Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittra
Min far talade om, att han hade kommit ut för en vittra. Hon sprang före honom i vägen ett långt stycke. Till slut försvann hon. Just där hon försvann, blev han så underlig till mods och han visste inte på en lång stund var han befann sig.
Tilltal
I min barndom sade man aldrig annat än "I, Ni, mamma och pappa" till föräldrarna. Duandet kom från städer och samhällen. Till slut blev det van- ligt i jordbrukarhemmen också. Nu säger barnen vanligen "du" till sina föräldrar - även "du pappa, du mamma". Det är duande över allt i hemmen nu.
Stadstraditioner: Jordbruk
Inte alla hade jordbruk. Från början skall de ha haft det. Men det var de allra första som kom till staden. En del hantverkare och handlare hade kreatur. De gamla borgmästarna hade stora gods. Men det var inte av stadens jord. De voro i alla fall jordbrukare. Bagare Olsson hade jordbruk. Handlare Ljungberg hade också jordbruk och kreatur i staden. Ruda hade jord och kreatur. Vågmästare Larsson hade Waldenströmsgården i staden och där fanns alla slags uthus, för det var jordbruk till den gården. Patron Hammar (possessionat) hade stor gård med jord- bruk och kreatur. Flera hästar på stallet. Gårdens manbyggnad låg med front åt S. Ågatan med bakgården åt N. Långgatan. Husen stod i en fyrkant på tomten. - En färgare ägde hela Mörtegårds / herrgård på sin lott. Men han hade kreatur på herrgården, och inte i staden. I och med att Bergslagernas järnväg blev färdig försvann de jordbrukande stadsbönderna. Den allra siste som hade kor i staden var en smörjare. Han hade två kor. Han köpte foder till dem. Det är in- te mer än tre fyra år sedan de fanns. - När staden brann 1901 så brann ladugårdarna upp. - På 1880-talet gick jorden från många. För måmga gjorde konkurs det året och blev lediga. Vid hamnen var en stor kålgård. Där fick stadsbor- na hyra sig en bit och sätta kål på.
Hemmet. Gäller herrskapshem.
Först på morgonen skulle de gamla, inte barnen, ha kaffe på sängen med skorpor till. Frukost åts sedan vid 10-tiden. Den bestod vanligtvis av skrädmjölsvälling, men även välling kokt av havre- gryn. Till vällingen fick de hårt och mjukt bröd och litet ost. Medda kl. 12. Då serverades korv och potatis eller köttbullar och potatis. Ibland var det kål och ibland någon köttsoppa. Onsdag och lördag vanligen fisk om sommaren (Vänersfisk). Om vintern ka- beljo och sås till den med hackade ägg. Söndags- middag fick en servera ox- eller kalvstek och så någon efterrätt. Som dricka begagnades öl el. mjölk, allt efter behag och matsup. / Eftermiddagskaffe dracks. Till det doppades skorpor och mjuka vetebrödsskivor. Kväll spisades kl. 8. Då serverades thé med smörgås och något kallskuret från middag. Som omväxling kokades ölost till somliga kvällar. Men te var en mycket vanlig rätt i herrskapshem om kvällar- na. Di skulle inte äta så mycket då. Middagen var själva huvudmålet för dagen. Som eftersätt om middag hade man lingon och grädde eller mjölk, eller mannagrynspudding, sylt och gräddmjölk. Den sista biten av smörgåsen kallades för mektbiten.
Lucia
Det var ingen särskild lussemarknad i staden men lördagen närmast före lusse gick under nam- net lussemarknad, för det var mer folk här i staden då än vanligt. Handlare och hantverkare väntade bättre affär då, som de också fick. Lant- bor var inne runt omkr från landsbygden. Di gjor- de sin julhandel då. Särskilt köptes lutfisken och julbrännvinet den dagen. Men julhandeln höll på i fjorton dagar. Då blev det brådast veckan närmast jul. På lussemarknaden var det myc- ket affär i Åmål. Så mycken handel på torget mins jag inte till för längre sen på den dagen. Där stod karamellgumman och sålde sina hem- gjorda karameller, pepparkaksgubbar, pepparkaks- käringar och sådant. Folk handlade mest i butikerna.
