Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Om man skäckte efter gasten när man hörde den, så kom den. Det var en i Sandryd som skäckte efter gasten. Sedan skyndade han sig in. Då kom gasten och slog till i skonken så det brakade. När karlen tittade efter utanför huset på morgonen, så låg där inte någon sten som gasten kunde ha använt.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Mycke konstit va de la förr i tin, för mi moster ho såg en syster, som va dö, en gång. Ho vakna mitt i natta ve att ho tyckte de va någen, som hadde kommi in i rummet. Å när ho titta opp, så sto systra ve hennes säng. Ho såg ut precist som när ho levde, så moster blev inte rädd. Å moster ho talte te'na. »Ä de du, Sofie», sa ho åt'na. Men i desamma så va ho borta. Å ett par daga ätteråt så vart moster så sjuker, så ho hölt på å dö. De där va la någe förbu, kan ja tro.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Förre i tin så hadde di varggröpper här jämte vägen. Si, di gravde såna där gröpper för te fånga varga i, å så bann di e get där nere, som sto å skrek, för å locka varga dit. Å då va de en kväll ja gick förbi där, å ja hadde flera i sällskap, å vi gick sta å titta ätter, om de fanns nån varg i gropa. Men de fanns ingen där. Men när vi hadde kommi förbi, så vände ja mej om, å då fick ja si, att de satt en liten pojke på kanten utå gropa, å di annra såg'en också. Men föråt hadde vi ju inte sitt'en, så de va allt någe trolltyg. Men de bodde e horkona där inte, å di trodde, att ho gjorde å mä barn å gravde ner dom i gropa.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Så vet ja en annan gammal gubbe, en skomakare, han såg mycke spöken. Di kalla honom för Kaxen, för han bodde i ett torp, som hette Kaxetorpet. Å han hadde vari borta å gjort skor å skulle gå hem på natta. Å strax nedanför körka så mötte han en likförsel. De va en vagn mä kusk å kista på, å så va de ett bårtäcke över kista. Men när han kom ner te Kalvfallet, så mötte han sju stycken fågla, som gick på vägen, å di spela så vackert, så han sa: »Om I ville följa mej hem, så vore de inte svårt för mej te gå, när I spelar så där grant». Å tänk, di vände om å gick framför'en hela vägen å spela. Men när di kom dit, där han bodde, då stanna di å ställde sej mitt över vägen, så han kunne inte komma fram utan å trampa på dom. Då vart han rädder förståss å sa åt dom: »I Jesu namn, låt mej komma fram!» Å då la di å, å flög sin kos. De va enna unnerlia fågla. Di va stora som snöskater, sa han.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Å en annan gång så såg han också en likförsel. De va mitt för våran stenmur ve Björnhult. De va också mitt i natta. Då mötte han fyra stycken kara, som bar e likkista imella sej. Si, förr i tiden så körde di inte lika, utan di bar dom te körka. Men utå de va mitt i natta, så försto han, att de inte kunne vara riktit.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Pär Erik Holmkvist å Svinstu-Fredrik di bruka berätta, att di va ute i Bunnra äng e missommarnatt, å rätt va de va, så kom di in i en stor trägård. Å de va så mycke frukt på träna, så de va förskräcklit. Å Pär Erik Holmkvist han åt utå äppla där, men Svinstu-Fredrik tordes inte ta nåra. Å de va flera, som fick se den där trägårn, när di gick i änga om natta. Men på daga fanns de ju ingen trägård där, inte.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Så va de en gång han va ve Tärn, den där skomakarn, å skulle slå. Å de ä så mycke igla i den där sjön mella tuvera. Å när han klev på e tuva, så fick han känna, att han hadde någe om foten, å när han såg ätter, så va de en stor orm, som hadde slingrat sej om benet. Han slängde te ormen, så han flög så långt; men tänk, sen vart de så fullt å orm runt ikring, så de va knappt, han kunne ta sej fram te strann. Å han tordes aldri gå dit mer. Men ja va ofta ve den där sjön å to blodigla, men ja såg aldri nån orm där.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Där bortom Björnhult där ä de en trollbacke. De va en torparepojke, han va svåger te mej, å han va ute å jaga hare. Han hadde e hynna, som va en riktit fin harhunn. Han skulle sälja'na dagen ätteråt å va bjuden I oo riksdaler för'na. Så de va en fin hunn. Men när han gick där, så fick han höra hynna skälla, å så kom haren sättanes över vägen. Ä han sköt. Men tänk, då va de hynna, han hadde skjuti. Ho släpa sej fram te'en å gnisla, å så do ho. Han vart lessen förståss, för han va fattier å hadde tänkt, att han skulle få lite pänga, när han sålde hynna. Ja vet, han kom hem te mina svärföräldra strax å satte sej å gråta. Men i den där backen, där fanns de mycke tocke där trolltyg.
