Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
svartkonst.
Min mor (f. 1823) hade silver inslaget i ena hornet (sic. ). Det var en liten nubb av silver. En sådan nubb var också inslagen i vardera klöven. Det var mot trolldom.
Varulv
Det vet mamma talat på, att en skulle akta sig, när en var barn, för en kunde bli en varulv, sa hon. Det var trollen som kunde skapa om en så att en blev likt ett djur. Sen kunde di inte få en till människa igen. En kom i en hamn, sa hon. Jag var så rädd för detta, när jag var barn.
Engelska sjukan
Benämningen på denna sjukdom: Vâlken. Hörde inte talas om flera slag av sjukdom. Di sa, att den var medfödd. Jag hade en systerdotter, som var född med vâlken. Gamla gummor sa , att det var så. Hon dog, när hon var sex månader gammal. En soldat Stolt sades kun- na bota den sjukdomen, så han fick order att bo- ta barnet. Han kokade ihop allt möjligt av blom- mor till en smörja. Det var tjockt som gröt. Så ha- de han den i en bindel och band om vänstra armen på barnet. Den skulle sitta precis tre veck- kor. Stolt skulle då ta bort bindeln själv. Det var precis på minuten som bindeln skulle tagas av, när den bestämda tiden var ute. Då brände han upp bindeln. Hans dotter hade samma metod, när / hon skulle bota. När ett barn fick vâlken, så blev det svagt. Det satt maktlöst som en trasa. En fjorton dagar efter födel- sen växte de som vanligt, men sen blev det stopp. Di sluta i växten och ville bara kräkas. Under tiden som barnet hade bindeln om armen, så fick en inte byta linne på det, och när di drogs av så skulle det brännas upp. Det blev aldrig riktiga människor av den som hade haft vâlken. Många barn dog i den sjukan.
Stöpning
Om det hade komme nô över en, när en var ute om kvällen - var farligast i solnedgången - så att en kände sig tvärt sjuk, så vet jag att di stöpte över en. Det såg jag. Käringar hade en stöp- sten. I den smälte hon bly. Detta bly hällde hon i ett fat med vatten som stod på den sjukes mage. När hon hällde blyet i fatet, så mumlade hon något. Sen tog hon fatet till fönstret och titta på krumelurerna. Så minns jag att hon sade att inte sjukdomen var till döds. Det kunde hon se på figurer- na. Om nô kônstit kom över en, så tog di också varme runt en.
Kyrkor
Jag hörde en sägen av en gammal gubbe, att när den första kyrkan i Edsleskog skulle byggas, så blev di oense i socknen om var kyrkan skulle byggas. Men då enades de om, att de skulle ta två oxar och ställa för en stock. Sen fick de gå med stocken vart de ville. Där de stannade, där skulle kyr- kan byggas. De gick upp på en backe. Och där byggdes kyrkan. Detta skulle vara långliga tider tillbaka.
Farsoter
Digerdöden gick så hårt fram i dessa socknar, så det fanns inte liv kvar förrän di kom till en gård i Svanskog i Värmland. Där skulle det vara ett kvinn- folk, och så kom det en karl dit från Dal. Han såg, att det rök från det stället. Och sen fick gården heta Rök. Di hängde upp fläsk för att di skulle ta sjukdomen med det. Men fläsket blev alldeles svart av pest. Och di som dogo ble- vo svarta. Di gamle tala om detta.
Slåtter, skörd och tröskning
När en skar den sista skåren av säden, så var det mer än särskilt brått, för en ville ta harn. Det var något gammalt skrepel med det. En skulle jaga den från åkern och in på en annans ägor, annars blev det inte något bra. Och om en fick tag i den, så skulle en ställa så att en blev av med den. När de kom till ändan av skåren blev det skrän och stojan- de, och så sprang en framåt och gjorde som att en skulle försöka ta något och ända fram till grannens åker. Det fick inte stå något kvar som han skulle gömma sig i. Den första slanten som en tog emot på året spottade en på och stoppade ned i penningpungen. Och så med den första slanten, som en hade i en penningpung, men tog en bort den sista slanten så fick en ont efter / pengar. Den sista biten av smörgåsen kallades maktbeten. Den fick en inte lämna. Den sista neken ville en göra så stor som möj- ligt, för då skulle en få ladorna fulla nästa år. Det sista kornet fick inte vara litet, för då fick en magert med gröda nästa år. Sist vill en inte bli med något, för det var nästan skamligt att bli sist. Den som blev först var ock- så främst. Och den fick bästa turen.
Vårhalvåret
Minns redan när jag var barn, så förekom det bruket, att en tog in palmer till palmsöndagen. Det var sälgkvistar en tog in i god tid före den sönda- den. Dessa kvistar sattes i en vase på bordet. Det var de grå knopparna som var så fina. Det- ta bruk förekommer ännu.
Vårseder m.m.
