Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro. Jul
När ve va' små inbilla de vuxna oss att man kunde se julen på långt avstånd. De såg julen sa' de genom fönstret.
Folkvisa Ung Erik o Ung Karin
Ung Erik mötte Karin sin på skogens öde stig. Han sade vill du bliva min, så skall jag älska dig, som make, under nöd och lust, allt intill livets sista pust. Förr skola stjernor falla ner, som perlor till vår jord, än jag dig nånsin överger, Gud höre mina ord, och straffe mig till evig tid, om jag ej trofast blir dervid! Ung Karin rodnade och log och svarade välan, jag älskar dig det vet du nog, så ömt som älskas kan. Och sälla voro båda två: till julen skulle brollop stå. Hon snällt från rock (spinnrock) till vävstol gick, för allt till julen ha i skick. Min dotter sade modern ömt jag sorger till dig bär. Ung Erik har dig nu förglömt, han har en annan kär, det lystes första gång i dag, att det är sant försäkrar jag! Modern hade varit i kyrkan. Vid denna underrättelse, tog Karin sitt liv i en å. Erik skulle just låta viga sig i kyrkan, då han och brudföljet, mötte ung Karins likfärd. Vem är den döda som man bär? Ung Erik sporde nu. Ung Karin du väl minnas lär Som döden i förtvivlan fann, så svarade en gammal man. Ung Erik blev vansinnig. Han uppgav ett gastskratt. Och då heter det: Så hest som uvens hesa skrän och lopp från brollopsskaran hän. I ett vers heter det: Nu irra han båd dag och natt. Men uti gravens stilla bo Ung Karin sover med ro. Som synes har uppt. glömt det hela av visan. (ell. en del.)
Anna Jonsson och Sofia Axelsson
Beredning av ull och lin. Visar hur man trampade på spinnrocken som hade ett litet hjul. Om lingarn. Till de stora högtiderna var det mycket att göra. Man hade storbak. Bakade surlimpebröd, beskriver det. Fast det var fattigt hemma så fick de lite av köttmat vid slakten. Det lades ner i träkärl. Lade ner undan för undan och saltade. AJ säger att hon har vävt i stora vävstolar som de hade hemma. Beskriver vävstolen. Bykning av tvätt, strykning och mangling. Hade stryklod i strykjärnen. Loden lades in i spisen så de blev röda av värme. På större ställen där AJ tjänade hade de mangel. De gamla trivs bra på ålderdomshemmet. Men AJ orkar ej som förr vara ute och röra på sig. Är ändå kry för sin ålder. Blir förskrämd att läsa i tidningarna. Folk stjäl och gör av med varandra. Så var det inte förr, säger hon. Vid slakten hemma på gårdarna gjordes mycket mat. Ingenting köptes. Till julen gjordes korv. Av blodet bakades paltbröd. SA; det paltbröd de gjorde förr var mycket godare än det som finns nu. Det torkades och blev som sten. Paltbrödet kunde användas på sommaren. De får paltbröd någon gång på ålderdomshemmet. Man tillverkade korv. Mor hade ingen köttkvarn, så hon hackade allt som skulle vara i korven. Hackade rå potatis med lite sovel. Lade korven i saltlake. De åt raggmunk. De rev potatisen till den på ett rivjärn. Det var mera fläsk i fläskkorven till jul. Lades i saltlake. En del korv röktes i ett rökhus. Den stektes och åts till potatis. Man åt den även till kaffet. Bönderna tyckte om att få kaffe och korv(smörgås), när de kom in från arbetet.
Vindknutarna.
