Nagu,
Hobergsgubben.
Förr i världen, så hände det nog ofta, att trollen levde i lag med folket, riktigt så att man såg dem, och inte som nu bara i osynlig måtto. Så var det också med Hobergsgubben förr i världen, som levde tillsammans med fiskaren, om du har hört sannsagan om honom. — Ja så — inte! — Nå hör på nu då! Se det var nu ett stort troll, som kallades Hobergsgubben, som levde — efter vad sjömännen säger — på en ö, som än i dag kallas Hobergsön eller Hoborg (s. v. udden av Gotland) och lär ligga ute i sjön någonstans på de stora haven. Trällharun eller vad de kalla sjön för. Det kan nu vara detsamma, var han bodde, men fiskeri levde han med, och på vänskaplig fot stod han med en annan fiskare —. en riktig människa --, som bodde på samma ö, så att de alltid fiskade tillsammans båda. Men nu hände det, att fiskarns gumma skulle få ett litet; och då tiden var inne, så fick hon också ett litet barn. Nu skulle det ställas till — som sed var — barnsöl, då barnet skulle kristnas, ock nu visste inte fiskaren, hur han skulle göra med Hobergsgubben. Gärna skulle han ha velat ha honom till fadder åt barnet, då han visste, att han var rik och skulle ha råd att ge stor faddersgåva; och inte ville han förarga Hobergsgubben med att lämna honom objuden heller, ty de hade nu alltid varit så goda vänner, och Hobergsgubben var en frikostig vän och kamrat att ha; men då han var ett troll, så tyckte nu bonden — som sant var —, att han inte heller skulle passa till fadder åt ett kristligt barn. Fiskarn var nu mycket bedrövad över det här och visste inte, hur han skulle ställa det; men så talade han om sin sorg för sin dräng, och han visste nog råd han. — »Jag ska väl fara och bjuda honom till fadder jag», sade drängen, »och bjuda honom så med, att han varken kommer eller blir förargad, och faddersgåva ska han nog ge, så vida jag känner honom rätt.» » Jaa, det sku va bra det», menade bonden, och så tog drängen med sig två säckar och gick åstad att bjuda Hobergsgubben till fadder. Då han kom till Hobergsgubbens hem, så uträttade han nu sitt ärende ordentligt och sade, att hans husbonde hade skickat honom dit att bjuda honom till fadder åt sin son. »Håh, håh!» tyckte Hobergsgubben, »det var mig en hederlig karl, så har aldrig någon människa hedrat mig förr, fastän jag har levat med i världen i sju mansåldrar. Tack, tack! och hälsa husbonden din, att jag nog skall komma.» »Men», sade drängen, »han bad, om han skulle få låna litet fisk av er till barnsölet, han har inte så mycket själv, att det hinner till, och så sade han, om han skulle kunna få bara stora fiskar, att han skulle täckas sätta fram dem på bordet åt främmandet, då de komma.» »Jo, det skall han få det», sade gubben, »men fasligt fint främmande måste han tänka ha också; förr har det nog dugt små fiskar blandmed». »Ja, nog lär främmandet bli litet fint», svarade drängen, »jag har hört sägas, att Jungfru Maria ska till kvinnhjonsfadder, och Petrus och Paulus till pojkfaddrar.» »Jaså», svarade Hobergsgubben, »då vet jag inte, om jag skall våga komma med inte, då där kommer så fint främmande; men fiskarna skall du få i alla fall; och kanske jag nu kommer också ändå, och sitter där i någon knut; så att jag får se, hur fint folk bär sig åt», menade Hobergsgubben, medan han plockade fiskarna åt honom i säcken. »Där ska väl komma spelman också, vet jag, då det skall bli så fint», frågade han vidare. — »Jo, trumslagarn har jag hört är tingad han», svarade drängen. — »Då kommer jag inte med då int», svarade gubben, »ty trumslagarn är min värsta ovän han; allt sedan han kastade mig halt med trumkäpparna. Ty, ser du, det var en gång, som jag var ett stycke uppåt ön för att se omkring mig, som trumslagarn började trumma på trumman sin, och så började jag ränna hem, och då han inte hann fast mig på något annat sätt, så kastade han trumkäpparna efter mig och råkade mig på låret, så att jag haltar i dag än.» Det var åskan, som Hobergsgubben kallade trumslagarn. »Men de brukar väl ge faddersgåva också», frågade Hobergsgubben? » Joo, de som vilja vara hederliga, plägar ge», svarade drängen. Och hederlig ville nog Hobergsgubben vara. — »Kom med då», sade han åt drängen, »så ska du få, om du har någonting att ta i». Drängen var nog utrustad med säck för faddersgåvan också, och så gingo de i källarn båda, där han hade sina pengar att ligga i en stor hop på golvet. Hobergsgubben tog en skovel och började ösa i säcken åt honom. Då han hade lagt dit några skovlar, frågade han av drängen: »Plägar någon ge mera?» — »De, som vilja vara hederliga, pläga giva någon skopa till», svarade drängen, o2h så öste han åt honom litet till, tills drängen märkte, att han inte skulle orka bära mer, så sade han till, att han inte hade sett någon ge mera inte. Fisksäcken måste drängen lämna, ty han orkade inte med mera som pengarna, som jag för resten har glömt att säga, att det var silverpengar. Men då han hade varit hem med faddersgåvan, så for han nog efter fiskarna också. Fiskarn blev stormrik han. Och nu säga sjömännen, att alltid, då de segla förbi Hoborg, så bjuder Hobergsgubben på »en skopa till»; men inte pengar, utan oväder