Sjukdomar och läkemedel.
Det var en fågel som kallades "gulspeck". När di fick gulsot, så var di å fick fatt på en sådan och tog fjä- derna av den och kokade. Det vattnet som fjädern ko- kats i begagnades som medicin. Den sjuka drack det vattnet. Då skulle gulsoten gå ur kroppen. Gulsot skulle en få, om en hade ##### något gult som inte var bra. Och ur luften kunde en få sjukdomen. Det fanns sjukvårdssoldater som kunde laga för ben- brott. De flesta var rädda för att gå till läkare. Bisteck botades med att en tog ur gadden det för- sta, om den hade fastnat, så smörjde en med smör eller lade varm gröt på för att svullnaden skulle gå bort. Fuktig och kall jord lades också på. En fick bläster på kroppen. Det blev vita blåsor. Om en skulle få bort detta, så tog en vatten / med sig och gick till en smedja. Så fick en sme- den att dra på bälgen, och då höll en vattnet så, att blästen kom i det, sedan tvätta en sig med det. Till brännsår smörjde en sirap eller honung på el. hade fullt med salt på. Om en brännt t.ex. ett finger, så skynda en sig att doppa fingret i kallt vatten. Bölder fick sita till dess att de sprack. Eller en la gröt på bölden, för att han skulle ##### sönder. Dönyp brukade en kalla sådana där blåa fläckar en kunde få på kroppen. Så trodde en, att en hade varit ute för de döda, och att de hade nu- pit oss. Prästfrun i Tösse botade för engelska sjukan. Vâl- ken kallades den sjukan. Hon hade en smörja, som de fick att smörja barnet med. Det var en gul smörja. Så fick de en påse att hänga på brös- tet på barnet. / Faliket fick en i fingrarna. Jag minns en mora som hade varit vid sjön och tvättat. Det dröjde ut, så att det blev kväll innan hon kom hem. På vägen hem började det värka så förskräckligt i ett finger. Hon sade att det var något i vattnet, som hon fick detta av. När det hade värkt så att det blev var, så tog hon trasan, som hon hade om fingret och gick ned till sjön och kastade den i på samma plats som hon hade tvättat. Men hur det var, så fick hon allt till doktorn, och han tog av fingret. Flôg fick de, när de blev gamla (flôg i krôppen). De smörjde sig med liniment. Fånga var det många som hade. Jag minns att de tog in brännvin och peppar. Spansk peppar var bra. Eller och tog de malörtsbrännvin. Om någon tänkte starkt på en, så fick en hicka (hecken). Hôll å stygn i bröstet fick en, om en hade stått i drag, eller om en hade varit varm och blev kall. Då värmde en grytlock och lade på / så att en blev riktigt varm. Kiskhosta smittade, så den gick från den ena till den andra. Det var en sjukdom som en skulle ha och in- te kunde undgå. Den bästa boten var, om en kun- de få fatt på stomjölk. Klå på kroppen. Det fick en, om en tog i någon som hade klåa. En smörjde bort den med sprit. När di fick koler, så drog det ihop dem, så det var kramp. På 1860-talet dog folk i kolera här i staden. Folk drack malörtsbrännvin, för att de inte skulle få henne. Om en fick ledsjukdom, så skulle en skaffa hem kvistar från en gran, som kallades "ledgran". Så skul- le en koka dessa kvistar och ta bad i det vatt- net. Likfeber fick en, om en hade sår och kom att ta i en död. Det var ingen bot för den sjukan. Matleda förekom allt som oftast. Det var värsta om sommaren. En hade fått något i sig, så att en blev lett åt maten. Om en kunde få i sig / något som smakade riktigt ont, så gick det över eller om en fick av andras mat. Bäst om en kunde stjäla den. Milterhugg fick en om en gick för fort. Det var inte annat medel än att sätta sig och vila till dess det hade gått över. Sen fick en gå vac- kert, och då var det inte farligt. Näsblod fick en för att en hade för mycket blod i kroppen. För att stilla det, så tog man en kniv och höll på nacken eller en kall sten. Det var hälsosamt att blöda näsblod bara det inte blev för mycket. En höll före, att den som brukade blöda näsblod var riktigt frisk. Trånsjukan kunde en få. Det förhöll sig så med den sjukan, att en tråna (längtade) efter något. Det kunde vara något i matväg eller annat. En bara gick å tråna å tråna.
