Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skrock och vidskepelse
Maten skulle stå framme hela jula, å alla som kom så skulle di äta, annars »gick di ut mä jula», sa di.
Åren 1760 och 1788 (Rone)
Omkring år 1760 var det så varmt redan tidigt på våren, att kalfvarna voro utsläppta på bete och rågen hög-vuxen och i ax. — Men Pingstdagen vardt ett stort snöfall (d. 16:de maj), att man då reste i kyrkan på släde, äfvenså annan dagen; men när man då skulle resa hem, var allt en stor vattu-flod. Säden vardt nedslagen och det växte knä eller ny växt på rågen. År 1788 började full vinter sju veckor före jul; man körde på snön öfver sju alns höga buskar. — Rone-boarne måste då fara efter vatten, som ej fanns i gårdarne, i Djaup-träsk i Rone-myr. — Vintern räckte till den 6:te April. P. Ronander.
Näcken
Det var en gång i en kvarn i Asmunderöd för många år sedan några kvällar före jul, som två av mjölnarna fick höra näcken spela fiol under kvarnen, när de satt och åt, de lyssnade på honom en stund, sedan tog den ene ett avätet köttben och kastade till honom. "Du ska läre dej å spälla men inte å ställa", sa näcken. Mjölnaren blev belåten, ty han hade förut inte kunnat spela det minsta. Då tog den andre mjölnaren några eldbränder ur kaminen och kastade ner till näcken. "Du ska varken kunna spälla helle ställa", sa näcken. Och mannen, som förut kunnat spela fiol, kunde efter den dagen inte spela alls.
Märkesdagar
Om det var frost natten till fyrtio martyrer skulle det bli fyrtio frostnätter till innan våren kom. Om det var regn på sjusovardagen så skulle det bli regnigt i sju veckor. Men om det var vackert på sjusovare och regnigt på Larsmässan så sade de att det skulle regna ända till Agapetus, det var tio dagar efteråt det. De brukade säga också att när Erik ger ax så ger Lars kaka, de menade att man skulle vara färdig att ta av det nya då, ifall det hade varit ax vid Ersmässan. Tiden emellan Olsmässan och Larsmässan kallades för Olsmässkroken, för då brukade det gamla vara slut. Om det var slask på Andersdagen så skulle det bli kallt till jul och tvärtom sade de. De tog märke på trettondagen också. Om det då var snöyra så väntade de tretton snöyror till under vintern.
Vädermärken
Om vi skulle summera ihop alla märken som jag rättar mig efter, så skulle det ta en stund. Ju fler märken som säger ett och detsamma, dess säkrare bör det ju vara. På tal om skördeutsikterna är det ett gammalt talesätt, att regn i januari bådar dåligt foderår. Vi har inte haft en enda lenvädersdag sedan nyåret, och om inte det bevisar, att vi får en god skörd, så motsäger det heller inte vad vi har sagt. Men så egendomligt det är att inte skogen vill rensa sig! Ända sen julen har snön legat kvar på träden, men skogen rensade sig inte ens den där förskräckliga stormdagen. En sådan envishet betyder stadigt väder. Det får vi nog ännu några dagar framåt, men att vi får skogsrensning allra senast om fjorton dar tror jag säkert.
Tomtar
Det fanns förr bönder som lejde tomtar. De kom och tog säd, utan att någon blev varse det. Var det någon som råkade få se dem så hade de bara ett par strån i näven. Men osynligt hade de lassvis med sig. Tomten skulle ha en liten ny kostym till jul. Man fick aldrig tala med honom. På ett ställe i en grannsocken hade de en tomte till att dra sugel till gården. Moran på gården sade en dag åt pigan att gå upp på vinden och hämta fläsk. Pigan förklarade att hon tagit det sista föregående dag, men moran sade åt henne att gå ändå. När pigan väl kom opp fick hon se att där låg en hel del fläsk i baljan. Då förstod hon att tomten dragit dit det.