En skutskeppare från Finnby by — i den gamla goda tiden —, som befann sig sent på hösten i Stockholm och ville hem, hade icke blivit klar därifrån förrän någon dag före jul. Skepparen önskade gärna vara hemma till jul, oaktat det syntes omöjligt, och hade då i Stockholm av någon, för vilken han sagt sin önskan, blivit hänvisad till en »klok gumma», till vilken han även gått och begärt få köpa god vind hem. Gumman hade då knutit tre knutar på sitt strumpeband (»väderknutar») och gett detta åt skepparen med tillsägelse att öppna en av knutarna, så fort han önskade sig den goda vinden. Vinden, vädret, kunde sedermera förökas medels öppnandet av de andra tvenne. Skepparen gick ombord, lossade en av väderknutarna och seglade hemåt med den friska bris, som genast uppstått. När skepparen kommit över Ålandshav, önskade han sig friskare vind, emedan träden nu gick inomskärs, och öppnade därför andra knuten. Vinden hade i detsamma övergått till storm. När skepparen kom närmare sitt hem, tyckte han, att det gott kunde blåsa huru hårt som helst, han skulle alltnog — god vind som det var — nu ändå komma hem, och öppnade så den tredje knuten. Men då hade stormen övergått till orkan, höll sig dock alltid akterifrån, och då skepparen skulle ankra i stranden vid hemmet, drev orkanen skutan högt upp åt land, förbi hembyn, omkring 2-3 km. uppåt Finby ängarna, där det påstås, att skutvraket skall befinna sig ännu i en sank kärraktig äng.
Varsler om tiden ("Deka, deka Tore")
Haugabonden på Austergar'n.
På Nordmarkene i Surnadal ligger en bred, vakker bygd - Krokvasdalen - som i gamle dager var bebodd. I den vakre solbakke ved Krokvatnet ligger Austergar'n, Midtgar'n og Vaulen. Ved Andersvatnet Andersgar'n og Erkgar'n.
På dette avsidesliggende sted var det ofte vanskelig å følge tidsregningen. Man hadde ikke almanakka og primstaven var ofte ufullstendig og vanskelig å forstå.
En vinter hendte det at mannen på Austergar'n måtte gjøre en tur til bygden for å få greie på hvor lang tid det var til jul. Om morgenen, da han satte ivei på ski, var det mørkt ennu. Dagene var så korte at det kunde ikke være lenge igjen til jul.
Han var ikke kommet langt før han fikk høre en som ropte borte i liene. Han hadde så blankt og kvast et mål at det ljomet i åsene omkring:
Natta ei
og dagan' tvei
til jul!
ikkje brød i bur,
ikkje ved i skjul!
Austergar'-bonden stanset. Han kjente målet - det var haugabonden og det var kar som hadde riktig tidsrekning. Han gjorde helt om. En natt og to dager til jul. Og ikke brød i bur, og ikke ved i skjul!
Så satte han kjerringen til å bake og brygge og selv tok han fatt med å hugge juleved.
Jul
Di kunde gömma utav vörtbrödet, det sötaste och godaste brödet ifrån jul. När det blev genomtorrt, så mögla' det inte. Det hängdes på spett. När di kom ut och skulle våra, så skulle di ha utav det allihop, både di som var ute och di som var inne. Julafton skulle visst kreaturen ha utav julbrödet. Juldagen på morgonen skulle di ha 'ottebete'. På jul skulle kreaturen ha lite gott, di skulle veta, att det var jul, di med. Bestämt skulle korna ha utav nekar, som di gömde ifrån, när di tröska', och som 'köna' skulle ha julottan. Före middag på julafton skulle sparvneken upp. Di snodde omkring långhalm, knöt två band om neken. Så högg en henne jämra i änden med en yx. Di kvista av en gran eller en fur, något barrträd eller enbuske både uppevid och nerevid, så det blev några kvistar kvar. / Vid påsktiden fick en allt ta ned nekarna, om de fick sitta till dess. Di hade julkransar utav svinborst med grant papper och ulltottar i hörnen. Så hade di julkakor till barnen i julhögen, sex, sju stycken kakor i högen. Barnen hade var sin julhög med hjulingen på, och så högst upp kanske ett äpple. Så hade di 'julabocka'. Den hade tre steg och så en ände 'uppaföre utav halsen. Så gjorde di runda hankar och låg och drog rot i halmen. Och så 'muschla' di lästen, satt i en ring och skicka' lästen runtomkring. Den di fick tag i honom under, den fick upp och ta'n sedan, och så packa' di på golvet, och då sprang han dit, och då var lästen redan långt borta. När di löste panterna, så skulle di ge kyss, kyssa kvasten. Det skulle bli många panter till slut.
