Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tjugondag Knut
Tjugondag Knut tog julen slut. Då röjde de undan allt som var framme till jul.
En gammal julvisa
Följande dikt är författad av en okänd författare på sjuttonhundratalet. Den sjöngs av stjerngossar i äldre tid. Stjerngossa upphörde i Tunh. i mitten av förra århundradet. Min fader har skrivit en del av visan på ett äfterlemnat gulnat papper. Den är icke fullständig. : Nu låtom oss begå och fira så vår julefäst att Jesus själv må bli vår gäst hos stora som hos små. Då skall oss intet tryta. av velsignelse i råd och dåd ty han vill med oss byta sin kärlek och sin nåd. Han till oss komma vill och uti varje hydda bo och skänka varje hjerta ro, som honom hörer till. Ack, låt oss då tillhöra vär konung, född i Betlehem, han vill så huldt oss föra upp till sin faders hem. Han har oss återlöst, och han som var vår frälsare, skall en gång bli vår domare, vad ljuv och härlig tröst, när han i skyn skall komma. med makt och i stor härlighet, att giva ond och fromma sin lön i evighet. Du sköna barnafäst, välkommen hit med frid och ljus från himlafaderns höga hus Med Jesus som vår gäst! Då skall vår själ bli lugnad, och vi med glädje tänka på den stora fröjd och hugnad som barnen skola få! Enligt de gamla börja stjerngossar gå sin rund i Thm annandag jul och fortsatte till tjugondag jul (Knut) De kunde vara ibland 15 stycken i sälskap. De börja vackert sin gårdgång med avsjungande av religiösa sånger. Men det sluta på sistone med bråk, nidingsdåd och slagsmål.- -- vi skall veta, att det var i husbehovsbränningens tidevarv – och då blev det förbjudet till sist.
Troll
Det hände i Råshult i Mårdaklevs by. Där var jättar och troll i Klevs berg, på den tiden; de hade sitt tillhåll där. Folket i Råshult låna kopparkittlar av dem, när de skulle brygga till jul; de fick inte se trollen, utan de gick bara utanför berget och ropa, så kom där ut en kopparkittel. Så när det led till jul ett år, skulle gumman i Råshult brygga. Men det var så ohälligt (ohålligt?) den gången där; allting kom bort för henne. Så var gubben i Råshult ute och körde. Han var kommen till Klevs kvarn – det var på kvällen och här var nermörkt. Då kom där ett troll ut ur berget och ropa till honom. "Bed Bedårdi gå hem, ty Bente-lille föll i elden och blev döder därav!" När gubben kom hem, talte han om det där. Då kom där en kopparkittel och sprang under rösten, där hon brygga. Och där blev ett förskräckligt dån inne i stugan. Den kopparkitteln hade trollkäringen haft med sig och ta i; hon stal bröd och allt möjligt och bar å åt berget. De såg henne inte, men allting blev borta där. Men när gubben talte om, vad trollet hade ropat, blev hon förskräckt och gav sig iväg. Men kopparkitteln fick de behålla i Råshult. De visste, att han hörde till i berget, för de var sams med trollen där annars och bruka låna av dem. Så skulle de skicka drängen hem med kitteln, när de hade bryggat, och de tänkte de får lov och lägga till lite av slaktet i. Och drängen bar å kitteln. Men när han kom på vägen, tog han och åt upp det de hade lagt i kitteln, och sen gjorde han sina behov i den i stället. Men efter den betan fick de aldrig låna något av trollen mer.
