Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var en, som hade en tomte, och tomten hade en pojk. En gång fick bonden se bägge tomtarna, och den lille bar på ett enda ax. Då skrattade bonden och sa: "Det kan la inte bli mycke av, när du inte kommer med mer än ett ax!" Men då sa den gamle tomten: "En kan inte begära mer av den, som inte är mer än nattagammal."
"Kartilihopp" - ett original
Vid gränsen mellan de båda socknarna Torrskog och Ärtemark finnes ett torpställe, benämnt "Harjet". Platsen gör också helt säkert skäl för sitt namn, ty där finnes stora stenmassor hopade på varandra. Emellertid har stället förr i världen varit bebott av flera familjer. I mitten på 1800-talet bodde där ett par, som man kallade Mor och Fräl- saren på Harjet. Mor själv hörde / till den sortens kvinnor, vilka gick omkring i bygden och ville gälla för att vara "klok". Hon "åderlät" folk, och var alltid välkommen var hon gick fram. I gengäld för detta arbete erhöll hon lin och ull samt matvaror av allehanda slag. Vid dopöl voro alltid Mor och Frälsaren närvaran- de för att stå faddrar åt den nyfödde. På sina vandringar omkring i bygderna hade Mor alltid med sig sin son Olle, detta så länge han befann sig i pojkåren. Så småningom hade Olle lärt sig att hantera "snäpparen" och lärde sig även att begagna "kopphorn", och snart var han sin mor överlägs- en i åderöppning på såväl folk som kreatur. Han intresserade sig även för musik och lärde sig att / spela fiol. Men han spelade sin fiol på ett ganska originellt sätt. Han anordnade offentliga tillställningar, och vid dessa spelade han. Men han kunde ej stå stilla under det han spelade, utan han for halva lokalen över, hoppande och stamapnde. Av denna anledning fick han öknamnet "Hopp", vilket sedermera ändrades till "Kartlihopp". "Kartlihopp" blev tillika en mångfres- tare. Sålunda var han ganska snart skomakare, skräddare, urmakare, svarvare m.m. Dessutom ansågs han för "klok", emedan han kunde konsten att öppna åder och botade maktstulenhet, finnskott m.m. Han kunde, då han åderlåtit en person, taga en droppe blod på sin nagel och tala om namnet på den som / vållat sjukdomen. Han utgav sig, som redan nämnts, som skomakare och skräddare m.m. Men hans tillverk- ningar misslyckades ofta totalt, och till de ställen han varit, fick han i regel ej återkomma. När han var skräddare och skulle tillskära, gick det till på så sätt, att tyget breddes ut, varpå gubbarna lades på rygg på detsamma, varefter Kartlihopp ritade till mönstret med ett kolstycke. Det viktigaste var, tyckte han, att ryggstycket blev riktigt fasonerat. Alla de andra bitarna till rocken passade då in av sig själva, menade Kart- lihopp. Han sydde för det mesta med becktråd, isynnerhet där söm- marna voro utsatta för största slit- ning. Så det blev lika egendomliga / kläder, som gubben själv var egen- domlig. På samma sätt var det också med hans skoarbete. Men folk tyckte i alla fall om att det blev starkt.
"Ingegärd i kojan"
Långt inne i skogen i Torrskogs socken fanns förr i världen en liten koja, vilken beboddes av en gammal originell gumma med namnet Ingegärd. Denna koja hade gumman själv byggt samt brutit upp lite mark ikring den. Gumman var en här- dad och seg människa, som kun- de stå ut med vad som helst. Hon liknade till det yttre en rik- / tig zigenarkäring. I kojan inhyste hon även ett får samt några kaniner. Hon trodde mycket på skrock och vidskepelse och hade många märkvärdiga föreställning- ar. Hon trodde bland mycket annat, att det fanns drakar här och var under stubbar och stenrö- sen, vilka lågo och vaktade stora skatter. Hennes högsta önskan var, att döda draken och kom- ma åt skatten. Men hur hon skulle kunna utföra detta dåd, var hen- ne omöjligt att fundera ut. En dag beslöt hon sig emellertid för att gå till en s.k. klok, vilken bodde i närheten, och få råd och hjälp av denne. Mannen var också genast med på saken och rådde henne, som / följer: Hon skulle nämligen skaffa sig marbuskar ur nio ägares skogar samt tjärved av tvilling- tallar ur lika många skogar. Detta material skulle sedan hop- bindas i tre lika stora delar, vilka skulle uppeldas å drakens boning tre torsdagskvällar å rad. Detta skulle ske i fas- tan mellan klockan 11 och 1 på natten. Så tredje nat- ten efter detta skulle draken visa sig. Och gumman åstad för att samla, och hon gav sig ej förrän hon utfört sitt arbete. Då det var den tid då fastan inträffade, begav sig gumman åstad för att angripa Finneruds- draken i Hökhult. Folk som visste om gummans förhavanden, / hade fått för sig att driva gäck med henne. Då hon framkommit till ort och ställe, tänder hon upp eld på drakens boplats, samt sätter sig sedan att vänta på att draken skall visa sig. De, som vill spela henne sprattet, hade slagit sig ner vid ett an- nat stenrös. De tände också upp eld, som snart blir ett farligt bål. Med grov röst ropar en av dem åt gumman: "Vill du ha pengar?" Gumman blir dödligt förskräckt och svarar "ja". Men "draken" kommer närmare henne, men då slår hon omkring sig så att gnistorna ryka om henne och ropar: "Kom inte när mig, för ja har varme!" Sedan tar hon till benen och springer / till en närboende gubbe, vilken följer med henne tillbaka. Men nu är "draken" försvunnen och hans eldhärd är slocknad. Sålunda gick det med "Ingegärd i kojans" skattsökande.