Julseder i V Tunhem i förra århundradet
Lusse (Lucia). Då skulle man i tidig otta upp att äta och dricka. Icke som nu med kaffe och kattor, utan det skulle stekas fläsk och korv. Den nyslaktade grisen skulle avsmakas även snappsen skulle vara till. Men i Vänersborg hörde jag de som gick lucia då som nu. Tre dagar före jul fick ingen spinnrock ell. väfstol vara i verksamhet – om det var ordning i huset – alla grövre arbeten såsom tröse och d.l. skulle vara slutförda till denna tid. Julveden skulle vara torr och av prima slag och vara huggen i sådan myckenhet att den räkte över julhelgen till ”knutedan” Julafton före dager skulle julneken (julkärven uppsättas. Hafren i denna skulle vara prima! På en del trakter uppsättes kärven på middagen samma dag. Om månen ej var synlig juldagsmorgon skulle julblosset och göras i ordning julafton för julotte besök. Julafton kom soldaten på roten och hämta sin julkost, bestående av såvel merendels en fårabog och några brödkakor m.m. Han blev även rikligt unfägnad med mat och dryckjum. De snappsar han ej rådde med att förtära slog han ibland i en medhavd lomflaska. Julaftons förmiddag blev julbordet dukat med Ost, smör och flera sorters bröd om det ej var nödår – Svinhuvud ell. skinka, korv, svensköl (ell. dricka) samt bränvin allt egen tillverkning. Julbordet skulle stå hela julen över. Ingen som kom på besök skulle bära ut jul, alla skulle smaka på välfägnaden. Även julhalmen skulle bäras in och läggas på golvet julafton. Julhalm har nog ej användts på de 70 åren i T. Julgran var ej synlig i T. enligt de gamles sägen innan 1834: Det var det stora koleraåret. Vänersborg brann ned detta år utom 14 mindre hus. Då fick Vänersborgsborna flytta ut till socknarna omkring staden. En familj av dessa fick bo på st. Harfheden. Då talte Vänersborgsfrun om julgran som börjat användas om julen i Vänersborg. Vi hämta en liten gran från skogen sade gamle Sven på Harfheden och satte den i en butelj utan ljus och prydnader som nu sade den gamle. Detta var vår första julgran sade S. På julaftonskväll satte sig alla husets folk till bords. Dessförinnan skulle alla hava grundligt tvättat sig och badat i basstun. Ett ell. flera handstöpta grenljus tändes på bordet. Då alla satt sig till bords läste far i huset ett kapillet ur bibel de övriga hörde med andakt på. Man lade sig tidigt julafton för att kunna stå tidigt upp till ottan. Fastän husbehofsbränningen florera berusade sig ingen som ville hava något anseende de första juldagarna. Religionen skulle hållas i helgd! I kyrkan släcktes ljusen så snart litet dager inbröt. Ottensången börja klockan 7 fm förut ännu tidigare. Då kyrkoherde C.J. Ljungström 1872 första gång hölt predikan julottan i T. och den sedvanliga ljussläckningen begynte avbröt han predikan med orden ”Låt ljusen brinna”! Sedan dess har ljusen fått brinna hela Ottensången i T. Organisten skulle hava de ljus som blev över ell. ej brann ned det ingick i hans natura förmåner. Högmässan börja cirka 15 min. efter ottesången, varför de flesta stanna över båda mässorna. När man sedan gick eller åkte från kyrkan kappas man om vem som skulle komma först hem. Den som kom först hem då, blev först i alla sina sysslor det följande året. Vid hemkomsten skulle den hemmavarande bjuda på en ”kyrksnaps”. Kaffe fanns icke något vidare efter vad gamle Sven berätta. Det smaka vi första gången 1834: den omskrivna Vänersborgsfrun hade sådant med sig. Om man låt ett ljus bränna julnatten så