Julseder och tro
Allting skulle vara tröskat före jul. Det tröskades från bittida om morgonen till sena kvällen. Alltid hade de en gryta på logen, som de eldade uti, så att de skul- le se och tröska. Linet skulle vara alldeles färdigt att spinna efter julen. Allting skulle vara klart till jul. Därför hade både fruntimmer och karlar fullt opp att göra ti- den innan jul. Och ju närmare juldagarna man kom ju brådare blev det, ju mera fick nätterna släppa till. Julgrisen skulle vara slaktad så pass före jul, att frun- timren kunno laga iordning slakten såsom att göra korvar, steka palten och sådant. Drecken skulle bryggas och lju- sen stöpas. Allt skulle vara klart till julafton. Då skul- le endast mindre arbete uträttas. När kl. var 12 eller ett på dagen slutades arbetet. Sedan doppade man i grytan, då var och en tog sin brödbite och doppade i grytan med korv och fläsk. Detta var det bästa på hela / julafton. Då vankades det också en sup i vart benet, så att man inte skulle gå och halta medan julen. Fram till kl. 7 eller 8 spisades julkvällen med lutfisk, potatis, smörgås, brännvin och risgrynsgröt. Det som blev över fick stå över natten. De döda skulle då komma. På julafton sattes upp fågelnecker, somliga spikades upp på lagårdstaket med en stör eller också på portstolparna. Kreaturen skulle ha särskilt med foder, så att di visste om, att det var julen. Det viktigaste var, att de fingo hö. Familjen bada i ett bra stort kar med varmt vatten. Al- la i huset badade i samma vatten. Så kom julotta. Då skulle alla, som kunde komma ifrån till kyrkan. Då fick man gå opp mycket tidigt för att hin- na med att stöka undan med djuren och se om hästen och åk- donen riktigt, för att det gällde då, att den som kom hem först från kyrkan i varje gård, han skulle först få göra undan ploganden eller vårarbetet. Det var en ### kapp- körning på hemvägen, nästan vådlig. Somliga hade gett hästarna brännvin så att di skulle galoppera ordentligt. Spratt spelade man också varandra. Kunde man lura / någon med det ena eller andra, så att han blev efter, var det bra. Vid ett vattenställe efter vägen kunde ju detta gå. Kunde man komma överens med någon att stanna och vatt- na hästarna där, så passade man ju på att köra om där och vinna försprång. På somliga ställen strödde de sågspon på golvet om jul- afton, men andra använde halm. Julgranar voro sällsynta här i min barndom. Det kunde vara ett träkors i taket med ljus i. Sedan ställdes ju ljus i fönstren, som tändes julmorgonen sam- tidigt som folk åkte till kyrkan. Merendels var det 3 ljus i vardera fönstret även i fattiga hem. Juldagen skulle en sova lejdsäd. Sov en mycket på juldagen skulle det aldrig slå fel med säden. Det var bara att äta och sova den dagen samt sköta om djuren. Lagården skotta- des inte den dagen, dyngan fick ligga till dagen därpå- Det ansågs i högsta grad opassande att gå till ett främ- mande ställe den dagen. Därför stannade var och en hem- ma hos sig. Först annandagen började folk komma i rö- relse. Då hade folk bråttom i lagårdarna. Då skottade / man dem åt varandra. Alltid skulle det stå kling- gåsar och brännvin på bordet, för sedan de främmande skot- tat och risat lagården, skulle de in å ha denna fägnan. Den lagades i ordning på julaftonen och ställdes på bordet. Där fick den stå ända till annandagen. Egentligen var den avsedd för drängen och pigan, men nu kunde det hända att de försov sig och grannarna kommo tidigare till lagården. Men så kunde det hända att en ovän kom och skôttade in halva dynghögen i lagården så att kora knappast rymdes för dynga. Då blev det ett väldigt arbete där. På andagsotta skulle de rida från den ena källan till den andra och vattna hästarna. Den som kom först till källan fick den kraft, som hon hade denna morgon för sin häst. Det var allmänt bruk i min barndom. Annandag jul bar man in halm om kvällen. Då bäddades syskonbädd på golvet. Så sjöng man andagsotta och gick med ljusa stjärnan. Detta förekom inte ofta och var mycket bortlagt här, då jag var pojk. Det var Det var staffanvisor de sjöng. De som sjöngo bjöds på förtäring, mest brännvin. / Med ljusa stjärnan följde Herodes, Judas och de tre vise männen. Herodes och Judas voro fult utklädda, den senare hade en pung med och tiggde pengar, som sedan skulle användes för julbalerna. Med tjugondag Knut var julen slut. Då kalasade man litet med det som var kvar av julbordet. Det berättas en händelse från en julotta i Gillberga kyrka, som hände för länge sedan. Det var ett fruntimmer de kal- la ”Skenekutta’, för hon var väldig att springa. Hon bod- de i en gård som heter Rotvik. Denna gumma hade två dött- rar. På julkvällen besökte hon sina döttrar, som bodde i samma socken. Den ene av dessa hade också två döttrar. På kvällen sade gumman: ’Kan inte tösen få följa med till otta i morron tidija’. Jo, svarades, de får gå med båda två. Men nu var det så att gumman