Transkriberad uppteckning

Det var en fågel som kallades "gulspeck". När di fick gulsot, så var di å fick fatt på en sådan och tog fjä- derna av den och kokade. Det vattnet som fjädern ko- kats i begagnades som medicin. Den sjuka drack det vattnet. Då skulle gulsoten gå ur kroppen. Gulsot skulle en få, om en hade ##### något gult som inte var bra. Och ur luften kunde en få sjukdomen. Det fanns sjukvårdssoldater som kunde laga för ben- brott. De flesta var rädda för att gå till läkare. Bisteck botades med att en tog ur gadden det för- sta, om den hade fastnat, så smörjde en med smör eller lade varm gröt på för att svullnaden skulle gå bort. Fuktig och kall jord lades också på. En fick bläster på kroppen. Det blev vita blåsor. Om en skulle få bort detta, så tog en vatten / med sig och gick till en smedja. Så fick en sme- den att dra på bälgen, och då höll en vattnet så, att blästen kom i det, sedan tvätta en sig med det. Till brännsår smörjde en sirap eller honung på el. hade fullt med salt på. Om en brännt t.ex. ett finger, så skynda en sig att doppa fingret i kallt vatten. Bölder fick sita till dess att de sprack. Eller en la gröt på bölden, för att han skulle ##### sönder. Dönyp brukade en kalla sådana där blåa fläckar en kunde få på kroppen. Så trodde en, att en hade varit ute för de döda, och att de hade nu- pit oss. Prästfrun i Tösse botade för engelska sjukan. Vâl- ken kallades den sjukan. Hon hade en smörja, som de fick att smörja barnet med. Det var en gul smörja. Så fick de en påse att hänga på brös- tet på barnet. / Faliket fick en i fingrarna. Jag minns en mora som hade varit vid sjön och tvättat. Det dröjde ut, så att det blev kväll innan hon kom hem. På vägen hem började det värka så förskräckligt i ett finger. Hon sade att det var något i vattnet, som hon fick detta av. När det hade värkt så att det blev var, så tog hon trasan, som hon hade om fingret och gick ned till sjön och kastade den i på samma plats som hon hade tvättat. Men hur det var, så fick hon allt till doktorn, och han tog av fingret. Flôg fick de, när de blev gamla (flôg i krôppen). De smörjde sig med liniment. Fånga var det många som hade. Jag minns att de tog in brännvin och peppar. Spansk peppar var bra. Eller och tog de malörtsbrännvin. Om någon tänkte starkt på en, så fick en hicka (hecken). Hôll å stygn i bröstet fick en, om en hade stått i drag, eller om en hade varit varm och blev kall. Då värmde en grytlock och lade på / så att en blev riktigt varm. Kiskhosta smittade, så den gick från den ena till den andra. Det var en sjukdom som en skulle ha och in- te kunde undgå. Den bästa boten var, om en kun- de få fatt på stomjölk. Klå på kroppen. Det fick en, om en tog i någon som hade klåa. En smörjde bort den med sprit. När di fick koler, så drog det ihop dem, så det var kramp. På 1860-talet dog folk i kolera här i staden. Folk drack malörtsbrännvin, för att de inte skulle få henne. Om en fick ledsjukdom, så skulle en skaffa hem kvistar från en gran, som kallades "ledgran". Så skul- le en koka dessa kvistar och ta bad i det vatt- net. Likfeber fick en, om en hade sår och kom att ta i en död. Det var ingen bot för den sjukan. Matleda förekom allt som oftast. Det var värsta om sommaren. En hade fått något i sig, så att en blev lett åt maten. Om en kunde få i sig / något som smakade riktigt ont, så gick det över eller om en fick av andras mat. Bäst om en kunde stjäla den. Milterhugg fick en om en gick för fort. Det var inte annat medel än att sätta sig och vila till dess det hade gått över. Sen fick en gå vac- kert, och då var det inte farligt. Näsblod fick en för att en hade för mycket blod i kroppen. För att stilla det, så tog man en kniv och höll på nacken eller en kall sten. Det var hälsosamt att blöda näsblod bara det inte blev för mycket. En höll före, att den som brukade blöda näsblod var riktigt frisk. Trånsjukan kunde en få. Det förhöll sig så med den sjukan, att en tråna (längtade) efter något. Det kunde vara något i matväg eller annat. En bara gick å tråna å tråna.