Frimurare.
Förnäma herrar i staden voro frimurare. Någon frimurarloge var det inte i denna stad. Di fick fara till Göteborg, när di skulle ha samman- träde. - Om en kom in till en frimurare, så var en rädd, att han skulle ta en och göda en, slakta en och skicka en till turken. Så hade folk för sig, och så gick sagan om det. Di fick stor betalning för det köttet. Vet inte att någon blev tagen här i staden, men folk bar avsky för frimurare, för att di var i förbund med den onde och hade sådan styggelse för sig som att slakta folk.
Hemmet. Gäller hantverken och arbete.
Det första en kom upp så drack en kaffe och dop. pade en hård brödbit i det. Sen åt en frukost. Det var skrämjöls- eller vattenvälling, smör och bröd eller sill och bröd. Medda - åts kl. 12. Det var sill och potatis, eller kött, fläsk och potatis. Eller salt eller färsk kött- soppa. Om torsdag var det ärter och fläsk. Mitt på eftermiddag fick en kaffe och en smör- gås med spekekött till. Kl. 8 åts kväll. Då fick en vattengröt och mjölk. Det var det allra vanligaste. För ombytes skull fick en välling, uppstekta potatis någon gång. Ibland hade en något att dricka till middagsmaten och ibland inte. Det var vanlig svagdricka / vatten eller en mjölktår. Den sista biten på smörgåsen kallades för mektheten. Det var di gamle så noga med, att den skulle ätas upp. För om en inte åt upp den, så skulle en sluta att växa. Om glöden i spisen svartnade, så var det mär- ke till, att det skulle bli töväder (avser vinter) och om glöden brann med blå låga så blev det vinter och kallt. Barnen skrämdes med sotaren, att han var i skor- stenen och för ####.
Svartkonst
På ett ställe i Sund hade di så väldig otur med kreaturen. När de kom att se efter, så låg det ett huvud av en kalv under ladugår- den. Detta hade någon smugit sig dit med - för att han skulle hämnas. - Så om en tog ett självdött djur och grävde ned på en an- nans mark, så fick den otur med krea- turen. Sådant minns jag att di gamla tala på och var rädd för.
Djur
Om en kom i skada för en groda, så skulle en gräva ned henne. Det var inte bra att låta henne ligga. Om en fick se att en orm skulle till att ta en groda, så skulle en hjälpa henne från ormen. En skulle vara snäll mot grodorna, för de gjorde inte något ont. Med vett och vilja slog en inte ihjäl någon. Men om de kom för nära inpå stugan eller husen, så tog en dem och bar dem undan ett stycke.