inte hade någon klocka, utan hon vaknade på natten och gick, som hon tyckte i rätt tid. När de hade gått ett stycke, funderade de, för det var bara på något enda ställe det lyste och vid kyrkdags brukade ju alla fönster vara upplysta. Men så när de kom- mit så att de såg kyrkan, sade den ena av dem: ’Se det lyser i / kyrkan’. Di kom fram till kyrkan och gick in. Men vid dör- ren stod en person, som sade: ’De som äro inne i kyrkan skall ut’. Men de gick in och satte sig i en bänk. Präs- ten stod på predikstolen, men de kunde inte höra ho- nom säga något. Då flyttade de på sig till en annan bänk. Då fick de se, att alla satt baklänges. Men sy- nen varade inte länge. Om en stund försvunno de alle- sammans. Där fingo de tre fruntimren nu sitta tills kyrk- vaktarn kom, men då var de nästan vetskrämda. Klockaren här i Gillberga hade rest till Hammarön någon dag före jul. På julafton och julmorgonen kom ett väl- digt snöfall, så att han inte kunde komma och leda sång- en till ottan. Klockarens dräng fick åka ut för att få fatt på en spelkunnig. Nu var denne bekymrad att han in- te skulle kunna gå i land med spelningen, därför be- gav han sig iväg ut bra tidigt på morgonen. Han tänkte det kunde vara bra att vara där, när kyrkvak- taren tände ljusen. Så bar dit iväg med klockarn, hus- mor och drängen. När de kört ett stycke sade drängen: ’Nu hör jag en komme, som har bjäller’. Denne körde / före, men de hann opp honom vid Högsäter. Vid Ängebrå- ten tog han en annan väg och de blev åter ensamma. När de kom opp på Aspsätersbacken kunde de se, att det var ljus i vartenda fönster i kyrkan. Nu blev han bekymrad, att de var försent ute och bad drängen mana på hästen. Å när de kom till sockenstugan så brann ljusen lika klart som förut. När de kom fram sade kyrkvaktarn: ’Det är inte tänt i kyrkan ännu’. Då blev det mörkt. Men alla hade de så tydligt sett ljusen tända förut. – Sedan sade han till prästen Berggren: ’Jag såg något underligt, jag såg lju- sen i kyrkan ändå inga ljus voro tända. Han svara- de: ’Det är sådant som vi människor inte har något med att göra’. Ett ljus har brukat vara slocke eller slockna var jul- otta i Gillberga kyrka. Det var en dräng, som prosten Göransson hade som fick detta till straff därför, att han gått till kyrkan en julmorgon och i okynne släckt alla ljusen. Göransson kunde så mycket, att han band honom till denna straff, sedan han var död. Förra julen släcktes intet ljus. Kanske straffet är ute.
Seder och bruk från gamla jular.
Hvar och en inom familjen skulle ha julkaka alla skulle tävla om att ha sin längst. Husfadern gömde sin tills kornet såddes i våren då skulle alla i huset smaka den till och med hästen som drog kornen. Julhamen inbars av husfader, när han kom i dörren hälsade han God jul och om julen mottogs härinne nogon hälsade julen välkommen och han bjöds på en sup samt smaka den hembryggda drickan. Julkärven skulle sättas hårt i golvet, föll då många korn innunder bådade det ett godt år annars. Motsatsen. En kärne skulle ligga hel framme i stugan där familjens medlemmar skulle ha till huvudkudde. Jul- halmen breddes till minne av Jesu födelse och Jesusbarnet låg på hö och strå så skulle / och mäniskorna under den heliga julnatten ligga i halmen liksom Jesusbarnet gjorde. Halmen skulle ligga till Nyårsafton då den gamla uttogs och ny inlades. I den stora öppna spisen som fanns i alla bond- hem skulle när maten kokats en stor brasa till- redas ingen fick röra om på minsta sätt inget bröd röras utan som brasan blev lagd på kvällen skulle den brinna ned själv. När då husmodern vaknade på morgonen skulle hon iakttaga vad hon såg i askan, såg hon spår av menniskor eller djur som vette utåt betydde det att nogon dag under året eller spår av djur betydde att nogot kreatur dog under det nya året. Däremot om spåren vette inåt betydde det att ett barn föddes i familjen nämligen om det var spår efter mäniskor ett djurspår betydde kreatursförökning. / När familjen samlats vid julbordet skulle jul- ljusen tändas ingen skulle röra vid julljusen utan brinna som de själv ville ljuset brann med klar låga och lågan flammade sades det att ljuset da sade det betydde glädje under året, men om ljuset brann dåligt och droppade betydde det olycka och sorg. Lika så kunde nogon gå utanför fönstret och se in i stugan när familjen var sam- lad vid bordet om nogon då var huvudlös betydde det att han eller hon dog innan årets slut, det nya året förstås. Fönstern skulle ej hängas för utan ljusen skulle lysa ut över gården. Alla kreatur skulle likaså ha sin beskärde del ingen fick glömmas julafton utan få bättre ranson än vanligen var. Ingen skulle gå i närheten av kyrkan eller kyrko- gården julnatten för de döda hållde sin julotta innan den levandes julotta började. Den som var djärv nog kunde få se nogon kär anhörig genom fönstret men måste då vara söndagsbarn för att ej bli nedtrampad.
