Transkriberad uppteckning

Vid gränsen mellan de båda socknarna Torrskog och Ärtemark finnes ett torpställe, benämnt "Harjet". Platsen gör också helt säkert skäl för sitt namn, ty där finnes stora stenmassor hopade på varandra. Emellertid har stället förr i världen varit bebott av flera familjer. I mitten på 1800-talet bodde där ett par, som man kallade Mor och Fräl- saren på Harjet. Mor själv hörde / till den sortens kvinnor, vilka gick omkring i bygden och ville gälla för att vara "klok". Hon "åderlät" folk, och var alltid välkommen var hon gick fram. I gengäld för detta arbete erhöll hon lin och ull samt matvaror av allehanda slag. Vid dopöl voro alltid Mor och Frälsaren närvaran- de för att stå faddrar åt den nyfödde. På sina vandringar omkring i bygderna hade Mor alltid med sig sin son Olle, detta så länge han befann sig i pojkåren. Så småningom hade Olle lärt sig att hantera "snäpparen" och lärde sig även att begagna "kopphorn", och snart var han sin mor överlägs- en i åderöppning på såväl folk som kreatur. Han intresserade sig även för musik och lärde sig att / spela fiol. Men han spelade sin fiol på ett ganska originellt sätt. Han anordnade offentliga tillställningar, och vid dessa spelade han. Men han kunde ej stå stilla under det han spelade, utan han for halva lokalen över, hoppande och stamapnde. Av denna anledning fick han öknamnet "Hopp", vilket sedermera ändrades till "Kartlihopp". "Kartlihopp" blev tillika en mångfres- tare. Sålunda var han ganska snart skomakare, skräddare, urmakare, svarvare m.m. Dessutom ansågs han för "klok", emedan han kunde konsten att öppna åder och botade maktstulenhet, finnskott m.m. Han kunde, då han åderlåtit en person, taga en droppe blod på sin nagel och tala om namnet på den som / vållat sjukdomen. Han utgav sig, som redan nämnts, som skomakare och skräddare m.m. Men hans tillverk- ningar misslyckades ofta totalt, och till de ställen han varit, fick han i regel ej återkomma. När han var skräddare och skulle tillskära, gick det till på så sätt, att tyget breddes ut, varpå gubbarna lades på rygg på detsamma, varefter Kartlihopp ritade till mönstret med ett kolstycke. Det viktigaste var, tyckte han, att ryggstycket blev riktigt fasonerat. Alla de andra bitarna till rocken passade då in av sig själva, menade Kart- lihopp. Han sydde för det mesta med becktråd, isynnerhet där söm- marna voro utsatta för största slit- ning. Så det blev lika egendomliga / kläder, som gubben själv var egen- domlig. På samma sätt var det också med hans skoarbete. Men folk tyckte i alla fall om att det blev starkt.