Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
När ett barn skrek jämmerligt och inte ville tystna, så troddes det att "gasten" hade varit åt det. Man sade att barnet "gastskrek". Uttryck: "gaste å skrike, gastskrike, gaste å gape. Skri- kigt barn kallades för "gast". "Dä ä en rekti gast", en rekti gastonge":
Djävulen.
En tjänsteflicka ifrån Torp socken, Orust, som var född om- kring år 1850, hade i början av 1870-talet råkat i grosess. Hon hade lyckats dölja detta förhållande så väl, att ej ens hennes husbondfolk märkt något. Hon hade beslutat sig för, att hon skulle döda barnet. En mörk höstkväll var hennes stund inne att föda barnet. Hon gick åt ladugården, och där födde hon barnet (en pojke). Och trots att kvällen var mörk, var det ljust som om dagen uti ladugården, ej heller kän- de hon sig sjuk, så att hon kunde oförhindrat vidtaga mått och steg för att döda barnet. I en obegagnad fårkätte grävde hon en grop för att dölja liket. Men när hon lagt sitt strumpeband som snara om barnets hals för att strypa detta, slog tanken henne om den ruskiga gärning, hon stod i begrepp att göra. Hon sade till sig själv: "O gud, vad ämnar du göra?" Då med ens blev det nattsvart i ladugården och häftiga plågor inställde sig, så att hon blev liggande i fårkätten, där hennes husbondfolk / omsider fann henne i en ytterst dålig situation. Hon har senare själv berättat, att hon ansåg att det var den onde själv som hjälpte henne, så länge hon var beredd att döda barnet, men när hon kom till besinning om det fasanfulla i sin gärning, det var samma mörkrets makt, som straffade med kroppslig sjukdom och nöd.
Djävulen
I medio av förra århundradet skall följande ha inträffat på en större gård på mellersta Orust. Vid den tiden, då sädene närmade sig mognad, kom en stor, svart hund, som ideligen vältrade sig uti sädesfälten. Ägaren av gården, som var i medelåldern, var god skytt och avsköt flera skott, utan att kunna träffa hunden, som fortsatte med sin skadegörelse. Bonden blev lärd av en s. k. klok gubbe, att om han kunde skaffa en silverknapp, som gått i arv i flera släktled, och använda knap- pen som kula i geväret, så kunde han nog döda hunden. Gårdsägaren hade släkt på fastlandet, som ägde silverknap- par, som voro släktarv. Han reste åstad och erhöll en sådan knapp, varmed han laddade bössan och sköt hunden, som blev liggande uti sädesfältet till solnedgången, då hundkroppen som en dimma försvann. / Men bonden insjuknade omedelbart och innan tredje dagens afton efter han skjutit hunden, var han död. Folket uti trakten trodde, att bonden hade begått något grövre brott och att det var den onde själv, som iklätt sig hundskepnad för att bestraffa någon dold förbrytelse.
Tomtar.