Bakning
Förutom de omfattande bakningarna till de stora högtiderna jul och påsk m.fl., förekom ett par eller tre gånger om året bakning av tunnbröd eller s.k. kneckebröd. Konsten att baka tunnbröd kunde ej vem som helst, men det fanns de som övat sig och stod till tjänst därmed. Att baka tunnbröd så att det räckte över hela sommaren t.ex., tog flera dagar i anspråk, och hela husets befolkning deltog däri, var en i sin mån och efter sin förmåga.
Blekning
Blekning av vävnader försiggick på våren innan snön gått bort. Det gick så till, att man bred- de ut hela vävstycket (ett sådant stycke kunde vara 75-100 alnar långt) på snön. Att få ett vävstycke riktigt blekt, tog någon vecka i anspräk.
Kolning
Inkomsterna voro fordom knappa, och för att skaffa sig sådana var man ofta sysselsatt med kolning i skogarna. Senhösten var vanligen den tid man använde till sådant arbete. För att förebygga eventuellt uppstående skogseld från milorna samt tillse, att dessa ej slocknade, utan kolet blev tillräckligt bränt men ej heller förbränt, måste man / turas om att vakta milorna om nätterna. Därvid voro även bar- nen ofta behjälpliga. Omkring platsen där kolningen tillgick blev skogen ofta hårt åtgången. Men det var dock merendels grövre virke, som an- vändes. När kolet var färdigt, avyttra- des detsamma till smederna i orten, och om dessa ej kunde inköpa hela förrådet, körde man det överblivna till närmas- te samhälle under vintern och sålde detsamma. Förtjänsterna voro förr ganska små, vanligen endast 12 skilling pr dagsverke. Därför måste också den största sparsamhet iakttagas. Men man hade ej heller / så stora behov då. Några slant- ar måste man ju ha även då, såsom för inköp av kaffe, socker, jäst, tobak m.m.
Julkalas
Dagarna mellan nyår och trettondedagen var den tid, då de stora julkalasen gingo till förr i världen. Till ett gammaldags jul- kalas voro inbjudna vanligen en eller två "rotar". Till sådana kalas var man väl rustad angående för- plägnaden. Smörgåsar, kötträtter och potatis samt efterrätter hade man riklig tillgång på. Dessutom hem- / mabryggat öl och starkvaror. Ett sådant kalas tog sin början på eftermiddagen och varade vanligen natten tillända. På ett julkalas gick det livligt till, isynnerhet sedan man in- mundigat en hel del brännvins- supar och annat starkt. Då kom "språklådan" flitigt i bruk och man dryftade ortens mer och mindre viktiga spörsmål. Ofta råkade man också i gräl med varandra, och många kunde efter ett julkalas bli riktiga dödsfiender. Dagen efter voro vanligen ortens "fattiga" inbjudna, vilka då und- fägnades med kvarlevorna. De fingo då "slicka faten", som ett ordstäv lyder. Vid samma tid / hade också de unga sina till- ställningar, med dans och lekar.
Skogråa
En bonde i Steneby skjut- sade en dag den på norra Dal bekanta "djur och folkläkaren" Engdahl. Då de passer- ade genom en skog tillsade Engdahl bonden att stanna. Begäran åtlyddes och Engdahl hoppa ur kärran och gick in i skogen. Men hans vistelse i skogen blev långvarig, nära två timmar var han borta. När han äntligen kom tillbaka, så frågade bonden varför han dröjt så länge. Härpå svarade han, att det var en skogrå som tvingat honom att stanna där, men att han lyckats bli kvitt henne. / Han berättade då, att han ofta hade möten med skogsrår, men att han alltid lyckades få makten över dem.
Jättar
I Kärrviksbergen i Stene- by fanns fordom jättar. Folk kunde ibland höra dem när de "körde vall" med sina kor efter solnedgången. Folk på stället fick hålla noggran vakt på sina egna kreatur, så att dessa ej blevo bergtagna.