slockna det och tände sig sjelv kl. 12 midnatt även hände att ljuset dansa. I den stora spisen der stockvedsbrasan var nedbrunnen kunde man få se spår i askan juldagsmorgonen det betydde att någon skulle dö i det huset. det följande året. Man fick vara mycket försiktig julnatten med tal och åthävor för troll och osynliga anda hade stor makt den natten. Att utsätta gröt till husets tomte hörde vist till det förgångna här på orten. För det talades sällan om. Julottan och annandag jul skulle alla husets folk undfägnas med ost, brö och bränvin. Derom sjungdes i folkvisorna. bland annat man inte fick göra julnatten var att ej se se ut genom fönstret. Om det var någon som trottsat detta förbud, den blev tokig. Annandag jul skulle staffans riddara ut i tidig otta. ”Staffanske” kallades detta på orten. Då sjöngs den välkända staffans visan. Staffan var en stallare (stalledräng) dess tackom vi så gerna han vattnar sina fålar fem allt vid den klara stjerna etc. Man sjöng även nidvisor. t.ex jag ser på eder skorsten gul, att eder dotter den är ful o.s.v. Visorna blev efter som välfägnaden vankades på ställena. Detta bruk var mest i utdöende i midio av förra seklet. Riddarna blevo ofta drukna och föll av hästarna varför det ej sällan hände att de blevo hemförslade halfdöda. Man skulle även göra rent i grannens ladugård annandag-jul varäfter välfägnad bjöds. Hade man en oven så kastades gödslen in i ladugården i stället. Detta hände åtminstone i V. Åsaka och andra plattser. Emellan helgdagarna till 20 dag Knut gick julkalasen av stapel. I Gönslanda Särestads socken Skaraborgs län gjorde de flästa julkalasen av stapel om kyndelsmässe. varför kyndelsmässe än i dag av en del folk kallas Gönslandajulen.
Lucia. Jul.
Om Lucia skulle korna ha foder i själva ottan, den s.k. lusse- beten. Var det någon som var snål och inte hade råd att ge fåglar- na julkärven, så fick de inte bra skörd till nästa år. Man strödde julhalmen under kreaturen, när den var använd. Julklappar förekom inte. Den som kom först hem efter julotta, skul- le få först bärgat. Det var de gamle så noga med. De körde kapp med sina slädar. Om den förste, som kommer in i kyrkan vid julottan tar med handen på sätet, så finner han sand. Den har de döda dra- git in, för de har haft otta i kyrkan tidigare på natten. Anna Brita Andersson, Bönhult x 1844. Juldagens morgon betraktade man noga askan efter jul- brasan. Då skulle man kunna läsa ut, om man skulle få många lamm eller killingar under året. Det skulle synas / spår efter dem. De såg noga skillnaden på fåraspår och geta- spår. Johan Börjesson, Bönhult x 1873. Mellan jul och nyår roade man sig med upptåg. På ett ställe klädde de ut en karl till halmkärve. Topparna knöts ihop över huvudet på honom. Så ledde några pojkar fram honom till en granngård. Där var det bröllop, och de kom som åskådare. De stod utanför och tittade genom fönstret och en i sällskapet sjöng: Nu äro vi äntligen komna på balen. att se vilken grannlåt som glimmar i salen och se vilken flicka, som möter mig där. Då kom husets folk ut och bad att sällskapet skulle komma in och ta sig en `pilleknarkare`. Anders Börjesson, Vilg x 1845. I lussenatten kom lussegubben på besök i stugorna. Det var pojkar, som var klädda i stora pälsar. De skulle ta husets folk på sängen. Meningen var dessa skulle spendera på besökarna. Aug. Öjersson, Törestorp x 1848 / Här stod man förr upp mycket tidigt juldagens morgon för att begiva sig till julottan. De som gick, hade