Transkriberad uppteckning

Allting skulle vara tröskat före jul. Det tröskades från bittida om morgonen till sena kvällen. Alltid hade de en gryta på logen, som de eldade uti, så att de skul- le se och tröska. Linet skulle vara alldeles färdigt att spinna efter julen. Allting skulle vara klart till jul. Därför hade både fruntimmer och karlar fullt opp att göra ti- den innan jul. Och ju närmare juldagarna man kom ju brådare blev det, ju mera fick nätterna släppa till. Julgrisen skulle vara slaktad så pass före jul, att frun- timren kunno laga iordning slakten såsom att göra korvar, steka palten och sådant. Drecken skulle bryggas och lju- sen stöpas. Allt skulle vara klart till julafton. Då skul- le endast mindre arbete uträttas. När kl. var 12 eller ett på dagen slutades arbetet. Sedan doppade man i grytan, då var och en tog sin brödbite och doppade i grytan med korv och fläsk. Detta var det bästa på hela / julafton. Då vankades det också en sup i vart benet, så att man inte skulle gå och halta medan julen. Fram till kl. 7 eller 8 spisades julkvällen med lutfisk, potatis, smörgås, brännvin och risgrynsgröt. Det som blev över fick stå över natten. De döda skulle då komma. På julafton sattes upp fågelnecker, somliga spikades upp på lagårdstaket med en stör eller också på portstolparna. Kreaturen skulle ha särskilt med foder, så att di visste om, att det var julen. Det viktigaste var, att de fingo hö. Familjen bada i ett bra stort kar med varmt vatten. Al- la i huset badade i samma vatten. Så kom julotta. Då skulle alla, som kunde komma ifrån till kyrkan. Då fick man gå opp mycket tidigt för att hin- na med att stöka undan med djuren och se om hästen och åk- donen riktigt, för att det gällde då, att den som kom hem först från kyrkan i varje gård, han skulle först få göra undan ploganden eller vårarbetet. Det var en ### kapp- körning på hemvägen, nästan vådlig. Somliga hade gett hästarna brännvin så att di skulle galoppera ordentligt. Spratt spelade man också varandra. Kunde man lura / någon med det ena eller andra, så att han blev efter, var det bra. Vid ett vattenställe efter vägen kunde ju detta gå. Kunde man komma överens med någon att stanna och vatt- na hästarna där, så passade man ju på att köra om där och vinna försprång. På somliga ställen strödde de sågspon på golvet om jul- afton, men andra använde halm. Julgranar voro sällsynta här i min barndom. Det kunde vara ett träkors i taket med ljus i. Sedan ställdes ju ljus i fönstren, som tändes julmorgonen sam- tidigt som folk åkte till kyrkan. Merendels var det 3 ljus i vardera fönstret även i fattiga hem. Juldagen skulle en sova lejdsäd. Sov en mycket på juldagen skulle det aldrig slå fel med säden. Det var bara att äta och sova den dagen samt sköta om djuren. Lagården skotta- des inte den dagen, dyngan fick ligga till dagen därpå- Det ansågs i högsta grad opassande att gå till ett främ- mande ställe den dagen. Därför stannade var och en hem- ma hos sig. Först annandagen började folk komma i rö- relse. Då hade folk bråttom i lagårdarna. Då skottade / man dem åt varandra. Alltid skulle det stå kling- gåsar och brännvin på bordet, för sedan de främmande skot- tat och risat lagården, skulle de in å ha denna fägnan. Den lagades i ordning på julaftonen och ställdes på bordet. Där fick den stå ända till annandagen. Egentligen var den avsedd för drängen och pigan, men nu kunde det hända att de försov sig och grannarna kommo tidigare till lagården. Men så kunde det hända att en ovän kom och skôttade in halva dynghögen i lagården så att kora knappast rymdes för dynga. Då blev det ett väldigt arbete där. På andagsotta skulle de rida från den ena källan till den