Transkriberad uppteckning

Det troddes förr att det fanns små, mystiska varelser, som kallades nissar. Dessa voro till god hjälp för sin innehavare. Nissen fick omhuldas på sitt särskilda sätt. Han skulle ha kläder, men det fick ej vara nya utan gamla, slitna paltor, samt mat, helst gröt, som man satte in i någon avskild vrå i ladugården, under logen t. ex. Det var farligt att förarga nissen, så att han blev arg och flyttade från gården. Då drog han ifrån gården mycket mer än han släpat dit. Var det någon, som arbetat sig upp ifrån fattigdom, så trod- des att det fanns en nisse på gården. Nissen hade inga tummar på händerna och var alltid klädd i träskor samt vanligen toppmössa, s. k. luva. Det berättas att 1877 hölls auktion efter en förmögen bonde, och då blev på auktionen försåld en s. k. tina, som ej fick öppnas. Det troddes att det fanns nisse eller dylikt inuti trätinan. Den som köpte denna blev snart förmögen, förtäljer sägnen. / Det fanns förr många, som påstodo sig ha sett dylika nissar. Sålunda har jag hört berättas om två bönder i samma gård, som hade sina kor tjudrade på en äng och att en i närheten boende hantverkare kunde om morgnarne se, hur båda gårdarnas nissar slogos om de bästa betesplatserna. Det har berättats om hur en bonde för omkring 100 år sedan var ridande på väg hem och i en uppförsbacke omkring en fjärdings mil ifrån hemmet mötte en liten pys, som satt på vägkanten och grät. Bonden stannade och talte till den lille, frågande honom varför han grät. Jo, han var kommen vilse och var hungrig och trött. Bonden tog den lille parveln upp till sig på hästryggen och red hem. Väl hemma på gården tillsade han den lille att gå före in i stugan och värma sig, medan han band hästen. När detta var utfört, gick bonden in i stugan, och när han ej märkte den lille, frågade han husfolket efter honom. De hade ej sett någon. Men när bonden en stund senare gick ut i stallet för att sköta om hästen, var denne fodrad och ryktad. Det var nissen, som kommit i gården. Så underligt det än är, så är det flera äldre personer, som jag har talat vid, som påstår sig ha sett nissar. Sålunda sade sig ett par fruntimmer ifrån skärgården, som voro på väg en morgon till landet för potatisplockning, att de sett en nisse gå tvärsöver vägen till ett annat / plockarlag. En annan person, född år 1847, påstod sig vid omkring 18 års ålder ha sett en sådan liten byting gå och beta hästen på en åkerren, medan hästägaren höll middagsrast; han var sysselsatt med torvkörning. En annan person, född 1853, sade sig en sommardag i slutet av 1880-talet ha sett, hur en nisse gick ute i en hagmark, gick och bar vatten till några kor uti hagen. Marken var gropig och tuvig. Personen ifråga sade sig ha stannat och sett på den lille pysslingen, som stretade på två stora träspänner med vatten. Vattnet skvalpade utur kärlen och bäraren blev våt samt fick sina träskor fyllda med vatten, som han från ämbaren tömde uti baljorna till djuren. Likaså har jag från efterkommande till en man, född omkring 1820, erfarit, hur han i mycket unga år fått anställning på en gård. En kväll hade han mycket trött och hungrig blivit befald att plocka ut hö till djuren. Gråtande höll han på med sitt arbete, när en sådan liten un- derlig varelse kom och kastade till honom en grå kavring att äta. Sages- mannen hade berättat, att han, som blev mycket gammal, aldrig ätit så gott bröd.