stora bloss i händerna. Torrt tjärbränsle anskaffades långt före jul. Blossen kastades vid framkomsten till kyrkan så, att bål bildades för varje by. Det ansågs hedersamt för byn att ha ett stort bål. Vart stolalag skul- le ha ljus med sig till julotta. I somliga stolar stodo 10 - 12 långa hemmastöpta ljus. Många hade för sig förr, att de skulle ut julnatten och höra, hur gräset växte och se, när de döda gick hem. Alfred Andersson, Klockaregården x 1867 Julaven skulle ligga för grannlåt i gruvan, bakugnen, från jul till påsk. I mitten låg en avbarkad trinning. Denna var klu- ven i ena ändan, men vedstyckena hängde ihop i den andra. Den var inte någon bra husmor, som behövde använda bakugnen före påsk. Den som kom först hem från ottesången, hade utsikt att bli kyrkovärd. Alfred Andersson, Klockaregården, x 1867 Den som satte upp fågelneken först om julafton skulle / få först skördat. Petter Vinkvist, Höga x 1853 Familjen samlades förr vid fyraiden i lusseottan kring bor- det. På detta stod ett halvstop brännvin, ur vilket alla skulle dricka. Man tog den s.k. lussesupen. - Man slaktade vid den- na tiden, men grisen skulle ej nödvändigt stickas i lusseottan. Man bryggade särskilt stark dricka till jul. Den var tre gånger så kraftig som den vanliga. Då den var färdig, slogs den i en ektunna med en sveck i. Drickan tappades sedan upp i björkskålar. Julaftons kväll åt man gröten sittande på pallar i en ring runt grytan, som stod på golvet. För de andra målen togs bordet i bruk om julen. Detta var täckt med julduken, en drällduk. Vardagsspisen åts vid tavlor, mycket låga bord. Ett par julakakor gömdes alltid att användas till bränn- vinsbröd under året. För att de inte skulle mögla, stoppades de i såbingarna. Halmen skulle bredas ut före klockan 2 om julafton. Då skulle också bordet vara dukat. Den skulle bredas så väl, / att ingen blom syntes. - Många smet upp, innan dagen grytt, och satte upp ju- lanek. De trodde, att de därigenom skulle få först skördat. Anders Börjesson, Höga x 1871
Blandat klokskap, väsen, årets fester
№ 7 Uti virvelvinden åkade finska trollerigummor för att göra menniskorna ohägn. Man måste da kasta någonting i virvelvinden, så blef man bevarad 8 Fin i Tvärred kunde säga hur folk hade det hemma i allting, t.ex. huru många djur besökaren hade i sin ladugård m.m., samt naturligtvis bota de sjuka djuren. Lämna upplysningar om huruvida den ena makan var otrogen mot den andra o.s.v. Andreas i Liderna kunde läsa bort råttor medels insättande af en täljknif över dörren. Bota kor för trollskôtet. Koa har fått trollskôtet, vi ska ta ena trägrep och vria 3 gånger ### i ljusken så blir koa bra. 9. En man hade en kväll sett en ljust sken i ett stenrös, han kasta däri sin fällknif skatten blef bunden, med tillhjelp af flera man skulle skatten gräfvas fram, då de arbetat så långt att det nära nog var räddat
Julafton
Den neken, som en satte upp till fåglarna om julafton, kallades för "speckenek". De sista två neker- na som fanns kvar i ladan, när en hade tröskat säden, bands ihop med tre band och sattes på en stör vid uthusen. Neken stubbades i roten med en lie eller yxa, så att hon blev alldeles jämn. Foglar- na skulle ha julmat. När det led fram på vå- ren så tog en ned henne och dela henne mel- lan kreaturen. Korna skulle inte "gå gall" då, utan de ville till tjur, när den tiden var. - När en hade satt upp "speckeneka," så skulle en ha en sup. Neken skulle vara uppsatt, innan di ringde in