Slåtter, skörd och tröskning.
291. I Fristad, Vänga och Bredared hade de för sig, att isen gick åt norr, blev det dålig skörd, sjönk den, blev det ingen. Det bästa var, om den gick åt väster. 292. Nej. 293. Nej, inget skulle lämnas på åkern, men till jul skul- le varje bonde sätta ut en fågelkärve. Det blev ingen tur med grödan eljest, om inte fåglarna fick sin rätt. Än idag är det så här i Örby. 294 När det bara var en liten bit igen, skulle de passa på vid baksidan för att fånga sädesharen, men han var alltid gången. Det har de gjort här i Örby med. Det var en vanlig halvvuxen hare. De var så envisa med att fånga sädesharen. 295. Det vet jag inte. 296. I Fristad sa de, att han skämde slåttergröten. 297-298 Nej. / De skulle vila en halvtimme på åkern, när skörden var färdig, eljest växte ingenting nästa år. Det var i Fristad, de hade det för sig. Om en bonde var aldrig så snål, fick de än- då vila där. 300. I Fristad och Bredared och Vänga kallades den som tog emot gullkråka, och de som kastade in säden, kallades laakatter. 301. Där lades porsris i botten för att skydda mot råttor, och hindra, att något ont skulle komma i säden. Det var i Fristad, Vänga och Bredared. Mitt i säden lades en tunna, som skul- le vara som skorsten, så att det blev lufthål. Det var sånt skoj med det där tunnhålet. De kastade ner varandra där. Det var i Bredared. 302. Än idag har de slåtterkalas på en del av de stora går- darna. Förr var det stora kalas på Karlshed och Öresten (Örby) När vi kom fram på kvällen fick vi kaffe och dopp och gökar. Sen om en stund fick vi groggar, och på en del ställen var det sen mat, eljest var det att dricka, så myc- ket en orkade, så en knappt såg vägen hem. Bjöds det på mat, fick man köpp, fläsk, korv och potatis och ett par / tre efterrätter. Ingen gröt. - Så var det alla möjliga upptåg: nummerlekar och "palta lessamt" och allt möjligt. De skulle sitta par om par. En var udda. Han gick till närmsta granne och tog en kamrat, och sen fick nästa udde gå. - Dans förekom inte mycket. Det var mest gånglekar. Det kun- de vara natten över, och lite sprit fick en ibland. Det är inte som nu. Nu ska det vara klasskillnad. Då var det ingen, som höll sig för god att vara med. 309. Det var en ful skamfläck. Den som blev efter med skörden, var inte mycket värd. Det talar de om här i Örby med, fast inte så mycket. 304. Det vet jag inte. 305. Det vet jag inte. 306. Då var det att stå och prältröska. 307. Det skulle vara färdigt till jul, om de så skulle stå natt och dag. Efter jul skämdes de att stå på logen. Då kunde det få vara. Det var i Fristad, Vänga och Bredared de hade den seden, inte så här i Örby. - Tröskekalas var inte vanligt. 308. Det minns jag, att bonden i Fristad skulle slå sista slaget, men jag vet inte varför. I fristad skulle soldaterna ha uniformsmössan på, när de började med skörden.