Det troddes förr att det fanns små, mystiska varelser, som kallades nissar. Dessa voro till god hjälp för sin innehavare. Nissen fick omhuldas på sitt särskilda sätt. Han skulle ha kläder, men det fick ej vara nya utan gamla, slitna paltor, samt mat, helst gröt, som man satte in i någon avskild vrå i ladugården, under logen t. ex. Det var farligt att förarga nissen, så att han blev arg och flyttade från gården. Då drog han ifrån gården mycket mer än han släpat dit. Var det någon, som arbetat sig upp ifrån fattigdom, så trod- des att det fanns en nisse på gården. Nissen hade inga tummar på händerna och var alltid klädd i träskor samt vanligen toppmössa, s. k. luva. Det berättas att 1877 hölls auktion efter en förmögen bonde, och då blev på auktionen försåld en s. k. tina, som ej fick öppnas. Det troddes att det fanns nisse eller dylikt inuti trätinan. Den som köpte denna blev snart förmögen, förtäljer sägnen. / Det fanns förr många, som påstodo sig ha sett dylika nissar. Sålunda har jag hört berättas om två bönder i samma gård, som hade sina kor tjudrade på en äng och att en i närheten boende hantverkare kunde om morgnarne se, hur båda gårdarnas nissar slogos om de bästa betesplatserna. Det har berättats om hur en bonde för omkring 100 år sedan var ridande på väg hem och i en uppförsbacke omkring en fjärdings mil ifrån hemmet mötte en liten pys, som satt på vägkanten och grät. Bonden stannade och talte till den lille, frågande honom varför han grät. Jo, han var kommen vilse och var hungrig och trött. Bonden tog den lille parveln upp till sig på hästryggen och red hem. Väl hemma på gården tillsade han den lille att gå före in i stugan och värma sig, medan han band hästen. När detta var utfört, gick bonden in i stugan, och när han ej märkte den lille, frågade han husfolket efter honom. De hade ej sett någon. Men när bonden en stund senare gick ut i stallet för att sköta om hästen, var denne fodrad och ryktad. Det var nissen, som kommit i gården. Så underligt det än är, så är det flera äldre personer, som jag har talat vid, som påstår sig ha sett nissar. Sålunda sade sig ett par fruntimmer ifrån skärgården, som voro på väg en morgon till landet för potatisplockning, att de sett en nisse gå tvärsöver vägen till ett annat / plockarlag. En annan person, född år 1847, påstod sig vid omkring 18 års ålder ha sett en sådan liten byting gå och beta hästen på en åkerren, medan hästägaren höll middagsrast; han var sysselsatt med torvkörning. En annan person, född 1853, sade sig en sommardag i slutet av 1880-talet ha sett, hur en nisse gick ute i en hagmark, gick och bar vatten till några kor uti hagen. Marken var gropig och tuvig. Personen ifråga sade sig ha stannat och sett på den lille pysslingen, som stretade på två stora träspänner med vatten. Vattnet skvalpade utur kärlen och bäraren blev våt samt fick sina träskor fyllda med vatten, som han från ämbaren tömde uti baljorna till djuren. Likaså har jag från efterkommande till en man, född omkring 1820, erfarit, hur han i mycket unga år fått anställning på en gård. En kväll hade han mycket trött och hungrig blivit befald att plocka ut hö till djuren. Gråtande höll han på med sitt arbete, när en sådan liten un- derlig varelse kom och kastade till honom en grå kavring att äta. Sages- mannen hade berättat, att han, som blev mycket gammal, aldrig ätit så gott bröd.
Präster och kyrkoväsende.
Uti Morlanda kyrka (Orust) fanns förr en s. k. gapstock, "skampall" också benämnd. Denna har med all sannolikhet varit placerad under läktaren nere vid dörren, där det är förhållandevis mörkt. Och Morlanda kyrka var merendels ganska fylld med besökande, ja, man gott säga till trängseln fylld. En person hade gjort någon förseelse, (olika uppgifter här- om) så att han skulle straffas med att sitta på skampallen. Men gynnad av skymning och trängsel, hade han fått en annan person att intaga sin plats. Efter gudstjänstens slut skulle brottslingen erhålla varning. Den tillrättavisade ställde sig helt oförstående och utbrast: "Jag vet inte nôt, jag är hemma på Tjörn." I min barndom kunde man ofta få höra uttrycket om någon, som var oförstående för någon sak: "Jag tror du är hemma på Tjörn", vil- ket talesätt härledde sig från förenämnda tilldragelse.
Tjuvar.