Spöken och syner, gastar och gengångare
När ja va barn, så va ja å bror min ute i en hage å plocka smultra en gång. Å rätt va de va, så fick vi si en så förskräcklit stor orm, som kröp iblann buska. Å han reste sej mä huvet, de va la en hel aln över marka. De va ett bra stycke ifrå oss, men vi såg'en så tydlit ändå, där han kröp fram. Å vi vart så förskrämda, så vi la å hem å talte om'et för far. Å far han to bössa å gick ut i skogen, å de va ett par kara te, som följde mä. Men då va han borta. Men di kunne följa spåra änna ner te sjön, för de syntes i gräset, där han hadde gått fram. Å på ett ställe hadde gärsgårdsstöra blitt åbrytna, när han hadde gått över. Så di trodde, att han hadde gett sej å ut i sjön. Men de har ja många gånger unnrat på, va de kunne vara för sorts orm, för en rikti orm va de då, de ä säkert. Men han ville ju inte åt oss, eller viste, att han hadde någe ärnde te oss, inte.
Skogsväsen. Suggan. Gastar. Spöken.
Vid "laisiga bro" har av vägfarande ofta setts otyg. Somma sånger har man där sett en stor so springa aver vägen, andra gånger liknande det en säck, som trillade över vägen. Det brukade även hänga på och åka hos körande som kom där körande nattetid och gjorde lassen tunga uppför backen. Men då var det till att vränga huvudlaget på hästen, så försvann det. En gång hade några skolbarn där sett en stor, le kärring sitta vid ett träd med en påse under huvudet. När föräldrarna gick att leta efter kärringen kunde de icke finna henne.
Örmanäs i Sept. 1949
Örmanäs i Sept. 1949 Till Västsvenska kolkminnesarkivet. Göteborg 3. Då Undertecknad år 1945 gjorde uppteckningar för ovannämnda arkivs räkning gjorde jag mig skyldig till ett par felskrivningar som - innan jag går vdare ber att få rätta. Gåtan om synålen lyder: Sitter på min stol, tittar i mitt hål och tänker i mitt sinne, de´vore gott han vore inne! Jag hade tyvärr glömt raden: tänker i mitt sinne ... Vidare hade jag nedskrivit en visa efter en gammal båtsmansänka - den s.k. "Tolv- talsvisan," som började: "En visa vill jag sjunga om tal i skriften finns ... men jag hade skrivit: "omtalt" vilket är alldeles fel! - alltså: om tal ... Vidare säges ordet Elementer vara både 4 och 7. Det senare skall troligen vara: Sju äro regnbågens färger ... men detta har jag inte fått bekräftelse på så det är bara ett antagande.---------------------- Då jag för någon tid sedan i tidningen Nordhal- land läste ett kapitel kallat: Om tomtar och troll och andra mystiska väsenden. Ett utdrag ur C.M. Bergstrand : "Hallandsägner" tager jag mig friheten att nedteckna följande om det kan vara av intresse. Man skriver att i Ölmevalla finns en förstenad kvinna som blev sten för att hon gjort sabbatsbrott. Ehuru själv Ölmevallabo vet jag ej var denna kvinna står, men förmodligen i vår sockens norra del kanske i trakten om kring kyrkan där jag ej kän- ner till bygden så noga, men däremot att en jätte skall ha kastat en sten mot Ölmevalla kyrka har jag hört. Helt nära mitt hem och några stenkast från havet ligger på Fröken Anna Johanssons ägor N= 9 Örmanäs en stor sten något liknande en på ändan stående tun- na som kallas: "Grötabötta"(Grötbytta) min far hörde i sin barndom en sägen att en jätte skulle ha stått ute på Nidingen och kastat den mot kyrkan, men inte orkat slänga den längre än där den nu ligger och det är mycket långt från kyrkan. --- Flera gamla kan berätta om hur när de kommo ut i stallet om morg- narna hästarna ridits av "maran". De stodo al- deles genomsvettiga med manen flätade i oupp- lösliga knutar i s.k. "Marevas" (Mare -vås) betoning på å / en bonde hängde en lie över hästen, detta skulle hindra marritten trodde man, men om morgonen när han kom ut fann han sin egen son hängan- de död på hästen. Berättelsen om s.k. "Förbud" (För-bud) betoning på för, har jag hört av bl.a. min far. Vissa människor kunde man höra sådant för- bud för innan de själva uppenbarade sig om de t.ex. voro ute om kvällarna och man väntade dem hem, kun- de man t.ex. höra dess steg utanför, nyckeln sättas i låset o.s.v. långt innan de själva anlände. När de omsider själv innfunno sig upprepades precis