Årets fester
Hemma bakades två hela dagar till jul. I julhögarna skulle finnas en siktekaka, som en tallrik i storlek, en "stump" av vetemjöl, såg ut som en limpa: oval ovanifrån sett, rund i genomskärning. , en kranskaka med klipp medelst ullsax, en fyrahjulsvagn, en katt , en fläta av tre lockar, fyra sådana satser intill varandra. Dess- utom skulle man i julhögarna ha häst och gris av pepparkaksdeg, vilka köptes i sta'n. Ett eller två äpplen skulle också vara med. Så långt jag minns har här funnits julgran. Stöten gick aldrig här i socknen, utan han hade sin lön kontant. Men i Starrkärr fick han gå och samla in sina kakor. Båtsmannen skulle ha en kaka på var fjärding, men man gav honom i allmänhet två. I sena- re tid fick han i stället 50 öre på var fjärding. Sotaren – Sotare-Gustav – tog sig också för att gå omkring så där, men det var en självtagen rätt. Han hade en flaska, som han slog suparna i. Tiggare kom även utsocknes, de fingo mat och kaffe ibland samt en kaka. Luciada'n åt man och söp. Det var liksom en träning till julen. / Varje by tog hem 100 eller 200 kannor brännvin till jul. Det häm- tades i Göteborg. Vi barn låg i fönstren och tittade - 100-kannetunnan hade de lagt i en krakställning ute på ett gärde, och dit kom så mycke folk som en likfärd. De valde en till att sköta tappen - det var ett rik- tigt hedersuppdrag. De hade med sej kaggar och trädunkar att ta brännvinet i. De hade de lagt i blöt och tätat i god tid dessförinnan. Den som skötte tappen kunde få stå hela dagen i den värsta köld utan att få en matbit i sej. Det var en i Starrkärr, som förkylt sig och dog av lunginflammation före jul. De allra törstigaste började med "julagången" redan på julafton. I Svenstorp i Starrkärr var di värst. En gick till en annan och sa': "följer du med nu, så går vi julagång, men vi måste ha en kaffegök först och li- va upp oss med." Sedan gick de två till en tredje, och så fick de en kaffe- halva där, och så vidare och vidare tills de kunde vara en tjugo, tretti styc- ken. Det hände att någon blev liggande ute och frös ihjäl i fyllan. Till nyår måste de ha förstärkning på kaggen. Då skulle de supa ut det gamla och supa in det nya året. Knutada'n kunde gubbarna sopa med kvastar på golvena och möblerna och ropa: Tjugonda' Knut - nu ska' julen ut. Men då grät vi barn, förstås. Men obegripligt kyrkligt var folket här i sockna på den tiden.
Vårhalvåret
På lusse skulle di upp och ha stekt fläsk och god mat, och sedan skulle di sova på det. Kreaturen och hästarna skulle ha 'lussebete' di med tidigt på morgonen. På ottan kom di och hade tagit på sig vrängda och trasiga kläder, och då fick di nog bjuda dem på något, när di kom. Julen varade från julafton till Knut. Tjugondedag Knut, då dansas julen ut. Di skulle alltid gå tidigare på morgonen på juldagen och ge kreaturen litet bättre än vanligt. På annandagen om morgonen var di ute och måka' i ladugårdarna åt folk. Di red Staffan på annandagen på morgonen, och då skulle di ha 'fägna': brännvin. Det var före dager di skulle ut och rida. På somliga ställen red di in i stugorna med hästarna. Di klädde ut sig om jularna förr. Di gick stora foror utklädda efter tretton- de. Lyckans stjärna kom di med om trettonde. Julkärven skulle di plocka och göra så grann. Den skulle stå vid / portstolparna. Det högg di av, så det var bara några grenar kvar på trädet, som di satte fast 'en på. Di skulle gömma en kaka julbröd, till di skulle ut och våra. Då skulle di äta utav det allihop, när folket var ute första dagen. Kyndelsmässa var lilla julen, eljest har jag inget hört om det. Halvliden mars, då skulle tranan bära ljus i säng, en fågel, som for på mossarna. Om sommarn är det tranor här nere på mossarna. 'Vafferdagen' var förste sommardagen, sade di alltid. I dömme- veckan före påsk fick di inte spinna. Om jul spann di aldrig heller. Om Kristihimmelsfärdsafton och påskafton elda' di. Di elda tjärtunnor och stockar och halm. Jag hågar, att när vi var små, så såg vi ett par tjog eldar ifrån vårt berg här uppe. Di dansa' omkring eldarna och hoppa tvärsöver elden med. Den förste maj skulle di äta stark mat, ägg och sådant, och så skulle di ha brännvin. Om di sådde på Erik-dagen, då skulle det bli mycket lort i 'böra'. Urbanus skulle di så hör. Di skullle ha litet uppsikt med majstången, så di inte / fick såga ned den. Det var sådana, som inte hade varit med och klätt stången, ifrån annat håll, som kunde försöka det. Det skulle vara ett sådant kap. Majstången var ett kors och så en krona uppi med glas- flingor och så äggskal till halskedja. Kanske hon hade ansikte, med det vet jag inte säkert. Majstången restes på någon backe, någon höjd här i socknen. Det var kransar i topparna på armarna. Och så var det musik och dans vid stången på midsommarafton.