Att slumpen, som de "gamla" sade, kan spela en viss roll, be- visar bland annat följande berättelse. En stöld hade begåtts i en handelsbod. Ganska mycket av matvarorna var stulet, men trots ivriga efterforskningar m. m., kunde man ej få någon av de s. k. Storehamns tjuvar att erkänna stölden, ej heller kunde man få någon spaning på var tjuvgodset var gömt. Men ödet ville att en stor del av det stulna skulle till- rättaskaffas. I ett ärligt hem i den s. k. Storehamn, skulle en liten pojke vara ensam hemma och hava tillsyn till hemmet. Bland andra göromål skulle han vakta en höna med en kull kycklingar. För att bättre kunna skö- ta denna uppgift, länkade han med ett snöre tillsammans kycklingarna och band sedan fast andra ändan av snöret vid hönan. Men, o fasa! Det dröjde inte länge förr än räven kom och tog hönan, och givetvis följde kycklingarna med, då de voro sammanlänkade med hönan. / Nu blev pojken rädd att han skulle få kraftig avbasning när föräldrarna kommo hem, för att han så illa skött sitt väktarkall. "Bättre fly än illa fäkta", tänkte pojken och gav sig bort från hemmet. På kvällen tog han sin tillflykt till Gunneröds kvarn och i sädeskupan lade han sig att sova. Men frampå natten vaknade han vid att folk kom och rumsterade värre under kvarnen. Det var tjuvarna, som hade gömt det stulna varulagret under kvarnen och nu kommo för att proviantera. Så fort möjligt sprang pojken hem och berättade om sin upptäckt. I detta fall kunde det gamla ordspråket besannas: "Slutet gott, allting gott." Pojken slapp givetvis bestraffning. Pojken, var namn var August Vesterberg, blev klockare i Mor- landa, samt var under tiden omkring 1860 - 1890 mycket anlitad som läkare på västra Orust.
Tjuvar
I medio av förra århundradet var det mycken avsättning med mossa. Markägarna på västra Orust plockade mycket mossa och sålde till särskilda uppköpare. Givetvis funnos många andra än markägarna, som av snålhet eller fattigdom försökte förvärva sig några slantar genom att stjäla mossa på andra ägor. Bönderna sökte så gott sig göra lät passa på sina ägor. Sålunda berättas det ifrån Hermanö, att en bonde som hette Tol en dag beväpnade sig med en bössa, laddad med grovt salt, och begav sig ut för att bevaka sina ägor. Han påträffade därvid en mycket storväxt kvin- na, som stal mossa på hans marker. Bonden sade åt kvinnan, att hon skulle upphöra med stölden av mossan. Kvinnan ville ej lyda tillsägelsen, utan blev ond och använde grova ord emot bonden. Denne upprepade sin uppmaning att kvinnan skulle upphöra med sin tjuvnad, annars skulle han skjuta hen- ne. Gumman vände då emot bonden en ganska bred akterspegel, lyfte upp kjolarna över ryggslutet samt röt åt bonden: "Skjut du mig i ändan om du / vågar!" Bonden avsköt skottet och träffade gumman i baken. Saltkornen trängde ganska djupt in i köttet och förvållade en stor smärta. Det belv sedan rättegång, men bonden blev ej skyldig gumman något skadestånd.
Folklivs- och karaktärsskildringar.
Lars Larsson var född på Kårehogen, Morlanda s:n, i medio av 1840-talet och var son till en bonde, som kallades "bon" på Kårehogen, där- för att han var ensam bonde på gården. Den övriga delen av hemmanet ägdes av s. k. ståndspersoner, präst, apotekare, m. fl. Själv kallade sig Lars Larsson Håf. Han påstod att hans mor haft förbindelse med en präst, som hette Håf. Denne Bon-Lars var till yrket skomakare och i likhet med sina bröder var han rikt begåvad på huvudets vägnar men ytterst originell. Många berättelser finnas därom. Det berättas att genom självstudier be- härskade flera språk. Han gick alltid i arbete på sin jordlott klädd i stor, varm överrock, med värja vid sidan. Om man sporde honom, varför han bar värja, så blev svaret: "Man möter så mycket "oknytt", (troll) så den är bra att ha." Bad han en granne att få inlagt sitt lilla förråd av hö i ladugården, så var det på villkor, att det ej fick läggas på nordsidan av / byggnaden, för det var farligt. En gång mötte han kontraktprosten Vannberg i Tegneby. På prostens fråga, vem han var, svarade han: Jag är Lars Larsson Håf på Kåre- hogen, Swedenborgare och andeskådare, men vad är herrn, väl resande i snus och tobak?" Vid midsommartiden åt 1914 kom bemälde "Bon Lars" i något ärende till Helleviksstrand. Det stod några gubbar och samtalade i när- heten av en handelsbod. Alla kände givetvis "Bon Lars", som då var en gammal man, och det blev samspråk. Som vanligt klagade gubbarna över dyr- tid och svårigheter. "Här är väl inga svåra tider nu", sade "Bon Lars", "men det blir." "Vad då för något?", var det en av gubbarna som sa. "Det blir krig och svåra tider." "Det dröjer väl länge innan sådant sker?" "Det dröjer inte länge", svarade B-L, "om få månader, ja, man kan ej säga månader, man får säga endast veckor." Den förutsägelsen slog då in. Världskriget var snart ett faktum. Men om Lars Larsson kunde skåda in i framtiden är förborgat.