Ordstäv
Prästen å hunn tjäner ma- ten mä mun, sa göbben, då han betal- de prästeskatten. Du gör (gödslar) på dynge- högen, sa käringa, då göbben kom hem ifrö körka å tala om, att han hade lagt kollekt i håven. Lika barn leker bäst, sa fan, då han dansa mä prästen. Jä vattner mine får, sa fan, då han fyllde prästen. Den som blir rik, blir Fan lik. Fan tar sett lån igen./ Mer vell ha mer, å Fan vell ha fler. Då en har toke (tagit) Fan i båten, sö får en ro´n i lann. De har många könster i dön (döden), de Fan ska ha. Ändå något, sa Fan, då han feck se Åmål. Här va dä mö (mycket) smått å gött, sa Fan, då han titta i bibel. Då en taler om Skam, sö ä han i första (farstun). Räcker en Fan ett finger, tar han snart hele hanna (handen). Jä syner vägen, sa läns- man, då han låg i dike. Höfs å smörj hjälper te å mä på en gammel länsman. Sôdent lär (sådant läder) ska sôda smörje ha./ Varla (världen) ä vi (vid), sa käringa, då ho kom in i nästa socken. Dä ä långt härifrö å dit, sa käringa, då ho titta på mån. Kônstene (konsterna) ä många, men knepa ä fler, sa käringa, då ho hop- pa å nös. Rôte (ruttet) ä snart reve, sa kä ringa, då ho röckte tå sej öre (örat). Klöppt (klippt) ska dä vôrt (va- ra), sa käringa, då gôbben sa då ska vä re skôre (vara skuret) Jämnt ska dä vört, sa käringa, då ho högg rompa (svansen) på katten. Nô (när) musa ä mätt, sô ä mjö- le beskt, sa bonmora te drängen, då han klaga på maten. Nô (något) rolit ska en ha, sa gôs- sen, som bet näsa tå mor si. Dette gir ente brö, sa bo´n, då/ han stog på lon å tröska. Jä har vänner i vika, sa bo´n, då han ramla i sjön. Mer ler, sa murarn, då han satt i kôrka å sôv. Ä dä nôn dö, sô kom fram, sa muraren, då ställningen ramla. Den som väl låge, sa den la- te, då han satt på sängkanten. Di so, sa fin (finnen), då han re (red) på galten. Dä ä mett, sa fin om Stockholm. Lä (låt) mej se, sa den blinne. Dä braker i brö, sa tiggaren, då han satt på pôsen. Då tiggarn får ost, sô vell han han stekt. Släkta ä varst (värst), sa räven om den rö hunn. Nö katten ä borte, danser rôtte-/ ne på borle. (bordet) Jä setter sô lett, sa rôtta, då hon satt på fläske. Nô krôbba ä tom, börjer hästane å bites. Nö en lem lir (lider), sô lir de al- le. Den sum går ubedd (objuden) te, går utacka (otackad) ifrô. Den sum skratter om môran (mor- gonen), han får gråte inna kväl (kvällen). Skratter bäst, sum skratter sist. Den sum ente ser opp mä öga. han får se opp mä pongen (börsen). De som lorten först blir var, han ä lortens far. Den ä väl närd, sum i nô (något) ä lärd. Den sum gir (ger) sej mä i leken, han får leken tôle (tåla)./ den kårn (kål) de spyr i, den får de slecke i sej. Äter en sej ente mätt, sô slecker en sej ente mätt. Då sum en ente har i huve (hu- vudet), dä får en ha i bena (benen). Dä ä för sent å skrike, då strô- pen (strupen) ä åv. Store ord å fett fläsk stanner en- te i strôpen. Stor i orla å liten på jorla. Dä ä dä samme, hör mö koa mjôlker, då ho spänner (sparkar) utet. Dä ä like säkert sum "amen" i kôrka. Dä ä ingen för gammal te å få skôrv. Dä ä spräckte pôtter (pottor) i alle lann. En ann ä like sô go sum en ann./ Mer en trôr lorten, blôtare (våtare) blir han. Där getta (geten) står bônna (bun- den), där gnager ho. Gamlare bocken blir, harlare (hår- dare) blir korna. En får läre, sô länge en lever. En lär sum en umgås. En får ta se´n (seden) dit en kommer. En får ente sô mö sum dä kat- ta la i matte. En ska inte ropa hej, fôr än en ä över bäcken. Ingen ä sô dåli, sum då han gefter sej, å ingen sô bra, sum då han ä dö. Inga löcke uta ulöcke. Inga ulöcke uta nöa lite löcke vartmä. E lorti so vell ha e lorti mä sej./ Ett ve´tre (vedträ) kan ente bränne, å e käring kan ente slôss. Hade ente "om" vôrt imella, hade jä sköte bjôrn (hårt k-ljud). Käre mä en me (med) går ente. Kvennfôlk å brännvin fryser allri. Sô länge mi tönne (tunna) rann, kände mej både kvinne å man. Men då mi tönne sluta å rin- ne, kände mej varken man elle kvinne. Tju (sjud) mi gryte å ret mi mö: mor ä borte å far ä dö (vad den hung- rige, medan soppan kokade). Hôr (var) ska sleva väre, om ho ente ska väre i gryta? Här syns ente sô mö sum e fet- stjärne (sades om mager soppa) All snålhet tar en sketen änne./ Om ente allt ä´n (är honom) te lags, sô ä dä huve tå skrôtten i gryta (sades om den, som för minsta anledning brusade upp) Han har bete (bitit) huve tå skamma (sades om den skamlöse). Stort huve å lite vet (vett). Knyt näven å sätt dej på, sô setter du på di ega (din egen) hann. Du prater dä du har å sjonger dä du kan. Fölk dömer o Gu rår.