Julafton
Före jul var det brått i alla stugor. Det började en tre veckor före jul. Det fanns inte att köpa det en skulle ha då utan det var att sörja för det själva. Slakten tog lång tid, för det fanns inte köttkvarn utan en fick sitta å hac- ka det som skulle vara till korven i en ho. Så dröj- de det innan fjälstren blev urvattnade och rena. Så var det ljusstöpningen. Det skulle stöpas så många ljus så att en hade för hela året. Stora brödspett bakades. Då bakades mjukt och hårt bröd. Mjukt bröd av siktat rågmjöl och mjukt av rågmjöl. Det var nästan den enda tiden på året som en fick äta rågbröd eljest var det haverbröd för jämnan. Vörterlimpa bakades. Då togs vört till knådspad. / Så skulle det vara "juldrecka". Den brygde en själv av malt. Sen när det led efter Tomas så skul- le städningen börja, så att den var färdig fram- på förmiddagen på julafton. Och när julafton kom, så skulle det mesta grov- arbetet vara undanstökat. Då var det att uträtta småsysslor å ställa iordning allting bå- de inne och ute. Tidigt på morgonen var karlar- na ute å högg julved. Den skulle i alla fall va- re huggen till middagen. Det som kreaturen skul- le ha på julkvällen och julmorgonen lagades iordning, så att det bara var att ge dem det. Om det stod någon redskap ute på backarna, så togs den in eller ställdes upp ordentligt. Det fick inte se skräpigt ut på backarna medan julen. På morgonen sattes sovelgrytan på spi- sen. Fram till 12-tiden så var det färdigt att dop- pa i den. Då tog de sig fritt å samlades kring spisen allihop. Då var det att doppa brödet i grytan å äta fläsk, kött och korv till. Sen / fick en inte mer den dagen förrän en åt "julkväl". Innan karlarna gick in å "dôppa i gryta" så satte de upp "fôggelneka". Den grannaste neken en fick tag i när en tröskade gömdes till "fôggelnek". Den sattes i gavlen på ett tak. Men i de senare åren så har de flyttat fram henne till stugan. Bröd- och ostsmulor ströddes i neken. Fåglarna skulle ha riktig "julkôst". Somliga hade halm på golvet å somliga hackat granris. Men halmen fick bara ligga över de för- sta juldagarna. Sedan bars den till ladugården. När julljusen hade skene på halmen, så blev det kraft i den, å för det så skulle korna ha den å äta upp. Det var allt i min barndom som di började att ha jul- gran. Men det var inte på många ställen de ha- de, för det var inte på alla ställen di hade ljus. För barnen skull tog man in en liten gran- buske inte högre än att den kunde få plats på bordet eller var som helst. Det var såpass att / en fick något att sätta ljusen i. För att det skul- le se "jullikt" ut, så hängdes pappersremsor i grenarna. De hängdes som slöjor. Några äpplen hängdes i och dessa fick barnen dela, när granen skakades. De som inte hade riktiga ljusstakar att sätta lju- sen i, gjorde sådana av potatis eller trä. Både fint och grovt bröd lades på bordet. Det var en hel hög. Först lades brödkakor och på dessa limpor och så en ost därpå. Denna hög fick ingen röra på hela julen, för den lades ned i säden, så att en skulle ha på våren när plog- anden började. Högen kallades för "julkern". Det en gömde från julen skulle det vara mer dryg- sel i än vanligt. Det var inte bra att titta under bordet någon kväll. En skulle inte fika efter det som föll ned utan det kunde få ligga till morgonen. Det fick en allt lära sig när en var liten att en inte skul- le kutte unner bordet. / Om julkvällen fick kreaturen en haverneck var sig. Om en inte hade gott om havre så fick de ett fång hö var sig. Och så var det ju det bruket att en skulle tilltala djuren å säga: "Ät väl, trivs väl, lägg hulle på reva å ta märgen i bena för hele åre, för dä ä julekväl i kväll." Hästen skulle ha havre på morgonen, innan en for åt kyrkan. Då fanns det av de gamla som tog in den havern å hade den stående under bor- det på julnatten. På morgonen hälldes bränn- vin på havern. Kan inte minnas om något ljus brann hela nat- ten, men medan en åt kväll så brann det och på morgonen tändes ljus i alla fönster. "Julkvällsvarmen" skulle slå högt i skorste- nen. Då lades eller restes en stor brasa av ved. / Det var sådan ved som brann tyst å inte spra- kade av. Tall el. björkver eldades. Om någon brand föll från de andra å utåt spisen så skulle nå- gon dö i huset innan nästa jul. När det blev morgon tittade de efter, om det skulle synas ef- ter någon människa i askan. Det skulle vara som efter fötter i askan. Om julnatten var de dödas andar ute, å då kun- de de komma in. Så det var inte gott att kunna sova gott om julnatten.