Gåta.
Liten knubbig gubbe ger bröd åt alla socknens barn. Mjölsäcken.
Gåtor
1) Fyra ben och inte kan gå och två vingar och inte kan flyga. – Bordet. 2) Går te vatten och lägger vamme hemma. Bolster. 3) Har varken kropp eller själ och kan både tala och svara. – Brevet. 4) Två små grå i e vrå, den ene unner den andre på. – Kvarn. 5) Rö rock och svart hatt, sitter ute var vinternatt. – Nypon. 6) Fragm. av gåta om Kyrkan
Gåtor
1) "Goddag här inne, Frost är ute, min vän och eder frände skall över eder buden sände. När bladen bleknar och skogen faller omkull och de döda vakar över de levande, då skall om varandras hals bildas ett bälte med en knut och tio ändar." Meddelarens läsning ej redig. 2) Oppför som en krabbe (=krabba) och utför som en karl sätter sig fast i hålet och river. Sotaren klättrar upp för att sota. / 3) Två små grå ligger i e vrå den ene unner den andre på, och den ene springer kringerikring. – Kvarn. (hand-) 4) En vit häst springer på e glatt hälla. – Sömnad. 5) En liten teppeture sitter i sin bure och vaktar det han aldrig ser. – Nyckel. 6) En liten pinter, inne om vinter, ute om vår, mä något vitt eller svart krulla hår. – Lamm. 7) I fagerman går jag, i fagerman står jag, i fagerman ä jag både vacker och fin, kan du gissa min gåta, ska du få en kanna vin. Huset hette Fagerman.
Lyktgubbar
Jag hade ofta hört talas om lyktgubbar, men aldrig sett några. En dag då jag var på väg hem från skolan, till vilken jag hade en halv mil att gå, skulle jag gå genom en sankmark, och som jag gick fick jag se en lyktgubbe ute i mossen. Den följde mig en lång bit eller utefter hela mossen. Den såg ut som en ljus låga på ett talgljus och fladd- rade hit och dit då den följde mig.
Gastar
Förr trodde man allmänt att en kvinna som blivit gastkramad även kunde bli med barn efter en sådan kramning. Man hade många exempel på sådana fall, där en ung flicka bli- vit kramad av gasten, sedan fått barn. Såda- na barn kallade man gastungar. Gastar voro självmördare eller mördade människor, som ej blivit begravna i vigd jord. Gick man förbi en sådan plats, där en sådan gast höll till blev man kramad, gastkramad. / En gång blev jag själv gastkramad ordentligt. Jag hade varit till skräddaren och provat min konfirmationskostym och gick vägen hem över en myr. Det var i skymningen. Jag hade ej hunnit lång väg över myren förrän jag börja- de känna mig sjuk och konstig i hela krop- pen, ja till slut blev jag fullkomligt genom- sjuk. Jag vet ej hur jag orkade hem. Då jag kom hem började jag genast att kräkas. Näs- ta dag var jag bättre igen. Där hemma sade de att jag blivit gastkramad. De kände till hur detta visade sig och det var många som bli- vit gastkramade på den myren. Nu när jag tänker på denna händelse så und- rar jag, om det ej varit giftiga gaser, som stigit upp ur myren och som jag inanda- des då jag gick över den. Likaså med de andra, som även blivit gastkramade där.