Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro. Jul
När ve va' små inbilla de vuxna oss att man kunde se julen på långt avstånd. De såg julen sa' de genom fönstret.
Julseder
Förr satte di upp granar om jul. Julkärven hängde di upp ute vid ladutaket eller så. Den skulle hänga, så länge det fanns nåt korn. Det var allt en del som skulle ge kreatu- ren särskilt gott julafton. Den natten skul- le di ha hö. Det var allt på sina ställen di hade fina ut- sydda dukar framme i stugan, men här i den här trakten var ej så mycket sånt. När di tog ner vävar lämnade di något varp i änden på tygstycket och sydde ihop det runt taket. Di var omkring 20 cm. breda med fransar och över dörrarna hade di en omkring 40 cm. bred remsa, som var bro- derad. På det som hängde över dörrarna var / också fastsatt en knuten frans. Det sattes upp till jul. Då satte di också upp alla sorters bil- der av papper, målade i alla sorters färger.
Vårarbete
Vid jul bakades två olika sorters bröd som gömdes till våren, det var "julbocken" och "bockhornet." "Julbocken" bakades på det sättet, att två längder läggas över varann i kors, ändarna klyvas o rullas sedan opp, så att kakan blir 8-kantig sedan när den jäst ihop. Till bockhornet lägges en längd i båge, ändarna klyvas även där o rullas opp. Både julbocken o bockhornet bakades av vörtdeg. Sen åt man bitar av dessa ute på åkern (illustration i nedre vänstra hörnet) / första maj, då höll man på med vårarbetet. Bitarna blöttes opp i dricka, o så drack man dricka till. Dragarna fick också av det, men de fick mycket litet. Dessa bröd kallades också "sålevar". De låg på julbordet till tjugondagen. När sådden var slut på våren, for gubbarna till kvarnen o mol, o sedan bakades bröd, så det räckte för hela sommaren.
Julafton
De sa att de tog in halm o hade på golven till jul, men det var före min tid. När jag var liten så hacka de gransris o strödde ut på golvet, o tänk så vackert dä va! De strödde ut på jul- afton o juldan o annandan. Så hade vi ett badkar o bada oss alla på julafton. Å sen skulle vi ha en "glygg" när vi kom ur badet, brännvin, soc- ker o varmt vatten till denna o kryddor också, nelliker. Sen fick korna dricka badvattnet, då skulle de bli bra / att mjölka under året. Å de drack det allt. De såg efter om bränderna i spisen brann ut ojämnt på julkvällen, blev det en lång brand kvar, så dog en av de längsta i huset, o blev en kort brand kvar, så dog en som var kort. De sa att maten skulle stå kvar på bordet under julnatten, men det brukade inte min mor.
(Dito)
eller halv sill, eller en "korvesnârrt" stekt på "glöna" (glöd i spisen). Till middag, vintertid, kokt oskalad potatis, som framsattes i ett mindre tråg "potet-tråge" mitt på det långa kilbordet i köket, med träbänkar efter vardera sidan, ofta en "glöstekt" sill på en halv "blannebröds"kaka, eller stekt fläsk i en plåtpanna, var och en fick ta en fläskskiva ur pannan samt, sedan doppa potatisen i flottet, pannan stod ock på matbordet, till "su- panemat maltdricka eller skummjölk. Under slakttiden och före julen förekom, som "sôggel" även kött, korv, m.m. Till âftasvâl, vid 5 tiden e.m. en "fjerndel" medeltjock rågkaka med något smör eller en ostskiva på, en sup, eller maltdricka, efter 1860 kaffe. Till kvällsmål i regel korngrynsvälling eller gröt av havremjöl samt mjölk. Sommartid. Uppsilad mjölk i en träkopp och rågbröd samt halost en skiva, till frukost
Tröskning
Spanntröskare minns jag. Det var torpare och backstugusittare, som var ute och tjänade pengar på det viset. Jag hörde att somliga brukade vara neråt Dal och tröska om vintrarna. Det var inte så stor förtjänst, för en spanntrös- kare fick inte mer än en kappe på tun- nan. Men om han höll på en hel vinter, så blev det ju en slank ändå. Nej, de ville inte tröska på kvällarna. De gick upp i otta på morgnarna i stället. Tröskade de om kvällarna, så banka det på logen hela natten. Lovisa (logvisa) var inte annat än skrik. Kom pojkar in på logen så fick de sitta i kläm. Slagan sattes om halsen på pojken, och så klämde / tröskekarlen till. När han tyckte att pojken skrek nog högt så släppte han efter. För att förlänga dagen, så gick de upp i otta på morgonen och började tröska. Far hade en lykta på logen och ett ljus i den. Det var en gammal, regel att säden skulle vara tröskad till jul.
Tomtar - "Nu är Håkan varm!"
Det var vid Ramnäs bruk, och de gamla smedera tala om det här då jag var där som smedräng. Det var vanligt förr, då det var tysksmide och de fick betalt för pundet, att mästera skaffa säj en tomte som hjälpte dom. Och den där skulle ha sitt, han mä. Då julafton kom sa sme'n te mästersven, och han hette Håkan, te bära ner en skål med gröt och ställa'na på stabben åt tomten. Men mästersven åt själv opp'et och sket grötskåla full och satte'na på stabben te tomten. Då tomten kom och fick se det där, så tog han och kasta in mästersven i härden och maka in'en, unnan för unnan, tess bara träskorna var utanför. Så gick han sta och väckte mäster och sa: "Mäster, opp, opp, nu är Håkan varm!" Och det hände på tredag jul, då mästersven hade gjort eld i fyrn.