julen i kyrkan. Kreaturen fick hö till julkvällen, så tala en om för dem att det var julkvällen: Ät väl, trivs väl, / för ikväll är det julkväll. När en gick ut och ha- de stängt efter sig, så tog en två störar och sat- te i kors på dörren, så att det inte skulle hän- da kreaturen något ont. Om julkvällen fick en inte ta bort något av det som stod på bordet. I stället skulle en slå en sup i glaset och fylla på öl i stopet. Om någon av de döda ville komma att smaka så vart det inte förment. Ett ljus skulle brinna hela natten. Det skulle slockna av sig själv. Det gick inte an att blåsa ut det utan vinden skulle ta lågan. Det var jul- ljuset som skulle brinna. Det skulle inte få vara mörkt i stugan den natten. Om julafton så ströddes hackat granris på golvet. Föräldrarna tala om att de hade haft halm på golvet i sin barndom. Den bars ut om tredjedag jul. Om kvällen rätta en upp en "reseld" i spi- sen. Den skulle en inte röra vid något, för / på morgonen, så skulle en se i askan. Om en fick se fjät i den, så skulle en se noga efter om det var fjät av djur eller människa. Var det fjät utåt spisen, så skulle det bli förlust i stugan eller stallet, men vände de inåt, så skul- le det bli förökelse. Det minns jag, att di var så noga att se efter. Om midsommarkvällen skulle en gå runt ladugår- den och plocka av alla sorters blomster. Dessa skul- le en binda ihop till en kvast och gömma dem till julmorgon. Då fick en dela dem mellan kreaturen. Det skulle bli mycken mjölk och smör. Mot kvällen så tog en in ett stort kar och häll- de varmt vatten i det, för då skulle en ta julbadet och tvätta lorten av sig. Från den min- ste till den störste skulle "löge" sig. Se'n fick en ta rena kläder på sig. Om julen kunde en prova det som var nytt. Om en titta under julbordet, så fick en dålig skörd. Om en brödbit el. dyl. föll ned på / golvet under bordet, så fick en inte ta efter den eller ta upp den. Den skulle ligga kvar tills morgonen, om den fanns kvar då. Julgranen minns jag från det jag var liten tös. Hon stod på en stol i ett hörn. Det var en liten gran. Det var bara ljus och papper i den. Så var det en del bakat till julen, som en hängde i henne. Det var gub- bar, käringar och bockar.
Albert Carlsson
B294A: Lön och kosthåll. Älgar och annat vilt. Jakt. Slakt. Borst. Korv. Får. Gärdesgårdar. Grindar. Stättor. Stengärdesgårdar. Fiske. B294B: Fiske. Tjära och beck. Näver. Tak. Brandskydd. Kolning. Tjärbränning. Vagnar. Cyklar. Nöjen.
Intervju med Gustav Jonasson (f. 1882)
Intervju med toffelmakare Gustav Jonasson, född år 1882 i Eldsberga. Han kom som pojke till Hasslöv. Fadern är född i Småland, modern i Hishult. Inspelningen genomfördes 1959 i Hemmeslöv, Östra Karup, Skåne. Intervjun gjordes av Sten-Bertil Vide.
Julafton.
De skulle sätta mat till tomta´ i fukset, där korna stå. Maten skulle inte röjas av bordet jula-natt, för de döde skulle komma. Vet inget om spår i askan efter julbrasan. Julhalm hade vi till för 40 år sedan. Den skulle budas strax innan vi åt på afton, tel. 9 ungefär. Det gick åt tre eller fyra stuper; breddes över hela golvet. De brukade "dra kävle" och "ro till Tuschlann." Och smi söm: Lägga en stång över två sto- lar, se´ n satte sej en på var stol och la upp benen i kors på stången och så skulle de slå med var sinkäpp på stången; den ena handen fick de hålla upp. De räknade, vem som kunde slå de flesta slagen rätt. "Bjuda i kattos vaxsöl", "lura mus" och "mussla sko" gjorde de också under julen.