svepte det om gossens fötter, och det var honom såsom de finaste skor. Nu började Jätten allt ifrigare slå före sig med sitt glassvärd, emedan vägen vardt alltmer tillvuxen; och när de vandrat en tid hän, frågade han åter gossen: »Ser du något framför dig?» »Jag ser», sade gossen, »ett mörkt moln.» Jätten sade: »Nu kommer också ditt första prof.» På begge sidor var det nemligen stängdt och deremellan liksom en smal väg, och midt deruti framför dem låg »ett grymt gapande Lejon». Jätten sade till gossen: »Nu skall du gå fram och hoppa öfver Lejonet.» »Bevare mig», sade gossen, »jag törs inte, för Lejonet rifver ihjäl mig.» »Här är ingen utväg», sade Jätten, »du måste.» Gossen bäfvade, hoppade till, Lejonet öppnade sitt gap; men han kom dock genom en förunderlig kraft lyckligen öfver. »Si så», sade Jätten, »nu vandra vi igen vidare.» Om en stund frågade Jätten: »Ser du något framför dig?» »Jo», sad' gossen: »någonting långt borta glänsande och med stort sus och brus.» »Ja så», sad' Jätten, »der ha' vi då ditt andra prof.» När de kommo fram, var det »en bred flod» full med brusande vatten, ormar och drakar, samt så trångt på sidorna att man ingen väg kunde komma fram. Jätten sade: »Hoppa nu öfver!» Gossen bäfvade till för vattnets djup och odjurens skull; men Jätten sade: »Du har ingen annan utväg, du måste, och bakom dig ligger ju det rytande lejonet.» Gossen lagade sig då att hoppa öfver, och ormarne och drakarne hväste; men gossen hoppade till, och en öfvernaturlig kraft hjelpte honom lyckligen öfver. Åter gingo de begge ganska länge och långa vägar, och Jätten frågade åter: »Ser du något framför dig?» »Jo», sade gossen, »jag ser liksom en flammande eldslåga.» »Ja så», sade Jätten, »då se vi ändtligen ditt sista prof.» Då de kommo längre fram, sågo de »en förfärligt stor eld». »Nu», sade Jätten, »skall du hoppa öfver denna elden.» Gossen grufvade sig svårligen för den gnistrande och sprakande elden; men Jätten yrkade på: »Fatta mod och spring öfver.» Slutligen gaf sig gossen bäfvande af, och, underlättad af en underlig kraft, kom han lyckligen öfver elden. Sedan fortsatte de åter sin väg, och Jätten frågade gossen åter: »Ser du något framför dig?» »Jag ser ett stort hus.» »Då äro vi snart framme, det är ett kungligt slott», sad' Jätten. Och snart stodo de ute för slotts-porten. Då sade Jätten till gossen: »Tag nu mitt glassvärd och hugg dermed af mig min högra arm.» »Nej», sade gossen; »I har varit alltför god emot mig, att jag skulle kunna göra det.» Men Jätten sade: »Jag befaller dig att göra det.» Gossen tog då glassvärdet, gret och högg den högra armen af jätten, hvarpå Jätten föll till marken och dog. Nu hördes ljud af en bjällra — som gossen förr hade hört på berget, ty han igenkände ljudet — från det inre af slottet: Straxt öppnade sig slottsportarne, och mycket hoffolk strömmade ut och bugade sig för gossen, bådo honom vara välkommen och frågade hvad han befalte. Han begärde då att få ett rum der han kunde klä om sig. En kammarherre tog honom då vid handen och ledde honom in i ett gemak, der präktiga kläder funnos af alla slag. Kammartjenare inkommo med tvättvatten och fint handkläde; och sedan omklädde han sig i furstliga kläder. Sedan kom en annan kammarherre, tog honom vid handen och förde honom till ett annat gemak, öfverklädt med speglar, att han der måtte spegla sig; hvarpå gossen blef något stolt af sig. Nu kom en tredje kammarherre och öppnade en dörr till [ett] präktigt rum, som var herrligt upplyst af tusende ljus i glas-kronor. Han såg sig öfverallt omkring, men ingen menniska fann han. Men snart upptäckte han en dörr utan för hvilken stodo de samma glasskorna, han engång hittat på berget. Han gick närmare och betraktade de små nätta glas-skorna; men just som han vidrörde dem, sprang kammardörren opp, och derinne satt en skön Princessa brudklädd, och som bad honom stiga in. När han inkommit sade hon: »Tag mig nu i handen och led mig in till min far.» Många generaler och förnäma omgåfvo dem nu, och desse frågade alla ödmjukt Prinsen om han något befalde; men Princessan bad att de blott ville följa dem inför Konungen. När de inkommo till Konungen, steg han opp, satte ifrån sig det merkvärdiga glassvärdet, gick emot dem, helsade och bad dem vara välkomna. I detsamma hördes den bekanta glas-bjällran klinga och en dörr öppnades, hvarigenom en munk inträdde bärande en bok. Hela hofvet inträdde i det stora smyckade och förgyldta gemaket, uppfyldt af förnäma herrar och Damer, Munken framträdde för Brudparet och vigseln förrättades. Sedan detta var bestäldt, steg Konungen fram och skänkte Prinsen detsamma glasuret han engång hittat på berget. Derefter framkom en förnäm herre och gaf Prinsen ett bref, hvaruti stodo förklarade alla Prinsens dolda öden: att han blifvit af en Jude bortstulen från sina kongliga föräldrar för de granna smyckens skull med hvilka han var prydd, och att denne dock ej haft hjerta i sig att döda honom, utan utsatt honom på åen i asken. Nu blef Prinsen ännu mera nöjd, emedan ingen af de förnäma Hofmännen efter denna vigtiga upptäckt, vågade anse honom för ringa i detta hans stora stånd. Konungen sade då, att hans slott och rike varit förtrolladt, och att denna förtrollning ej kunnat upphöra förr än ett konunga-barn med mod och lydaktighet genomgått alla de nämnda profven, — hvarvid han sjelf i Jätteskepnad varit med så god framgång behjelplig —, och förr än en prins efter dessa prof blifvit förmäld med hans dotter. »Derföre har jag ock», sade Konungen till Prinsen, »följt dig vid alla profven och sett att du är värdig att få min dotter och mitt rike efter mig, som du sålunda lyckligen löst från förtrollningen.» — Slut. Engel Lisa Kahl.