Om trollen i Kleva berg i Mårdaklev
I Kleva berg bodde förr bergatroll. En gång en tidig otta körde en bonde till kvarn. Då fick han ta en dörr i berget, som stod öppen, och han såg att det gnistrade och brann en stor brasa där inne, och han hörde någon som sa: "Dödi, Dödi, Dinte lelle, Dinte lelle trolla i elden och brände upp sig." När han kom hem talade han om vad han sett och hört. Där höllo de på med att brygga juldrickat, för det var så där en vecka före jul. Där inne var också en kvinna, som han aldrig hade sett förr. Hon var stor och grov, och hon hade bröst så stora, så hon hade slängt ett över var axel. När hon hörde vad bonden berättade skrek hon: "Då va' de' min unge" och sprang. I hastigheten glömde hon den kittel hon hade haft med sig för att ta vörten i. Den kitteln var av mässing, och det påståss, att den finns kvar ännu.
Troll
Här är ett berg borta i Tummared. Där skall vara troll. De kunde höra, hur det vävde inne i berget. Och om vintertid hade de sett spår i snön. Det var efter trollungarna, som hade gått ner till sjön barfota. Strax före jul skulle bönderna mala om nätterna. Då kom trollen och stannade kvarnarna för dem. Det talte min mor om. Hon och hennes far var ute i en kvarn i Fagered och skulle ha malet. Rätt som kvarnen gick som bäst tvärstannade den. Mjölnaren gick ut och skulle se, vad som var till. Men han förstod ingenting. Vattnet och allt var i ordning. Men om en stund tog kvarnen till att gå så, så att de måste ge sej därifrån. Det var visst om lusse. Och det trodde de var troll och allt det som ont är :'s utskickelse. Om en kvinna fick ett barn, la de stål över dörren. Det skulle vara där, tills barnet var döpt, för att trollen inte skulle komma och byta bort barnet.
Rået bedriver ofog.
I Jörala by tala de gamla ännu om Tomasmässtrollen. Dessa hade sitt tillhåll i kistorna till åbroarna. Under de tre dagarna före julen voro de i farten, smögo sig från gård till gård och stulo allt av bakning, brygd och slakt, som ej blivit välsignat. Rovet delade de sedan i brokistorna. Ett sådant troll kom en gång vid juletid in i en gård i Jörala. I handen hade det en käpp, på vilken det hoppades få spetsa någon godbit. Men allt i gården hade blivit signat av den omtänksamma husmodern. Denna höll just på att taga vatten ur ett ämbare och ropade, när hon fick se trollet: »Jesus, välsigne vattnet!» I detsamma släppte hon en vind och sade: »Dendär får du ta!» Trollet fångade vädret på käppändan och satte i väg till brokistan. Där fick det lida mycken smälek av sina kamrater för den usla fångsten
Varsler om tiden ("Deka, deka Tore")
Inn pao Surnasæte i Kroken budde folk, og i gamle daga. Mann pao Surnasæte vilde ein dag da lei pao vintern niti Kroken å høira kor leinge da va te jul, dei hadde ikkje almanakka i dei daga å so budde dei so aleina dar oppe pao Surnasæte dei viste ikkje kor langt da lei pao vintern. Kommen niti noki klaive ne unde Surnasæte, haure han da rope op i skogen:
Snu haim at, du har korkjen bakt elde brygja, dagadn æ tvo, å nætedn æ tre te jul.
Staffansvisan
Det är annandag jul i år. Vi tackom dig så gärna. Då vi öl och brannvin får. Ingen dag här synes än. och stjärnorna de blänka. Ung Staffan var en rasker dräng Vi tackom dig så gärna Han sadla upp sina hästar fem. Ingen dag här synes än Och stjärnorna de blänka. De två de voro röda Vi tackom dig så gärna. De tjäna knappt sin föda. Ingen dag här synes än. Och stjärnorna de blänka. De två de voro svarta / Vi tackom dig så gärna. De hade rätta arta´. Ingen dag här synes än Och stjärnorna de blänka. Den femte den var apelgrå. Vi tackom dig så gärna. Den rider själva Staffan på. Ingen dag här synes än Och stjärnorna de blänka. Fins här n´ån flicka i detta hus? Vi tackom dig så gärna. Så står hon upp och tänder ljus. Ingen dag här synes än. Och stjärnorna de blänka.
Julseder
Tre torsdagar i rad före jul skulle man gå årsgång sent på kväl- len. Julnatten skulle man få höra vad som skulle hända en. Det var vid en korsväg, och vi var tre flickor. Den som fick höra en hund skälla i väster - hon blev gift åt det hållet. Jag hörde ett brus som från ett vattenfall - jag visste inte vad det skulle betyda, men sedan när jag kom att resa till Ame- rika, begrep jag det. Julnatten fick man inte tala till varandra, men de tre torsdagskvällarna var det inte så noga. Hemma gömde vi julbröd till dem som sådde. De skulle ha en bit av det i såskäppan och gå och äta - nej, de fick inte sitta. Hästarna fick också. Det var av det finaste brödet. Man skulle ha brått hem från kyrkan juldagen. Och det första hus- fadern skulle göra, när han kom in hemma, var att köra käppen i askan i spiselvrån. Julhalmen hade vi hemma när jag var barn. Den lades in julaf- ton på eftermiddagen. Vid nyår tog far in ny halm.