Troll
Här var en smed borta i Tummared. Där var ett stort berg, som han bodde i. Det var ett troll. Så en gång tog bönderna och la ihop och gav honom en vit skjorta till jul, för att han skulle smida bra. Men sen blev de av med smeden istället. "Svarte-smed smir inte mer", sa han, "för han vill inte smutsa ner sin skjorta" När de slaktade gick de och lånte kittlar av trollen och kokte i. När de då lämnade tillbaka dem, skulle där ligga en korv i. Men så var där en 'lajer' karl, som hade tagit korven och lagt allt möjligt annat i stället. Sen fick de aldrig låna kitteln mer. De sa, att innan barnen var kristnade, skulle de ha en kniv eller något annat av stål i sängen. Annars tog trollen barnen.
Troll
Veckan före jul höll moran på Lekvads gård i Berghem på att brygga. Husbonden på stället var till kvarnen med julamälde. Mor i Lekvad bryggade hela dagen, men hon fick ingen brygd i kitteln för allteftersom hon bryggade så blev den tom. På kvällen kom mannen hem. Då sade hon: "Här har jag hållit på hela dagen men har ändå ingen vidare drick fått." Då sade husbonden: "Jag har också något att berätta. När jag gick förbi det stora berget så ropade någon där inne: Barnet föll i elden och brann upp!" "Då var det mitt," skrek trollkäringen som gömt sig i huset och hon lämnade strax dricken och rusade hem. Hon hade nämligen legat osynlig bredvid tunnan och druckit det som blivit bryggt.
De dödas gudstjänst.
En gång såg en kvinna tidigt om julmorgonen, att elden var i kyrkan. Hon trodde då, att de skulle ha tänt upp ljusen och gudstjänsten skulle ha börjats. Hon klädde på sig då och gick i kyrkan och satte sig i en bänk och välsignade sig. Som hon hade gjort det, så såg hon, att hon satt bredvid granngårdskvinnan, som nyligen hade dött. Denna sade då åt henne, att hon skulle knäppa upp klädningen sin och gå ut och breda förklädet sitt längs trossgården (tröskeln) och hoppa över den, annars skulle de där döda, som firade sin jul, riva ihjäl henne. Hon gjorde så, knäppte upp klädningen sin, så de skulle få slita den, och tog tröjan av sig, så de skulle få plocka henne, och förklädet sitt bredde hon framför trossgården. Och så slapp hon bort ur kyrkan. Då hon sedan kom i kyrkan, så då var tröjan hennes sönderplockad som ull.
Märkesdagar
Om det var frost natten till fyrtio martyrer skulle det bli fyrtio frostnätter till innan våren kom. Om det var regn på sjusovaredagen skulle det bli regnigt i sju veckor. Men vackert på sjusovare och regnigt på Larsmässan, så sade de att det skulle regna ända till Agapetus, det var var tio dagar efteråt det. De brukade säga också att: "när Erik ger ax, så ger Lars kaka", de menade att man skulle vara färdig att ta av det nya då ifall det hade varit ax vid Ersmässan. Tiden emellan Olsmässan och Larsmässan kallades Olsmässkroken, för då brukade det gamla vara slut. Om det var slask på Andersdagen så skulle det bli kallt till jul och tvärt- om, sade de. De tog märke på trettondagen också. Om det då var snöyra, så väntade de tretton snöyror till under vintern.
Tjuvar
Alldeles nedanför Gullöfallet har funnits en håla, som kallades Tjyvhåla. Nu har den rasat. Där bodde förr ett helt band med rövare. De hade rövat en piga från Kriten, som de hade där ett helt år. När det blev jul, bad hon, att hon skulle få gå hem bara för en/ stund på jul- natten. De ville inte gärna släppa henne, men så skulle hon få gå, om hon lovade att inte säga ett ord till någon människa. Och det lovade hon. Men när hon kom hem, gick hon in i stugan och fram till spisen och talade om för den vad som hade hänt henne, för till folk fick hon ju inte tala. Sedan gick hon ut i ladan och tog ett långhamskärv, som hon släppte efter sig, när hon gick tillbaka. Så fick folket veta vägen till Tjyvhåla och gick dit och överraskade tjuvarna, som hoppade i fallet och dränkte sig.
