Transkriberad uppteckning

Tappade de något under bordet om jul, så fick de inte ta upp det - det skulle de döda ha. Mat skulle stå på bordet julnatten - de döde skulle komma och äta. Det bodde en gumma till vårt. Hon släckte aldrig sitt ljus på julnatten. Vi sa: "Ska I inte släcka ert ljus, Kersti ?" "Nej, då kommer spöka´," svarade hon. Det var innan de gick till sin ottesång, som de döda kom hem. Julanek - det var de noga med att fåglarna skulle få lite mat. De satte den i ett träd. De var till skogen julaftons förmiddag, karlarna, och högg och foga´ hem bränne. Nej, de tröskade inte den dagen. Många hade tröskat färdigt till lusse. Julapytta var en trebening av halm, som de låg på ryg- / gen och skulle ta med fötterna och kasta. Julgran hade de alltid i småstugorna i min barndom, klädd med ljus och papper. De drog kävle och "viste pass" - då slog de varandra i rumpen med julapanska, som var av halm, de virat ihop. Vi hade var sin liten julahög med dövelkatter och brödka- kor i - de skulle vi inte få smaka på förrän till Knut. När far kom in med julhalmen, stannade han vid dör- ren och gjorde ett bugande och sa´: "Får jag stanna här i natt och ligga på denne halmen ?" Mor sa, att det fick han. Så ställde han ifrån sig kärven, och mor gav honom en sup. Sedan bredde han halmen före kvällsmaten. (Intet om barnens ringdans kring kärven). Till nyår sopade de ut den gamle halmen och bredde på ny. Lika- dant på trettonsdagsafton. Den fick ligga till Lilla jul- Kyn- delsmässa. - Vi barn låg i halmen julnatten till kloc- kan 5 på morron, då vi skulle gå till julottan. Julhal- men blev borttagen för så där en femtio år se´ n.