Husförhör. Umgängesformer
Mor tala om att dä hade vart husförhör uti Eds socken en gång. Prosten förhörde folket å kom in på bordsbönerna. Han fråga så en liten pojke om han brukade läsa något när han sätter sej te bordet för å äta. Nej, sa pojken, ja setter sällan ve borle* för ve har enga tallrecker å äta ur uta ja skrapar gryta för dä mesta. Säger inte mor din till dej något innan du börjar äta? försök å tänk efter sa' prosten. Jo dä va sant, sa' pojken, för dä mästa säjer ho. Se här har du gryta, ät no men sote ente ner dej, din djävel. tjockt l.
"År 69*"
År 69 året etter nödåret va' dä månge som höll på å svälte ihjäl. De geck å klöppte ax tå rågen för han va mogen ō mol te mjöl. Dä va allt en del som tog långhalm ō mosse ō hacka detta fint ō blanna mä lite råg ō mol mjöl av. *(1869)
Visa?
När kojan är låg å du ente gör bock Då stöter du pannan du långe Men ja som ä liten å har kortare rock ja värdigt uppriktigt kan gånge.
"Odens brud" el. "Oden och Hildegard"
– 1 – Mitt hjärta åt en svensk jag ger åt honom men åt ingen mer Jag dansar bröllopsdansen för honom bär jag kransen En ridderman från Sverges land han skall få min tro min hand. 2. Men Alnar själv den glade och trygge fadern sade: "När rätta mannen står för dörr då gör jag bröllop men ej förr. – – – * – – – *bortglömt / 3 Då mente modern där hon satt och sjöng och spann och strök sin katt. "Den som alltjämt ger korgen blir en gång gift med sorgen", Och änka blir hon väl till slut ty sorgen lever henne ut. 4. Så gick där vår och sommar om och moln och storm och hösten kom Och friare anlände i vilka hjärtat brände Var och en som syntes fick sin korg och for sin väg med kval och sorg. 5 En natt då regn från himlen flöt Och moln och storm i vallton töt Det hörs på porten klappa En riddare i kappa Stod igenomblöt från tå till topp. / och ropar doft "låt opp, låt opp". 6. Snövita springarn frustar glad Han aktar ej sitt kalla bad Nu blir det liv i huset och Alnar själv med ljuset ledsagar in sin nya gäst och ropar: "Matts! tag riddarns häst. 7. Låt Sleipner stå giv honom blott en kappe korn om det är gott Hur storm och skyar rasa här Alnar tänt en brasa God afton sköna jungfrun min så sade riddarn och steg in. 8. Skön Hildegard vid lampans sken stod blygsamt böjd vid dörren ren med fyllda vinpokalen / Hon trädde in i salen och brasan spraka där så smått det blev så trevligt varmt och gott. 9. Herr Alnar dig jag dricker till din gästfrihet jag prisa vill Din värme vill jag lova och vinets sköna gåva men kronan dock din dotter är och henne jag till brud begär. 10. Jag är en man med gård och grund min boning står i Odens lund Mitt husfolk äro många och armar har jag långa Svensk är jag se på mina drag och Sverige har ej två som jag. 11. Den gästen Alnar svarte så / "Den saken tål att sova på Si huru visar'n skrider till tolv och natten lider Och du till vilokammare kom i morgon språka vi härom. 12. Härom vi tala icke mer en gång jag beder och ej mer Godnatt så riddar'n sade och sin hand till Alnar lade men bytte sist en eldig blick med sköna dotter'n då han gick. 13. Där släcktes lampor och släcktes ljus det blev så tyst i Alnars hus I kammar'n vilar gästen men ute frustar hästen Ej regnet mer mot rutan slår och månen klar ur molnen går. / 14. I drömmen spritter Alnar opp han drömmer att han hör galopp En stämma hör han ropa Nu far de allihopa Si där är hon si där är han Upp Alnar tag dem om du kan. 15. Han vaknar allt är tysst och still han söker ingen ser han till Ej hästen och dess värre ej heller hästens herre Men värst av allt att dottern är försvunnen finns ej här ej där 16. Men si där låg på gästens bord en konstbild av juveler gjord i guld och kostligt drivet och däruti stod skrivet / Till Alnar för en gästfri natt då märkte han hur det var fatt. 17. Då sol rann opp då hörs ett tal Ett sällsamt tal från Hassli dal Att man sett Oden rida med Hildegard vid sin sida i eld och rök och runt omkring med kämpar en förfärlig ring 18. Men var det Oden eller vem men Hildegard kom aldrig hem och mor och far de gråta men Oden de förlåta Här sist en kväll då skymt det blev den gamle Alnar fick ett brev. 19. Skön hälsning ifrån Odens brud Nu bär jag guld och silverskrud, / Jag har väl hundra tärnor jag mår som sol bland stjärnor och Sveriges konung är min man och Sverige har ej två som han.