Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vårhalvåret
Kyndelsmäss kallades "lilla jula", då var det lite högtidligt. Det bakades ett särskilt bak då, men inte så mycket som till jul. Men sedan sa' de: "Nu ha lilla jula vart, nu ä dä slut på dä granna bröet." Och vid "lilla jula" satte man också opp en ny julkärve åt fåglarna.
Huldrefolk på julegjesting
Stokkute jul i Kvam i år!
I Aurland er nokre gardar som heiter Kvam. På ein av dei gardane var det so ille med underjordiske kvar einaste julafta. Folki måtte dekke borde med øl og mat so rendeleg. Dei sette øltankar og ølkjengar fram, smør, brød og ost, og so drog folki ut.
Ein reisande kom til Kvam, og han sa det var då besyndarleg skulde kje ein få rede på dette, det måtte då ein gong bli stopp med den greia. "Sandeleg skal kje du få god betaling um du kan jaga dei", sa husbonden.
No krabba mannen upp i spikahjellen med eit latt gevær. Utpå kvelden kom huldene: "Fy, fy her er kristenmannslukt!" sa dei. So sette dei seg til bords, og han Trond skulde sitja i høgsete, og dei andre umkring han. Då dei hadde ete og drukke ei stund, sa dei: "Dette skjenkjer eg han Trond!" So slo dei i atte, og ein annan sa: "Dette skjenkjer eg han Trond!" Han på spikahjellen sa då: "Dette skjenkjer eg han Trond!" dermed let han skotet gå. Trond seig ned med same kula nådde han. Han fekk det støtt, han. Då blei det ein fæle tot og jammer. Dei let upp døri, og dei måtte fram frå bordet, og dei dragsa Trond med seg ut. Då dei for ut dørene sa dei: "Stokkute jul i Kvam i år! Stokkute jul i Kvam i år!" Sidan blei dar fred og ro.
Slåtter, skörd och tröskning
Jag kan inte mins att några strån lämnades kvar med vett och vilja. Det var allt noga med att stråna skulle med. Men var det några strå kvar, så nändes en inte ta bort dem för di kunde stå till frö. När en sluta med havreskärningen eller råg- skärningen, så "tog en har'n". Det var den sista skåren. Det skulle finnas en hare i den. När en kom till ända på skåren, så skrek en och schasa bort haren. Detta var inte annat än att en skulle ha något att skämta med. Al- la var trötta och glada att komma till slut. Den sista neken kallades "löktenek". Den skulle en ha till fåglarna om julen. Om en fick udda nek vid hopsättningen av säden, så fick en en "horunge". Det var "horeneka." / Den som kom till byn först om julmorgen från kyrkan, skulle få skörden inbärgad först. När de första nekerna lades ned i labôtten så lades en flaska brännvin och en ost in bland dem. Den kallades för "tröskepôtta". Det blev kalas av det, när en hade tröskat de sista nekerna. "Lokatt å lâkatt" kallade en dem som var på logen och i ladan. Dubbelax betydde att en skulle få bra skörd näs- ta år. Tvillingax betydde att det skulle bli tvil- lingar i huset. I mina pojkår hade en inte annat än slaga att trös- ka med. Då fick en börja på hösten medan det var något kvar av dagen för att en skulle hinna med att få rågen avtröskad till jul. Det var stort om en kunde vara färdig med all trösk till jul. Det berodde ju på vad en var till karlhjälp. Med två tröskare tog det bra om en höll på dag efter dag. Först, när en kom till logen på morgonen, så / kasta en fram tre eller fyra stör ur ladan på logen och lade upp dem i bakre ändan av logen med rötterna mot väggen. Se'n börja en tröskningen och tog en eller två neker i sänder och lade på golvet och trös- kade. Halmen lades vid främre ändan av logen. När de tre el. fyra stören var tröskade så skaka (?) en upp halmen i ladan, tog en riva och raka å ax och stubb av säden och sköv den till bak- re änden på logen. Se'n var det att kasta upp an- dra kärvar ur ladan. En hade det roliga för sig att en skulle lära folk, som kom på logen, att sjunge "lovisa". En var kvick att sätta slagan om halsen och kläm- ma till.