Bruket att kasta påskbrev förekom i min barndom. Och det hade både far och mor varit med om, när de var barn. Det var inte annat än att en skulle överras- ka barnen i grannskapet om påskkvällen. Då kläd- de en helst ut sig litet, så att en inte skulle vara igenkänd så lätt. Så tog en breven med sig, när det blivit skymt, så att en kunde smyga sig fram. När en var säker så skyndade en in i farstun och öppnade dörren och kastade in breven, och sedan i spring#### allt vad en förmådde. En ville rakt inte bli upptäckt. Påskaftonen kallade för smörlördag, påsklördag el. påskafton. Om första maj åt en ägg. Det var också en gam- mal sed, som kom från de gamla. Det var som / ett litet kalas i stugorna då. Men det var vanligt- vis inte utskickt längre än till familjen. Men kom det någon på besök, som ofta hände den dagen, så fick han traktering med både brännvin och ägg. Om första maj drack en märg i benen. En me- nade, att en gjorde det, när en åt ägg och drack bränn- vin. Alla som inte åt ägg den dagen så blev de svaga. Det minns jag gubbarna brukade säga. Och med brännvinet skyllde de på detsamma. Det var mannen som sådde säden.
Gregorius
Sådant vädret var om 40 martyrer, så skulle det bli i 40 dagar efteråt. Men om Gregorius el. Matilda bröt av, så blev det inte så. Det är det enda jag hörde om Gregorius.
Naturföremål
Min far, som var född i Steneby, talade om, att det fanns ättegrytor i bergen. Och vid kyrkan fanns det ett par. Han mindes personer som bruka- de offra i dessa grytor. Det var mynt de offrade. Det var för att de skulle få lycka, och så off- rade de för sjukdom.
Tranan och vårfrudagen.
Om vafferkvällen, så brukade somliga ungdom klä ut sig till trana. Omkr. 1881 var k#### L: o syster och jag utklädda till trana. Vi hade var sin sikt på huvudet. Till näbb hade vi en vävskyttel som var snodd med trasor och så ett skynke för an- siktet och ett skynke över ryggen. Vi kröp in ge. nom dörren på alla fyra och låtsades som vi skul- le hacka. Vi kröp omkring över allt och hackade på det som fanns. Tranbrev hade vi inga med oss.
Näcken
1. Detta väsend kallades för neck. Han var i sjön. Men jag hörde gamla som tala om, att de hade hört honom spela vid kvarnen vid Kasenberg. Där var en fors, och där skulle han hålla sig om nat- ten. Somliga sa, att det var forsgubben som höll till där. Näcken skulle vara så stor som en männi- ska. Men forsgubben skulle vara liten som ett sju års barn. Han var som en tomte, men han bod- de i vattnet. 2. Näcken var farlig för di som skulle bada. Han kunde suga dem till sig, så att de drunknade. Men en brukade att kasta en sten långt ut i vattnet, för att han inte skulle orka komma till en. Så la- de en stål i vattnet. En kallade detta, att en band näcken. / 3. 4. Det var vid Sjövik så hade de kreaturen vid vi- ken. De gick där och betade. En gång så var drängen efter hästarna. Då fick han se en främmande häst som gick bland de andra. Han kände inte igen den. Han var så fin. Den hästen ville inte följa med utan tänkte att springa till sjön. Men då tog dräng- en upp kniven och kastade över hästen, och då lät han ta sig. Men di släppte inte ut hoom lös och ledig utan han fick ha grimman på sig. Di hade haft hästen i många år, och så tyckte de, att han kunde gå utan grimma, men den gången blev han bor- ta och kom aldrig tillbaka mer. Det var en neck- häst. 5. Necken hade fiol. Det var en del nätter på året som han spelade. Di som hörde honom kunde inte göra annat än gråta, så vackert skulle det vara. Men det var länge sen nu, som en hörde talas om sådant. 6. Det var en spelman här på mors tid. Han bruka- de vara med och spela på danser och bröllop. / Folk höll honom för att vara litet underlig. Men di sa att han hade varit till necken och lärt sig spe- la. När han kom i farten med spelet, så varken hörde han eller såg något mkring sig. Det var ingen musik som de dansade så lätt efter, som när han spelade. Den som skulle få lära sig att spela av necken, skulle gå och sätta sig vid en #### tre torsdagskvällar i rad. När han suttit till 12-sla- get den tredje natten, så skulle näcken komma till honom och ta fiolen. Men han kunde inte komma upp ur vattnet utan spelmannen fick räcka honom fiolen. Sen när han fick den tillbaka, så var det annat ljud i den. Och när då spelmannen spela för näcken, så blev det nya låtar. Di fick lä- ra spela näckens polska. 7. Di skulle ha något med sig att ge necken, för att han skulle lära spela men det minns jag inte, vad det var. 8. Di gamle tala om att han kunde sjunga. Men jag har alldeles glömt var det var han sjöng. Necken fick aldrig bli salig. Det var inte något sådant väsen / som blev saligt. Di var fördömda för alltid. Di hörde till Lucifärs släkte. Och det fanns ingen nåd för dem. Det var andar som Gud kört ned från himlen. 10. Näck var inte detsamma som den Onde. Men det var ett ont väsen som hörde ihop med den Onde. I stället för att svärja, så kunde en säga å nec- ken heller, ta mej necken, så necken heller. Barnen skrämdes för näcken, om di ville gå till sjön.