Lucia. Jul.
Lussemorgonen stod vi upp vid 3-4 tiden och åt sylta och smörgås. Så tog de lussesupen, och sen drack vi kaffe. De gick inte i granngårdarna och bjöd kaffe på den tiden. Julveden packades i gruvan. Mamma skurade tak, väg- gar och sängar med sand. Pappa bar in julehalm. Det var stora, granna kärvar. Han blev ond om vi förstörde den. Om ny- år lades ny halm in. Man låg i halmen för att det var skönt. När den togs ut, strödde man under kon med den. Julklappar förekom ej. Julehögarna innehöll 6-7 kakor. Man fick ej börja på dem, förrän julen var slut När vi brett ut halmen, skulle vi äta, läsa och sjunga psalmer. Vi lämnade alltid små tärningar på våra tallrikar vid den måltiden. De skulle vår ko ha. En liten lampa skulle brinna hela jul- / natten. Den skulle väl vara som Betlehems stjärna. - Vi fick vara rädda om julekvällen, så inte katten kom ut. Slapp ut, kom han inte igen. Därför gjorde vi ett litet säte åt honom i halmen. Hur fattigt och dåligt det var, skulle man alltid skifta linne till jul. Så skafade vi oss julkronor av halm, som vi hängde upp. Väggarna klädde vi med väggbonader. Somliga var sydda, andra målade för hand. Vi hade hemma "Bröllop- pet i Kanan" och "Jesus inrättar nattvarden". Även då jag var lten hade vi en liten gran. Den prydde vi med grant papper, som vi klippte i fasoner. Äppleskalen om vi fick om vintern, la vi alltid runt aplarna. Det skulle ge god skörd. Det var samma mening med det, som att man lägger kaffesump där nu för tiden. Stjärngossar eller staffaneritt förekom ej. Vi såg alltid efter, om det var spår i askan julda- gens morgon. Hittade vi sådana, skulle den dö under året som passade ti foten, antingen det var kreatur eller folk.
Julafton
Tappade de något under bordet om jul, så fick de inte ta upp det - det skulle de döda ha. Mat skulle stå på bordet julnatten - de döde skulle komma och äta. Det bodde en gumma till vårt. Hon släckte aldrig sitt ljus på julnatten. Vi sa: "Ska I inte släcka ert ljus, Kersti ?" "Nej, då kommer spöka´," svarade hon. Det var innan de gick till sin ottesång, som de döda kom hem. Julanek - det var de noga med att fåglarna skulle få lite mat. De satte den i ett träd. De var till skogen julaftons förmiddag, karlarna, och högg och foga´ hem bränne. Nej, de tröskade inte den dagen. Många hade tröskat färdigt till lusse. Julapytta var en trebening av halm, som de låg på ryg- / gen och skulle ta med fötterna och kasta. Julgran hade de alltid i småstugorna i min barndom, klädd med ljus och papper. De drog kävle och "viste pass" - då slog de varandra i rumpen med julapanska, som var av halm, de virat ihop. Vi hade var sin liten julahög med dövelkatter och brödka- kor i - de skulle vi inte få smaka på förrän till Knut. När far kom in med julhalmen, stannade han vid dör- ren och gjorde ett bugande och sa´: "Får jag stanna här i natt och ligga på denne halmen ?" Mor sa, att det fick han. Så ställde han ifrån sig kärven, och mor gav honom en sup. Sedan bredde han halmen före kvällsmaten. (Intet om barnens ringdans kring kärven). Till nyår sopade de ut den gamle halmen och bredde på ny. Lika- dant på trettonsdagsafton. Den fick ligga till Lilla jul- Kyn- delsmässa. - Vi barn låg i halmen julnatten till kloc- kan 5 på morron, då vi skulle gå till julottan. Julhal- men blev borttagen för så där en femtio år se´ n.