Julafton och juldagen
De hade julhalm förr. Den skulle ligga riktigt väl på golvet. Vi hade aldrig nån i mitt hem, men på de andra ställena hade de. Så gjorde de bockar av halmen, julabockar. De skulle ligga på golvet och ta dem med bena. En del hade julgran förr. De klippte blommor av papper och hängde i och garn och äpplen. De bakte alltid en tre dar före jul, så att de skulle ha ända till lilla jul. Först bakte de det grova brödet och så det finare och så lite vörtbröd. I en sorts limpor hade sirap. Alla barna skulle ha julahögar, en stor kaka underst och så en mindre och så en julavagn och ett av varje slags småbröd de hade bakt, tupper och grisar. Julaneker skulle de alltid ha ute. Den som inte hade det skulle inte få nån välsignelse. Vid middagstid åtminstone skulle julaneken var uppe. En del hade för sej de skulle ha ett ljus till att brinna julanatt. De skulle inte skara det ljuset, utan låta de brinna hela natten. Klockan 12 skulle ljuset dansa. Om det då var någon död på stället skulle den vara hemma vid den tiden. Se julafton skulle de döda säkert komma hem kl 12 och då skulle ljuset dansa och då skulle folket sitta uppe och se det. Julabrasa skulle alltid brinna på kvällen. De högg alltid julved. De hade stora ugnar förr med gruvor, och dem skulle de plocka fulla med björkved, det skulle vara till julbrasan. Den skulle brinna när de satt och åt. Så skulle man alltid rimma gröten då. " Denna gröten är kokter i en gryta och inte på taket, när moster Sara kommer får hon skarpa fatet", det var ett grötarim. Man skulle aldrig gå ut och hämta in vatten julafton efter "solaglanning" för då hade de för sej att vattnet skulle vara vin. Om de såg ett par stickor ligga på golvet eller ute på gården, den ena över den andra, så det blev ett kors, den som först fick se det, han skulle dö på året. Det var när som helst på julen. Juladan skulle de iväg till ottesången. Då hade de stora bloss, de klöv tjärvedstubbar och stoppa i stickor. Det var så vackert att se när de brann. När de då kom fram till kyrkan slängde de alla blossen i en hög utanför kyrkan. Juladan fick man aldrig gå någonstans. Då skulle de slänga köttså i bakändan på en.
»Jule-packen»
Till Julens högtidlighet hörer att man ur skogen skall släpa hem en den största stock, som kan vara flera alnar lång, och hvilken Jul-afton lägges i spisen och i mörkningen påtändes, då Julen först inkommer. Gårdsmännen bruka hjelpa hvarandra skiftevis Jul-afton att få in Jutepacken i spisen, ofta under spel och musik, t. ex. en marsch; hvarefter de traktera hvarandra med en sup och Jule-kaka, dricka en gång öl, Jul-tunnan slås då först opp, och önska dermed hvarandra en fröjdefull god jul. Jule-packen (grufve-packe eller stock) har mycket högtidlighet med sig, och är så stor att den ligger utom spisen långt ut på golfvet, så att flere kunna sitta på den i rad, värma sig och tala om »historier». — Man brukar kasta de släckta kolen efter Jule-packen ut i ladubåset, för att få god skörd nästa år. Engång skulle en Bonde på Julafton köra sin Jule-packe hem ur skogen¹; men hade inte så väl fått Jule-packen på släden, förr än den trall af. Nå, Bonden »lässade» på igen; men åter så trall den af. Och då han åter med allt större möda fick stocken på slädan och hade kört ett stycke, körde han kull med lasset. Då förstod Bonden att det var »något galet»; hvarföre han högg yxen i ändan på stocken och lät honom så sitta. Då nu stål kommit i stocken, hade Skogs-bysen som dertill förvandlat sig, ingen vidare makt, utan måste nu stilla följa i gård och sedan komma i spisen ; men yxan satt der alltjemt. Då Julepacken sedan var så nära uppbränd, att bara ett litet stycke var qvar och Bonden fruktade förderfva sin yxa i elden, tog han yxan ur Julepacken. Men då blef det ett väsen: med larm och skrik bar det af, ut genom dörren med rop och dån och så till skogs med Bysen! — Slut. Jac. Bolander, Mästerby, Nils Hemmor, Garde & A. Söderdal, Rute. (Julepakken skall räcka till 20:de dagen.) L. Lythberg och Anna Br. Romdal, Martebo.
Julfirande å julseder
Före jul synnerligast december månad var det mycket brått med kardning, spinning å vävning till tyg för kläder åt både män å kvinnor. Så kom skräddarn som förfärdigade allt sitt arbete för hand, ty symaskiner funnos ej. Tillockmed tråden var hemspunnen. Så kom beredelsen för den väntade julen, med grynmalning på hand- kvarn, brygd bak å grisslakt, ock ljussstöpning, mycket arbete utfördes om natten, då man lyste med furustickor å ibland s.k. "dankar". Allt skulle absolut vara färdigt till julaftons morgon. Allt måste skuras putsas å fejjas, ty om något glömdes å ej blev rengjort så grät det när julen kom. Om midag skulle julkärven vara uppsatt, å alla husets medlemmar högtidsklädda. Så doppning i grytan, Om julkvällen lutfisk å gröt, samt öl i ett krus, som först avsmakades av husfadern, sedan av alla vid bordet i tur och ordning, samt derefter en klunk brän- vin, sedan maten under en högtidlig tystnad. Var och en hade sin julhög, ett bröd av varje sorts bak, / julhögarna fick ej röras förr än tjugondedagen. När allt var ordnat med maten om julkvällen så skulle djuren ha en extra förplägning med en portion hö eller en kornkärve, med tillönskan om Guds frid under helgen, ett kors ritades över ladugårdsdörren av tjära, för troll- tyg mot kreaturen. Om julottan måste alla som kunde till kyrkan, var å en vuxen medförande ett talgljus att lysa sig med under sång å predikan och läsning. Vid hemkomst- en fick var å en smaka på en besk, sedan kött å korv samt kål. Inga besök, gjordes eller mottogos under juldagen Annandagen fingo alla smutta på bränvin, samt en limp- skiva med ost på som tilltugg, innan vi stego upp, far å mor serverade detta. Andagskvällen kom stjärngossarna å staffansvisan, samt lekafton för ungdomen, Männen arbetade ej för tjugonde dag Knut, men kvinfolken började med spånad o dyligt efter trettondehelgen. Ett bröd av julbaket, nerlades i korn- bingen i matboden, å uppåts av husets medlemmar om askonsdagen i Påskveckan, vilket skulle förhjälpa till ett gott år med mycken gröda. Ovanstående är, en något sammandragen avskrift, som jag fick af Maria Borgelin, och som hon uppteknat åt mig.