Troll
Det var i min mors barntid i Tvärred. I Svinkullaberget fanns troll, men det skulle åskan slagit ihjäl sedan. En gång hade de bryggat i Alamon i Tvärred och satt ut vörtakit- teln på gården till svalning, och rätt som det var hade kit- teln försvunnit. Då kom en gammal käring, som hette Sti- na dit, och hon var en sån där trollkäring. "Kan du ställa hem vår vörtakittel, så ska du få riktig dricka till jul", sa de till henne. Hon sa, att det säkert var Svinkullakäringa, som hade tagit kitteln. "Hôt, hôt, hôt, ell i min räv, vörta ska komma hem!" ropade Stina. Nej, jag tror inte att trollet kom tillbaka med drickat. Stina hade en egen stuga på min morfars ägor. Hon var krokig så att hon gick som en vinkel, men veckorna innan hon dog blev hon rätt igen.
De dödas julotta
Det var en präst som dog strax för jul, och till jul- ottan skulle hans änka gå, men tog fel på tiden och kom dit mellan 12 - 1. Kyrkan var upplyst så hon gick in och satte sig, hon tyckte det såg konstigt ut, ty alla satt baklänges och vände ryggen mot predikstolen och där fick hon se sin man stå och predika. Han kom ner till henne och sade att hon skulle ge sig iväg fortast möjligt, men gå baklänges ut och i va- penhuset kasta sina vantar. Hon gjorde så och när den riktiga julottan var slut fann hon sina vantar i trasor och ett finger låg på var gravkulle. Hon kom sedan att tänka på att varenda gravsten stått på kant på natten och kullarna var rena för snö.
Julseder
Julhög i st. för julgran, bestod av e lita kaga, e limpa uppepå me' pinnar på, där hängde äpple', pepparkaga, pepparkagsgomma, pepparkagsgobbe. De' va' di allra minsta som feck julhög. Julkors, en fot av trä, en käpp me' ståltråar igenom. Så klädde man stången å stål- tråarna me' grönt papper. Hade små hållare te ljus, hängde äpplen å kager i. / På jul va' de' allti enris på golvet å julhalm där ongarne feck tumla om å leka. Enga julklappar feck vi ente. Färsk jullånga å potatis, svinhuve å risgrynsmat feck vi på julaftas kväll.
Troll
Här var en smed borta i Tummared. Där var ett stort berg, som han bodde i. Det var ett troll. Så en gång tog bönderna och la ihop och gav honom en vit skjorta till jul, för att han skulle smida bra. Men sen blev de av med smeden istället. "Svarte-smed smir inte mer", sa han, "för han vill inte smutsa ner sin skjorta." När de slaktade, gick de och lånte kittlar av trollen och kokte i. När de då lämnade tillbaka dem, skulle där ligga en korv i. Men så var där en 'lajer' karl, som hade tagit korven och lagt allt möjligt annat istället. Sen fick de aldrig låna kitteln mer. De sa, att innan barnen var kristnade, skulle de ha en kniv eller något annat av stål i sängen. Annars tog trollen bar- nen.