Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Student, som vandrade och en qväll fick nattqvarter hos en kärring, som till aftonvard gaf honom ägg. Då det sedan blef fråga om betalningen, kunde kärringen nog veta, att studenten hade smått om pengar, hvarföre hon1 sade, att han kunde betala när han en gång finge pastorat. Nå, studenten blef omsider verkligen pastor och ville då betala gumman sina ägg och det rätt hederligt eller med en tunna råg. Men kärringen tyckte ändock att det var allt för litet, och sade att Presten skulle dessutom årligen gifva henne något; ty såsom skäl för hennes stora fordran uppgaf hon, att om hon, i stället att gifva sina ägg åt den hungriga studenten, hade lagt dem under en höna att utkläckas, sedan åter fått andra ägg af dessa kycklingar, vidare lagt deras ägg en gång till kläckning, o. s. v. hela tiden som skulden stått, så skulle ock fordrings-summan blifvit ännu ofantligt större. När nu Presten och Gumman ej kunde komma öfver ens om betalningen, hotade hon att stämma presten för rätta, det hon ock verkligen gjorde. Som saken började se tvifvelaktig ut för Presten, var han rätt ängslig till sinnes då han skulle inträda i Tingssalen. Men der stod den Onde i yttre rummet och trodde nu kunna göra sig ett godt kap eller att få sig en prestsjäl, hvarföre han erbjöd sig att hjelpa Presten ur knipan deremot att Gudsmannen i nästa predikan skulle nämna hans, den Ondes, namn före Guds namn. Nå, sedan presten gått in på kontraktet, sade honom den onde, att han för domaren blott skulle anmäla, »det äggen voro kokta», hvarföre naturligtvis af dem ej kunde bli några kycklingar. Det hjelpte ock verkligen i rättegången, så att kärringens obilliga begäran afslogs. Men nu skulle ock Presten hålla sitt löfte då han skulle predika nästa söndag; derf ör började han med sitt ingångs-språk så här: »Tvi vare den Onde, men ära vare Gud!» Han spottade hvar gång vid den Ondes namn och upprepade detta utrop flere gånger. Men snart kom då den Onde, stack in hufvudet genom kyrk-dörren och bad presten »smått som gryn» att han måtte hålla upp med sina fasliga utrop, ty för hvarje gång han spottat åt honom hade han fått djupa hål i sin kropp. — Således blef den onde bedragen den gången; och Presten räddade genom sin fintlighet både sin kassa och sin själ. Charlotta Börjesson, genom El. Bolin.