Intervju med Anders Svensson (f. 1876)
Intervju med Anders Svensson, född 1876 i Visnums-Kils socken, Värmland. Inspelningen gjordes år 1953 av Linus Brodin och Rickard Broberg.
Novellsaga. Aarne nr. 870
Det var sju rövare i Texelberget. De hade tatt en däga i skoga i Idala. Så hade de inget smör till jul, och då fick hon gå hem efter smör. Hon talte om för katten hur många rövarna var och att hon hade fått ett barn vart år. Så tog hon med sej halm och la´ halm efter sej på vägen för att folket skulle kunna hitta vägen. När de kom, så satt hon och lös- kade den sjunde rövaren. De andra sex hade redan somnat, för de hade druckit. De kom in och slog ihjäl alla sju. Nu har en stor sten duttit i vägen för hålet.
Annandag jul
De gick omkring med en stjärna på morron annandag jul, när jag var barn. Stjärnan bestod av ett vanligt grynsåll, som de satt sex ljus i. När de kom så sjöng de: "Staf- fan var en stalledräng." De var en 6 à 8 stycken, som kom, o då var de utklädda, så att ingen skulle känna igen dem, de hade lösskägg o vita o gula västar men inte vita skjortor. De knacka på o skulle ovillkorligen in, en gumma där vid Moholm ville inte släppa in dem, o då slog de sönder hela fönstret med grynsållet. - Vi bodde ett stycke från Moholms station.
Annandag jul
Annandag jul gick de omkring o sjöng, o en spela handklavar, o så hade de en stjärna. Som barn minns jag, att det kom många sångare hem, o de hade en stjärna med. Vi hade kaffe hemma åt dem o starkt ockskå. Och de sjöng julvisan "Guds son är född i Betlehem på denna dag." På julkalas förr, så dansa de kring kubben, den ställdes fram i stugan, o de dansa kring den. Och så skulle de lägga spelepengar på kubben åt spelmännen, o så fick de en toddy, o spelmännen spelade.
Julafton
De skulle alltid ha svinhuvudet på bordet till jul, hela eller halva. Ingenting dukades bort på julbordet förrän man ätit frukost på juldagen, för de döda kom hem o skulle smaka julakosten. Och efter julottan skulle de skynda sig hem o ha "körkesupen". Och i mina föräldrars tid tog de in långhalmskärvar på julafton o la ut på golvet, o där låg de alla på julnatten i den halmen. Sen tog de ut den på morron igen. De baka "julbockar" åt oss barn av vanlig rågdeg, hemsiktat mjöl, de klippte ut en "bock" av papper o la' på degen.
Julafton.
Jag hörde talas om i min barndom att bina är vakna på jul- natten. Vi var vakna en gång och gick ut klockan 12 och lyss- nade, och då surrade bina så väldidgt. Det var vanligt att man tröskade strax före jul, så att man hade en julkasta. Då skulle man ut julafton på ottan och kas- ta och bära av logen och sopa den ren. Ett ljus skulle brinna hela julnatten, klockan 12 skulle lågan dansa. Brann ljuset av på mitten, var det ett dåligt tecken; då skul- le någon dö det (nya) året. Julneken satte de många gånger på dyngestan - den hade de hyfsat och överstrött med hackat gransris.
Dop
Om det var så varmt så det gick för sig skulle barnen döpas i kyrkan söndan efter det var fött. Det var vanligt att gästerna gav barnet pängar. Söndagsbarn skulle ha framgång. Barn födda med segerhuva. Om en sådan gick omkring ett eldhärgat ställe, skulle elden slockna. När barnet gäspade, sade man: Gud hjälp! Det första barnet skulle taga på var en höna för då fick barnet lättläkt kött. Skulle inte taga på hund eller katt. Barnet skulle avvänjas när dagarna var långa eller mellan Jul och midsommar, för då skulle barnet få lätt för att lära. Dopvattnet skulle slås ut i en buske, för då fick barnet bra hår.