andra och vattna hästarna. Den som kom först till källan fick den kraft, som hon hade denna morgon för sin häst. Det var allmänt bruk i min barndom. Annandag jul bar man in halm om kvällen. Då bäddades syskonbädd på golvet. Så sjöng man andagsotta och gick med ljusa stjärnan. Detta förekom inte ofta och var mycket bortlagt här, då jag var pojk. Det var Det var staffanvisor de sjöng. De som sjöngo bjöds på förtäring, mest brännvin. / Med ljusa stjärnan följde Herodes, Judas och de tre vise männen. Herodes och Judas voro fult utklädda, den senare hade en pung med och tiggde pengar, som sedan skulle användes för julbalerna. Med tjugondag Knut var julen slut. Då kalasade man litet med det som var kvar av julbordet. Det berättas en händelse från en julotta i Gillberga kyrka, som hände för länge sedan. Det var ett fruntimmer de kal- la ”Skenekutta’, för hon var väldig att springa. Hon bod- de i en gård som heter Rotvik. Denna gumma hade två dött- rar. På julkvällen besökte hon sina döttrar, som bodde i samma socken. Den ene av dessa hade också två döttrar. På kvällen sade gumman: ’Kan inte tösen få följa med till otta i morron tidija’. Jo, svarades, de får gå med båda två. Men nu var det så att gumman inte hade någon klocka, utan hon vaknade på natten och gick, som hon tyckte i rätt tid. När de hade gått ett stycke, funderade de, för det var bara på något enda ställe det lyste och vid kyrkdags brukade ju alla fönster vara upplysta. Men så när de kom- mit så att de såg kyrkan, sade den ena av dem: ’Se det lyser i / kyrkan’. Di kom fram till kyrkan och gick in. Men vid dör- ren stod en person, som sade: ’De som äro inne i kyrkan skall ut’. Men de gick in och satte sig i en bänk. Präs- ten stod på predikstolen, men de kunde inte höra ho- nom säga något. Då flyttade de på sig till en annan bänk. Då fick de se, att alla satt baklänges. Men sy- nen varade inte länge. Om en stund försvunno de alle- sammans. Där fingo de tre fruntimren nu sitta tills kyrk- vaktarn kom, men då var de nästan vetskrämda. Klockaren här i Gillberga hade rest till Hammarön någon dag före jul. På julafton och julmorgonen kom ett väl- digt snöfall, så att han inte kunde komma och leda sång- en till ottan. Klockarens dräng fick åka ut för att få fatt på en spelkunnig. Nu var denne bekymrad att han in- te skulle kunna gå i land med spelningen, därför be- gav han sig iväg ut bra tidigt på morgonen. Han tänkte det kunde vara bra att vara där, när kyrkvak- taren tände ljusen. Så bar dit iväg med klockarn, hus- mor och drängen. När de kört ett stycke sade drängen: ’Nu hör jag en komme, som har bjäller’. Denne körde / före, men de hann opp honom vid Högsäter. Vid Ängebrå- ten tog han en annan väg och de blev åter ensamma. När de kom opp på Aspsätersbacken kunde de se, att det var ljus i vartenda fönster i kyrkan. Nu blev han bekymrad, att de var försent ute och bad drängen mana på hästen. Å när de kom till sockenstugan så brann ljusen lika klart som förut. När de kom fram sade kyrkvaktarn: ’Det är inte tänt i kyrkan ännu’. Då blev det mörkt. Men alla hade de så tydligt sett ljusen tända förut. – Sedan sade han till prästen Berggren: ’Jag såg något underligt, jag såg lju- sen i kyrkan ändå inga ljus voro tända. Han svara- de: ’Det är sådant som vi människor inte har något med att göra’. Ett ljus har brukat vara slocke eller slockna var jul- otta i Gillberga kyrka. Det var en dräng, som prosten Göransson hade som fick detta till straff därför, att han gått till kyrkan en julmorgon och i okynne släckt alla ljusen. Göransson kunde så mycket, att han band honom till denna straff, sedan han var död. Förra julen släcktes intet ljus. Kanske straffet är ute.