Vårhalvåret samt läkekonst. Bota ormbett. Kloka gubben Simon Eriksson. Påskbrev original.
Åmål den 10/6 1932. Västsvenska Folkminnesarkivet Göteborg. Till svar å värd. av den 7/6 meddelas. Fru Sundqvists uppteckning är nog vilseledande. Sagesman är fru Matilda Klarèn, 76 år gl., född i Ör, Dal, gården Hagen och sol- torpet Byremossen. Berättelsen har hon i minnet från sin far, soldat Carl Rudberg, att i hans ungdom, sålunda för omkring 100 år sedan, kom ynglingar långväga ifrån som under vintrarna sökte sig arbete med körslor av järn från järnvågen i Åmål till Vänersborg. Dessa skulle en vår stannat någon tid i Ör och anordnat en dylik lek. De hade ock omtalat att samma lek av dem uppförts i Tjuveda- len, strax norr om Åmål. / Här har jag talat med åldring- ar i Tjuvedalen, men ingen känner något därom/. Den le- ken har ingen rot inom Dal. På förfrågan kunde hon ej minnas om fadern nämnde att dylika spel efteråt uppfördes av ortens ungdom. Fru K. berättade om sin morbror, en klok gubbe, som bodde på ett torp inpå Kroppefjäll. Berättelsen bi- / Lägges. Med utmärkt högaktning, AndLinder / Berättat av fru Matilda Klarèn, 76 år, Åmål. född i Ör, Dal. Bota ormbett. Kloka gubben Simon Eriksson, Stränge /-?/ K roppefjäll, Ör. Vid 18 års ålder blev jag ombedd av en granne att följa hans 4 år gl. dotter, som bitits av en huggorm, till Morbror. Han klädde av flickan och smorde in hela kroppen med svinister, som lukta illa. Under tiden sa han: ”Slänge-Buse, du som stack, du ska dö, men icke henne som du stack.” Efteråt bjöds på kaffe och under uppehållet kunde vi se att svulnaden sjönk och flickans plågor ble mindre. Dan efter gick flickan. -------------------------------- Vådeld släckte han genom att gå runt elden mumlande något, som jag ej fick veta. Sensträckning genom att smörja med sitt ister och läste en ramsa. ----------------------------- Min morbror erbjöd sig att lära mig sin konst, men jag vågade ej, / då folk ansåg hans arbete som svår synd och hans illaluktande ister skrämde mig. AndLinder / följ med mig min lilla jag reser nu bort Och tag inte illa att jag är så kort åt Blåkulla skall ju nu ställa min färd och om du nu med mig vill hänga så skall du det få, vet den resan är värd en hiskelig mängde med Pänga ja där ä så roligt å muntert å hett där äter vi tåsserna stekta i fett å dansar å väsnas å leker Blåkulla i år Caijsa Varje hufvud utan öron / Mamsell G Wittrock från Ekholmen
Vårseder. Påsk
All grädde skulle kärnas till smör på skärtorsdag. Därige- nom gick det lättare att få smör hela året. Långfredagen fick man ej förtära någon mjölkmat, ty då fick man bölder. Medan man åt skulle man sitta stilla, annars skulle man slå sönder fötterna under året. Påskafton tände man påskeldar på alla höga kullar, / och avlossade skott, för att skrämma bort påskkäringarna och andra troll.