samma ljud som iakttagit långt före deras ankomst. Min fader hade en släkting i Hanhals, som sades ha ett särskilt starkt "förbud". En dag hade han varit i staden ett ärende och köpt bl.a. en järnlänk, på kvällen satt hustrun och väntade honom, plötsligt hörde hon ett åkdon svänga fram på gården och stanna och någon som kastade av en järnlänk som med ett rasslande ljud föll i gårdens stenläggning, i tanke att maken kommit gick hon ut men ingen människa syntes till, allt var tyst, hon gick åter in och satte sig, en god stund därefter kom verkligen maken körande, då hördes samma ljud som nyss, järnlänkens slammer mot marken o.s.v. ---------------------------- Påståendet att sägnerna om bottenlösa mossar blott förekomma inom ett område från Fjärås till Frillesås stämmer kanske inte riktigt. Långt in i Värö skogsmarker finns en mosse som kallas "Prästamossen" i denna finnes en "ö" som består av oupptagen torv på denna ö ligger en nästan rund tjärn med blankt svart vatten, det ser märkvärdigt ut med denna relativt lilla i förhållande till "ön" cirkel- runda öppning. Det var någon gång på 1920- talet jag gick där förbi i sällskap med min gamla mormor. Hon berättade då att den säges vara bottenlös. Sägnen förtäljer att en man en gång ville mäta dess djup. Han tog en hörgarnsten d.v.s. en ten med lin- garn i vars ena ände han satte en tyngd och firade ned, när han hunnit ett stycke ropade det ur djupet: "Mäter du mina / väggar så ska ja blöta dina läggar så den vita bjällerkoa flyter ut Vära" (Vära är allmogetal på Värö) Vilket betydde att varelset som bodde i djupet skulle i sitt raseri över att bli oroad i sitt våta element ordna om så att mossen svämmade över och den vita bjällerkon som betydde Värö vitkalkade kyrka skulle flyta bort. Mannen blev förskrämd och upphörde genast med sitt mätande. Sägner om gas- tar förekommer och. Det berättas om en man som bodde långt in i Värö ödsliga marker, en vinterdag begav han sig med häst och vagn den långa vägen till Bua, för att köpa ett lass halm åt sina djur. På hemvägen var han inne och hälsade på hos en broder, han sökte övertala honom att stanna hos sig över natten och inte fortsätta hem, då vädret såg ho- tande ut, det rådde snöstorm och började bli mörkt. Men han ville inte stanna på grund av att han inte ville oroa hustrun med sin nattliga bortovaro. Under hemvägen tilltog ovädret så våldsamt att att han själv omkom, hästen slet sig dock loss och tog sig hem, när man nästa dag gick att leta efter mannen hittades han ihjälfrusen vid den ensliga vägen bredvid det kullstjälpta halmlasset. Ett stenrös lades vid vägen för att utmärka var han hittades. Det sägs att den mannen blev en "gast". Man kunde vintertid om kväl- / larna vid annalkande snöstorm höra honom ropa till varning åt andra att akta sig för att bege sig ut i ovädret som skulle komma. Det sägs att han ropade --naturligtvis med olika intervaller beroende på när snöstorm skulle komma ---- i så många år han skulle ha levat om han dött en "naturlig" död. Min morfar som är död nu kom en vinterkväll in till sin familj och sade: "nu blir det snöstorm ty nu ropar .... varvid han nämnde den dödes namn, det skulle han inte ha sagt, ty han blev i detsam- ma mycket sjuk. De gamla kallade det att bli "krammad" d.v.s. "gastkramad". Så berättar min mor född 1887. Mycket förklarligt finns ju på vår jord, men detta var säkert mycket orätt mot den döde, ropet man hörde kom väl tro- ligen från något vilddjur, möjligen en räv som varslade oväder. Att min morfar blev "gast- krammad" liksom många andra var väl helt enkelt någon naturlig sjukdom fast folk- fantasien fick det att bli något helt annat det är väl det mest troliga. Högaktningsfullt Ogden Carlson
Trolldom
Att låna "varme" var ofta allmändt när elden slocknade på natten, inga tänd- stickor funnos, då gick man till granstugan för att få ett glödande kol eller en eldbrand. Men den som kom för att låna varme kunde hafva andra bevekelsegrunder, ty fick hon varme, så kunde hon trolla på det huset. Derföre tog man en eldbrand och kastade ut efter henne för att hon skulle mista makten. Ofta blefvo personer plågade af verk och bölder. Ja då hade man fått "falighet", genom trolldom, och för att ut- röna stället der det onda hade kommit Måste det "Sållas" Det tillgick på följande sätt: Ett gryn såll anskaffades, man satte ett snöre i den ena kanten på sållet gjorde en lång / hank, träde en käpp genom hanken, lade en Psalmbok i sållet, en ullsax, en messingkam och en Wigselring. Nu var allt på sin rätta plats. två stycken tog tag i var sin ända af käppen, nu hängde sållet mitt emellan dem. Så gaf man det en liten stöt och sållet började gå rundt. Under det sållet gick (Svängde) skulle det frågas på hvilken plats den sjuke fått "farlighet". Wid den bäcken, namn, i den backen, vid den vägen o.s.v. När man gissat rätta stället, stanade sållet. Nu var man på det klara var man skulle offra för den sjuke. En "offerpåse" skulle nu göras, man sydde en af tyg, uti påsen lade man lite aska ur spisen, ett kopparmynt, en hysk, en hake, lite salt, några hårstrån och litet af naglarne på den sjuke. Sedan band man ett snöre som på en ##. Nu var allt färdigt, nu skulle påsen bäras till det stället som sållningen utvisat. / en person utsågs som ej var rädd för "skrömt". efter solens nedgång gick han till platsen. framkommen vände han ryggen mot platsen kastade trollpåsen över venstra axlen och uttalade följande: "Här har du Lucefär och låt N.N. få sin hälsa" så fick man gå hem, men inte se sig tillbaka, ty gjorde man det var allt till ingen nytta. Ofta var små barn utsatta för trolldom, derföre hade man en Spänne af silver på barnet, men det hjalpe inte för allt. Det hände att barnet fick små blemmor öfver kroppen. Det var "bläster." det kunde botas på följande sätt. En torsdagskväll efter solens nedgång tog man vatten i ett kärl, gick till en smedja drog bäljen så den blåste i vattnet, tvättade barnet med vattnet, och sjukdommen var botad. för öronvärk blåste man genom en ten till en spinråk. den som höll barnet skulle fråga hvarföre blåser du? för öronvärk / svarades, det samma upprepades tre gånger. Mycket annat voro kraftiga medel, och ett af de bästa var "vigd jord" hämtad från "Kördgåren, men det fodrades mod till denna handling. En torsdags- kväll gick man efter solens nedgång in på kyrkogården för att byta jord, man skulle lemna tillbaka jemt så mycket man tog. Och då skulle man säga, "jag vill byta mig till ett eller två skålpund jord, som jag skall hafva till det ändamålet. Jag lemnar lika mycket tillbaka som jag tagit." hvad man fick se eller höra är en hemlighet. Men den som bytt jord en gång ville icke göra det en gång till. Man hade sådan jord för fiske, skjutning, i kållanden att icke masken skulle göra skada o.s.v. Någon lånade mennisoben för en viss tid, men de skulle lemnas tillbaka när tiden var ute. Och ve den som hade för- lorat benet. då kom den döde och fodrade det till- baka. Det hände man tappade benet i sjön ty / man hade lånat det för att få mycken fisk. Det berättas om "gaster" hur den såg ut kunde ingen säg ty den kunde ändra sig, än en fågel, som ett torkat fårskinn eller något annat. När någon kvinna födde barn och i löndom mördade det, på den platsen der mordet skede blef en "gast". Hans läte var Hoj, hoj, hoj, så det skalla i skogen vida omkring, om någon svarade honom med samma läte, då kom han och var lifsfarlig. Om man frågade, hvad hetter din moder, då sade han namnet på kvinnan som hade mördat barnet. Det var på nätterna man hörde honom. Trollkäringar hade man mycket att tala om huru de färdades till blåkula och huru de flög i luften på en "Soplimme" om sopkvasten hade tre band var den duglig, men hade den fyra band kunde den icke begagnas till trolldom, det sades "tre bands lim stiger ### in" (i stugan). En "visp" skulle ha tre band / en "tvaga" två band. Sopkvasten smordes reäll, reäl (?), men smörjhornet skulle tagas med på resan, man började färden, upp genom "omen". Derföre brukade den som släpte igen spjället på kvällen säga "jesu namn", då var vägen stängd. utkomna i fria luften gick färden fort. Ofta hördes sus i luften och de- ras flygning. Ofta voro de utsatt för faror på sin färd. Det fans trollgubbar, de kunde sjuta ned trollkäringar, en gång hittades sjuton (17) soplimmar pa en plats. Den som skjöt berättade, En påskkväll då jag var ute horde jag trollkäringarna komma utföre Räbergshöjden så det sjö å fräste, in efter häs- san och så klämde jag till, efter smällen var det tyst, det bar i backen med dem. Men jag fick mitt straf. Den bästa kon var död då man kom till fjuset på morgonen. När de så blefvo nedsjutna kunde de ickee åter komma upp i luften igen, utan tog en / bock, en kviga eller något annat djur, Smorde det och redo återstående delen af vagen till Blåkula, ty dit skulle de för att deltaga i den stora fästmåltiden som var tillred. när de ätit och druckit skulle de ligga. i den stora salen lade man sig i rader sida vid sida ryggen ned, magen upp, inga kläder fick nå- gon hafva på sig. Så kom galma hans in han skulle sjelf utföra handlingen. Och för det ändamålet var han omskapad. Det satt som ett bälte rundt omkring honom, med ett melan rum "kuk" vid "kut", nu lade han sig ned vid ena ändan af en rad, började sedan rulla sig mot andra ändan och fort- satte öfver alla. Sedan födde alla kvinnorna ett barn och af barnet skulle de koka smörja. den var så kraftig att de kunde flyga. Och förvandla sig till både fågel och fisk och vad de önskade. Smörjan förvarades i stora ###. Der af namnet smör- je ###.
Sjön Toften
Sedan långliga tider har sjön Toften varit känd som ett tillhåll för mycket "skrymt" och rådande. Dess läge, infattad af mörka skogar och tvärbranta klippstränder, i förening med dess storlek (4000 tld) gör den också särledes egnad att injaga vördnad hos dem, som under qvällens skymning eller nattens mörker nödgas dväljas på dess underbara vatten. På norra stranden utspringer den s. k. Årnäs udde, på hvars spets ligger ett klippblock, stort som ett hus, och ej heller till formen olikt ett sådant, hvilket fått namn af "Rålands kyrka". Under denna sten ligger en kista fylld med silfver som bewakas af en stor drake, och ehuru här är godt fiskewatten vågar fiskaren sig sällan dit, ty rådanden spelar honom då vanligen ett eller annat puts. För några år sedan hade Brukaren Petter Pehrsson i Fagersand och Tegelslagaren Söderberg tidigt en morgon begifvit sig ut för att vitja sina i närheten af udden utlagda fiskedon. Under det de härmed voro sysselsatte syntes hastigt skepnaden af en stor häst komma från Rålands kyrka och störta sig i sjön med ett så förfärligt buller, att de båda fiskrarne ansågo rådligast att skyndsamt begifva sig derifrån och lemna både fiskeredskap och fångst i sticket. Såväl här i norra delen af sjön, som vid Lassåns utlopp nedanför Ågrena i södra ändan, villar "sjötomten" den närgångne fiskaren med sina "ljustereldar" som hoppa på vattnet, som små ljuslågor, och från den skogbeväxta "Tjutudden" höres gastens skrik i de mörka höstqvällarne. — Wärst beryktad är Boön i södra delen af sjön, från urminnes tid känd som ett tillhåll och samlingsplats för trollpackorna under deras blåkullafärder i påskveckan. Midt på den kala holmen reser sig en gammal halftorr tall, hvars stam ett par alnar från roten är nästan utan bark. Kring detta träd hålla hexorna om påskmorgonen sina vilda dansar, och der-före är barken afnött. Under dymmelveckan är allmogen angelägen om att noga gömma undan all ugnsredskap, så att trollkäringarne icke må åtkomma den, hvarjemte ett kors med tjära strykes öfver dörrarne till ladugårdar och stall samt stål lägges i gödselstacken för att hindra boskapens skadande af trollpackorna. I slutet af förra århundradet var en skogvaktare under Hasselfors bruk ute på fogeljagt på de öster om Toften belägna Stabo ängar, då han fick höra ett besynnerligt hvinande öfver sitt hufvud. Som han kunde förstå att det var en påskkäring, som färdades fram lade han genast bössan till ögat och pang nedstörtade trollpackan vid hans fötter. Hon befanns då vara en illa känd gumma från vestra delen af socknen, som för sin långresa begagnat sig af "vattenhoen" från prestgården. Gumman blef efter det vådliga fallet låghalt för lifstiden, men kunde dock göra så mycket att skogvaktaren icke mera hade någon lycka i hvad han företog sig.